Back from the dead.

Jag har haft fullt upp på sistone, jobbar dag och natt - natt och dag. Men nu har jag äntligen tid att sätta mig ner en stund med bloggen. Jag ska försöka uppdatera er litegrann i alla fall!

Jag kommer inte att spendera sommaren i Paris. Stipendiet, som jag av någon konstig anledning tog för givet att jag skulle vinna, hamnade i någon annan students händer.. which means that I won't go. Jag är dock inte alls ledsen för detta, konstigt nog. Visst, det skulle vara hur kul som helt att se Paris och Frankrike.. att åka iväg ensam och börja om från scratch.. att lära sig ett nytt språk.. att träffa mina gamla arbetskamrater som numera bor i Paris.. att flirta med fransmän och att varje dag få känna sig sådär chic. Jag får helt enkelt göra allt detta någon annan gång.. Frankrike är inte så långt bort, after all.

Jag har dagdrömt lite these days. Jag har drömt om sommar i Sverige.. Om hur mysigt det är att umgås med mina underbara fina kompisar, på en altan på Storgatan, Stensvedjan eller Stoms kulle, en balkong i Bergsjön, eller bara på någon random gräsmatta någonstans i Svea Rike. Att sitta där och prata om livet med en Malibu-cola i handen, sjunga med till Mando Diao eller GES och att bara skratta.. skratta åt gamla minnen och åt nya.. åt alla galna saker man har hunnit med under sina 23 år. Det är livet, det. Det är livet jag har saknat så... Men jag kommer, Sverige, jag kommer snart! Och i och med att jag inte kommer att åka till Paris, betyder det att sommarens semester blir till Burträsk och ingen annanstans.

Men jag har fortfarande 2-2,5 månad kvar i detta land, och jag ska försöka njuta av det så mycket jag kan (trots att jag jobbar som en gnu på mina två jobb). I helgen var jag faktiskt och såg på fotboll; något jag sagt att jag ska göra länge, men som aldrig blivit av. Men i lördags fick jag, som sagt, tummen ur och drog och såg den otroligt häftiga matchen mellan Roma och Inter. Liten rolig grej som hände: Jag hade totalglömt bort att de kollar igenom allas väskor utav säkerhetsskäl, då fotbollshuliganer ofta vill skada varandra, så jag hade fortfarande min pepparspray i väskan. Inte fan tänkte jag på det liksom - den ligger ju alltid där. Jag blev stoppad av en kontrollant som sa att jag givetvis inte fick ta med mig den in till stadion. Nyköpt spray och allt! Jag vägrade, slängde lite med mitt hår och blinkade med mina långa ögonfransar och sa att jag inte var en sån där huligan som vill skada folk. Vakten trodde mig och lät mig komma in med sprayen... Security? Check...not. Men matchen var, som sagt, helt galen..! Interista, pezzo di merda! Inter, Inter, vaffanculo! Roma, Roma, Roma.... Grazie, Roma!

Diverse jobberbjudanden.

Nu har jag blivit erbjuden ett jobb i Holland också! Jag börjar samla på mig visitkort angående diverse jobb över hela världen.. Det är personer som har egna restauranger etc, som sett mig jobba på Trinity och som tycker att jag är söt och trevlig som har erbjudit mig dessa jobb. Det är ändå otroligt hur många hjälpsamma människor det finns där ute.

"Kommer nu någonsin till Frankrike/England/USA/etc, så hör av dig till mig. Jag känner folk som kan hjälpa dig med att finna boende och jobb - inga problem". Sen har man ju givetvis fått andra lite mindre seriösa jobberbjudanden av äldre italienska gubbar som påstår sig jobba på tv och som ska göra en känd och så.. Suga kuk jaaaaa, liksom!

Vi får se vad som händer.. Jag vill hur som helst iväg, upptäcka nya grejer. Jag är ung, fri och kan faktiskt göra det jag vill...! Men nästa stopp blir iaf Göteborg.. Sen England och Australien! Wohoo!

Grazie Roma, för att du har fått mig att inse hur bra Sverige egentligen är.

Igår träffade jag lite nya svenskar och det är lite intressant att se hur de uppfattar Italien som "färskingar", så som jag själv uppfattade det här landet i början av min tid här.

Rom kan vara en underbar stad, verkligen. Ibland får man sina "moments" då man stannar upp, ser sig omkring och inte riktigt fattar att man är här. Varje dag åker jag förbi colosseum, en byggnad som är nästan 2000 år gammal, och tänker faktiskt ytterst sällan hur otroligt fantastiskt det är att lilla jag, en tjej från hooden i norrland, får uppleva och ta del utav Roms fantastiska historia och kultur. Italiens matkultur är fantastisk även den och det gäller verkligen att inte fastna i någon konstig diet, som många dock tvingar in sig i, för att verkligen leva i nuet och unna dina smaklökar det bästa. Det är verkligen underbart att bli behandlad som en kvinna, kan man tycka såklart.. Att bli uppskattad och få höra komplimanger om vartannat, att aldrig behöva betala en krona ute på krogen då männen glatt bjuder dig på det mesta.. att få gå före i köer och få andra diverse förmåner. Är det inte underbart, säg? Hur kan man inte tycka om Italien vid första anblicken?

Sen kommer den brutala verkligheten. Sen förstår du hur otroligt korrupterat det här landet är, hur mycket maffian ligger bakom, hur lite folket har börjat bry sig. Man märker hur rasistiskt det italienska folket är, och då framförallt mot rumäner vilka tydligen här är roten av all ondska. Man märker hur sexistiskt det här landet är och hur allting handlar om hur du ser ut och vad du har på dig. Man förväntas här, som kvinna, acceptera att din man är otrogen eftersom otrohet är en naturlig utveckling på ett förhållande.. "man blir ju less". Man får utstå många sexistiska kommentarer bakom och även framför din rygg, och börjar inse hur ofta detta verkligen sker när man äntligen har lärt sig språket, och det är inte helt ovanligt heller att främlingar går fram och tar på dig på gatan, på bussen, på annan allmän plats. Hyrorna är vansinnigt höga här för att folket KAN ta så pass mycket betalt då Rom är en stad som många vill bo i, och lönerna man får matchar inte alls de höga hyrorna. Skolorna är ett skämt som varken lärarna eller eleverna tar på allvar, och att fuska på tentor eller betala sig till bra resultat är snarare en regel än ett undantag.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men magen säger att det är dags att äta lite nu. Det jag vill ha sagt är precis det som står i rubriken: tack Rom och Italien för att ni har fått mig att inse hur bra Sverige är och hur himla bra vi har det. Vi klagar gärna, men det är kanske all denna klagan, allt detta missnöje, som har tagit oss så långt som vi har kommit idag... vilket är en evighet framför stenålderslandet Italien. Det är konstigt, men jag har verkligen en hatkärlek till det här landet.. just ju lite mera hat är kärlek dock.. men jag är säker på att jag kommer att återvända, sooner or later.

Italia, ti odio.

Jag och Italien går verkligen inte hand i hand på sistone.. Igår var jag så pass frustrerad att jag funderade på att gå till nån souveniraffär och köpa nån liten jävla italiensk flagga, spotta i den och slänga den i någon smutsig soptunna, alternativt bränna upp den. Gud förbannat!

Toppen på isberget var när jag fick min första lönecheck från callcentret, och jag upptäcker att summan är betydligt lägre än vad jag förväntat mig. Jag ber en kompis kolla igenom min lönespecifikation och hon säger att jag har betalat typ 45 procent skatt, trots att jag enligt avtal ska betala 15 procent. Jag går genast till min chef för att höra vad fan det är frågan om. Då frågar hon om jag har skrivit under ett papper angående skatten. Ursäkta?! För att få betala 15%, som vi kom överens om att jag skulle göra när jag hade min jobbintervju, så skulle jag alltså ha skrivit under någon blankett... En blankett jag inte ens visste existerade.

Jag går in till lönekontoret och förklarar min situation; att jag har rätt till att betala 15% skatt som italienare gör, då jag varit i italien i mer än 6 månader, och att anledningen till att jag inte skrivit under det där jävla papperet var att min chef aldrig berättade om det. Jag förklarar att det inte alls är rättvist, då det var min chef som gjort fel, och inte jag.. men att det är jag som drabbas genom att åka på nästan halva lönen jag egentligen skulle ha haft. De beklagar sig och säger att de tyvärr inte kan göra något då skatten redan är betalad och avdragen.

Jag pratar med min chef igen om att det inte är rätt, då jag inte ens fått reda på att jag skulle skriva under nåt papper utan att jag bara fick informationen att jag skulle betala 15% skatt och inget annat. Hon påstår sig dock ha nämnt den här informationen och säger att hon inte kan ge tillbaka pengarna på något sätt. Sedan kommer de dock på den brillianta idèn att jag kan anlita en advokat som kan göra en utredning, men som förmodligen inte kommer att fungera ändå eftersom jag är utlänning.

Så förra månaden, då jag till och med jobbade DUBBLA skift, dagtid på callcentret och kvällstid på trinity, har jag alltså praktiskt taget jobbat gratis hälften av tiden.
JÄVLA SATANS SKIT! JAG HATAR ITALIEEEEN!! INGENTING FUNGERAR HÄR!!!!!!

It's just emotion taking me over.

Ibland funderar jag på att sluta blogga.. Funderar på om, trots att jag finner att bloggandet är en typ av terapi för migsjälv, kanske gör mer skada än nytta vissa gånger. Jag vet inte riktigt vem som läser min blogg nuförtiden och det känns trist att jag pga risken att trampa på någons tår, måste begränsa mig i vad jag säger. Jag tycker om att berätta om saker som händer i mitt liv, trots att vissa saker får bara de allra mest speciella personerna i mitt liv höra om.. Nuförtiden vet jag dock inte vilka dessa speciella personerna i mitt liv är längre.

Här om kvällen öppnade jag upp mig för en vän.. jag berättade om hur jag verkligen mådde, vilket jag sällan gör faktiskt. Liksom.. Om någon säger "Tja, allt bra?", så är det ju inte direkt att man börjar dra upp sin livshistoria precis. Hur som helst; den här vännen sade att hon tyckte att jag var näst intill löjligt känslosam och att jag skulle rycka upp mig.. Det gjorde mig nästan lite mera nere. Jag brukar alltid vara den som lyssnar på andras problem, den som ger råd och finns där.. Sedan när man själv är nere och behöver nån att tala med, får man som svar; "Ryck upp dig!". Varför kan inte jag få vara nere för? Kan inte jag få vara en helt vanlig svensson någongång?

Jag är inne i nåt konstigt mentalt tillstånd dessa dagar.. Jag bröt nästan ihop på jobbet här om dagen, vilket var sjukt jobbigt och frustrerande. En liten skitsak hände och alla känslorna höll på att explodera. När mina kollegor sedan frågade hur det var fatt, kände jag hur ögonen vattnades. Det blev den där situationen "liten unge ramlar och fattar inte riktigt om det gjorde ont eller inte-förälder kommer rusades till ungens undsättning och frågar ömkande hur det gick-ungen antar att fallet därför borde ha gjort ont och börjar gråta"... ni fattar vad jag menar va? Ungefär så var det.. Hate when that happens!

Jag tycker inte om att känna så här. Jag känner mig väldigt förvirrad och vet inte längre vart jag har folk. Killar är ett kapitel i sig och som det känns nu, med alla de dåliga erfarenheter jag haft, så känns det lite som att jag inte kommer att kunna släppa in en kille under skinnet på mig.. inte på ett bra tag. Allting i kärleksväg känns så temporärt just nu och det känns inte värt att återigen få ett krossat hjärta.. det är ett spel jag inte vågar satsa på. Och vännerna.. dem vet jag inte alls vart jag har just nu. Vad är äkta och vad är temporärt? Italy messes with my head.


Once again, har jag lyckats vara äckligt känslosam i bloggen. Tror det får räcka snart.

Am i beautiful... really?

Detta inlägg kommer säkerligen att få mig verka som en schizofren med tanke på föregående inlägg.. Men alla har väl sina bra och dåliga dagar, i guess... Detta är en dålig dag.

Mitt självförtroende har nog aldrig fått så många törnar någon annanstans i världen, som det har fått här i Italien. Man kan tycka att jag har allting going for me, då jag är lång och blond; den klassiska nordiska looken som får männen här att dreggla. Visst, de ropar "ciao bella" från sina förbipasserande bilar och säger "a bionda" lagomt odiskret när man går förbi.. Tror att det möjligtvis kan vara det som gör det hela värre.

Ena stunden är du on top of the world, och andra stunden är du totalt bortglömd då någon snyggare, sötare, smalare eller storpattad går förbi. I sverige ligger ändå självförtroendet på en stadig och stabil nivå då du visserligen är medveten om att det finns otroligt många tjejer som är snyggare än dig, men du ändå vet att du har en rätt hyffsad chans att bli omtyckt om du lägger manken till och utstrålar personlighet och kärlek. Här, on the other hand, så spelar det egentligen ingen roll vad du gör, hur underbar du är, hur mycket tid du lägger ner på smink och kläder... Du duger bara tills någon bättre kommer förbi, och sen är du ingen.

Jag vill inte påstå att jag mäter min lycka i hur stor uppstattning jag får av män, but it kinda bugs me när jag får uppleva situationen att bli bortglömd over and over again. Att påstå att alla har olika smak och att någon kommer att tycka att JAG är vackrast av dem alla nån dag, är bullshit. Jag skulle vilja påstå att näst intill alla här har samma smak när det kommer till kvinnor.. En snygg tjej här, är en snygg tjej i allas ögon.

När det gäller denna situation, så kommer det bli så jävla skönt att lämna italien. Visst, det kommer bli lite konstigt att inte bli kommenterad på gatan, t.ex., till en början.. But I can't wait att få tillbaka mitt självförtroende. Jag vill åter igen upp leva hur det känns att känna sig som en HEL människa, och inte ett objekt redo att dissikeras och bli bedömd på varenda liten detalj.



Sammanfattningsvis, hatar vi idag Italien och framförallt de italienska mansgrisarna.

I am beautiful.

-"Säg tre positiva saker om min personlighet!", uppmanade en kompis mig till häromkvällen. Några veckor tidigare ville hon att jag skulle uppge tre saker jag var nöjd med med mitt utseende. Kan tyckas att dessa små lekar är lite löjliga, men jag anser att de är oerhört nyttiga för att stärka ens eget självförtroende.

Det var lite svårt att berätta för någon, straight up och helt ärligt, vad man faktiskt tycker om med sitt eget utseende. Det är lättare att klaga på saker; att man skulle vilja vara smalare, ha större bröst, mindre fötter, osv osv. Att titta sin vän in i ögonen och försöka uttrycka vad man tycker om med sitt utseende, utan att få det att låta skrytigt eller arrogant, kan liknas med att känna sig oerhört blottad - näst intill genomskådad.

Efter en lång betänketid berättade jag för henne vilka delar av min kropp jag faktiskt var nöjd med och jag kunde känna hur jag faktiskt rodnade lite... som om jag hade gjort något förbjudet, sagt något helt galet. Gud bevare mig väl, men jag tror faktiskt att det var Anna Anka som pratade om hur otroligt "lagomt" det svenska folket är. Man ska inte vara dålig på något, men man får heller inte vara FÖR bra.. man ska vara alldeles sådär...lagom. Svensk som man är, så borde man ju enligt den svenska normen inte tycka att man är så snygg samtidgt som man inte ska gå och gräva ner sig heller. Man ska vara där mittemellan, inte fulast av alla men heller inte tro att man är snyggare än "de normala" heller.

Men man måste faktiskt få plocka fram sina bra sidor ibland och uppmärksamma dem. Ingen är perfekt, men alla har något som kanske är lite bättre eller snyggare än de andra. Jag, till exempel, har snyggare vänsterhand än de flesta. Skratta ni, men den är faktiskt freakin' beautiful. Under den senaste veckan har jag fått höra att jag är en genuint fin människa och även att jag är oerhört intelligent. Visst vill man höra att man är snygg once in a while, men är inte dessa två av de finaste komplimangerna man kan få? Jag tycker faktiskt det, och det är jag sjukt stolt för. Det och min vänsterhand.

Napoli pix!