Emotionellt.

Sammanfattningsvis fick jag en bra semester hemma fastän det var dåligt väder och regnade nästan varje dag. Jag fick umgås med familj och vänner och äta massa gott och det var väl ungefär det jag ville få ut av min hemresa. Fastän hela vistelsen gick bra och det inte var något bråk eller tjafs (vilket det ofta är i vår familj), så fick jag ändå dåligt samvete när det rörde sig mot hemgång.

En av dom många nackdelarna med att vara skilsmässobarn är att man alltid, hur man än vrider och vänder på det, måste göra val som förmodligen sårar den andra föräldern. Nu försökte jag verkligen spendera lika mycket tid hos vardera förälder, men vet inte om jag lyckades så bra. Även om de kanske försöker dölja sin besvikelse när man säger att man ska till den andre föräldern, så ser jag det i deras ögon.. och det gör ont. Jag blir så irriterad över att jag ska behöva göra såna val - val som sårar någon - när jag som barn tvingades in i ett liv fyllt av hat, bråk och jobbiga val.

Nu var det ju väldigt många år sedan min mamma och pappa skiljde sig och ska man se något positivt ur det hela, så har jag kommit ur det hela som en väldigt stark person som klarar ganska mycket skit. Men så kommer ibland de där svaga ögonblicken.. Besvikelsen i föräldarnas ögon, som bara får en att vilja slänga sig på sängen och störtgråta. Jag hoppas att min mor och min far förstår att jag vill dem väl och att jag älskar dem av hela mitt hjärta och att det inte är meningen att såra dem med dessa, kanske utifrån sett, "enkla" och vardagliga valen man ställs inför som skilsmässobarn. Vem sa att livet var lätt egentligen...?

Hejdå Burträsk - Ciao Roma!

... och GRATTIS på födelsedagen, Friday!!!

Finns i sjön.

Det har blivit några fler bockar på min to-do lista.. Bland annat har jag ju då äntligen dragit mig ut på sjön och fiskat! Jag, Sylvia och Ida rodde ut med båten i Högliden en vacker sommarkväll och fiskarna nappade kanske lite mindre än vanligt. Men EN aborre fick jag i alla fall.. Och självklart skyller jag det få antalet fiskarna jag fick på det otroligt dåliga spöet jag gavs. För alla känner ju till mig, kanske även mer, som "Storfiskarn". Visst var det så? ;)

Jag cyklat en massa och kanske kört ännu mera bil! Jag börjar äntligen känna mig rätt trygg igen bakom ratten, så det är ju skönt. Fick ju som aldrig riktigt in den där körvanan. Sen har jag umgåtts med familjen och ätit en massa gott. Vädret har varit lite tråkigt då det har regnat, men jag njuter faktiskt av att inte konstant svettas. Jag åker hem på onsdag och det känns jättenära.. Blir lite ledsen i ögat när jag tänker på det, för det är tammefan skönt att vara hemma. Man behöver som inte tänka så mycket, utan bara vara.

Ja, och så har jag upptäckt att jag är kortare än vad jag alltid trott. Mina 180 cm har visat sig vara bara 178. Wohoo!

I'm so happy, I'm so glad that I'm Swedish...

Det är så otroligt skönt att vara hemma.. Känns som det var längesedan jag njöt av det så mycket som jag gör nu. Kanske beror det på att jag var så otroligt less på allt och alla i Rom just innan jag åkte eller kanske beror det helt enkelt på att Sverige är helt underbart på sommaren. Och det är jävligt mysigt att komma ut i bushen lite.. Minimal trafik, ren luft och fiskemöjligheter.

När jag satt och hade min helvetesnatt på Arlanda hade jag ju som sagt inte så mycket jag kunde roa mig med, så jag gjorde en liten lista med saker jag ville hinna med under min vistelse hemma.. Saker jag längtat efter att göra, men framför allt saker jag längtat efter att äta, matglad som jag är. Jag har hunnit med en hel del såsom cykla, köra bil, grilla, gått på trästocksfestivalen och träffat gamla vänner. Sen har jag givetvis ätit en massa gott i onödigt stora portioner, men det behöver vi inte gå in djupare på.

Det var mysigt att gå på trästocks om än man börjar känna sig lite gammal då man inte längre stöter på folk man känner stup i kvarten, utan bara småglin. Men det är lite av en tradition med festivalen under sommaren i Norrland. Går man inte på stadsfesten, så måste man gå på trästocks. Jag hade nöjet att spendera min kväll på trästocks med två gamla goda vänner; ida och emma. Detta plus nöjet att lyssna på Miss Li's ljuva stämmor. Kvällen avslutades såklart med en pommeslåda på Frasses och en, kanske inte lika självklar, timmas-lång iskall promenad hem till Emma klockan 3 på morgonen. Det var längesedan jag frös så mycket, ska ni veta.

Jag har umgåtts med lillebror. Underbara, otroligt charmiga lillebror. Han älskar mig och ser till att jag aldrig någonsin glömmer bort det med att säga "Jag älskar dig Sanna.. alltid. Även när du inte är hemma!" Han kräver sin mystid med mig då han bara vill sitta och gosa i mitt knä, och han vill göra allting med mig. Han vill att jag ska lägga honom, att jag ska tälta med honom, att jag ska lära honom cykla, att jag ska sitta brevid honom när vi äter, att jag ska duscha honom... Ja, han vill till och med vara med mig när jag går på toa eller duschar, men jag tror att jag har lyckats förklara för honom att man faktiskt FÅR vara ifred när man går på toa.

En annan sak som jag har saknat är faktiskt norrlänskan. Ni kan driva hur mycket ni vill med norrländskan, men tammefan... det är fan den charmigaste dialekten. Jag har nog aldrig tyckt det förrän nu. När jag hör någon bre på med grovbondskan känner jag mig bara hemma, liksom. Det är som att jag finner någon slags trygghet i min dialekt. Ni må ju hå'åll me' mä? He ger som nalta speciellt!

Här får ni lyssna till en snutt från miss Li från trästocks;

It's been a cold and lonely night.

Fan, den här natten måste ha varit en av de värts hittills. Jag landade på Arlanda vid midnatt och väntar fortfarande på flyget som ska ta mig upp till Falmark.. 4 timmar kvar av totalt 11 timmar väntan. Uffa. När jag klev av flyget var jag jättehungrig och jag gick och letade något ställe som var öppet på hela arlanda, men ALLT var stängt. Så då gick jag och letade efter en lämplig bänk jag kunde sova lite på.. och hitta en. Men då är det ju klart att jag ska frysa ihjäl då det är brevid nån jävla fläkt. Så jag har vandrat och vandrat och frusit och frusit. Till slut hittade jag en sån godisautomat där jag köte en liten chipspåse och en plopp. Sen hittade jag en ny bänk vid 4, där jag lyckades få mig 2 timmars sömn och en massa dräggel på högra kinden. Mysigt, dära!

En rolig grej, den enda roliga grejen, på min resa är att jag åt en pizzaslice på nån snabbmatsrestaurang på Roms flygplats. Vem tror ni satt brevid mig och åt om inte självaste Juliette Lewis..! Ni vet hon som var med i "What's eating Gilbert Grape?" Min kändislista för 2009 ser alltså i nuläget ut som följande;
Owen Wilson
Jessica Alba
Juliette Lewis

..... Zlatan Ibrahimovic?

Hejdå Roma - Hej Burträsk!

Ilska.

Det som skulle ha vart en rolig hejdåinnansemestern-fest för mig slutade såklart dåligt. Jag vet inte hur jag kunde ha haft några höga förväntningar whatsoever.. för numera skiter sig som sagt allting för mig och jag blir så otroligt less. Helt seriöst hade jag nog dragit härifrån om det inte hade varit för mitt jobb som jag trivs så bra på. Hur många käftsmällar kan en människa ta liksom? Nu är jag sårad. Sårad och arg.

Jag är medveten om hur flummigt och kryptiskt detta inlägg är, men jag har faktiskt ingen lust att offentliggöra allt som sårar mig. Så det får bli såhär.

Skadeglädje.

Ibland när man är nere och lite deppig, så kan det vara skönt att titta på nån som har det ännu värre.. Då känner man sig nästan genast lite bättre. Igår när jag låg hemma med en sönderbränd näsa, då jag egentligen ville vara ute och ha kul, gjorde jag precis det.

Jag hittade av en slump dokumentären "A complete history of my sexual failures" där man får följa britten Chris på sin resa genom sina gamla ex för att ta reda på varför han blev dumpad och vad han kan försöka göra bättre i sina framtida förhållanden. Det går inte riktigt som han har tänkt sig med det är underhållning på hög nivå när man få se hur tragisk hans situation är. Skadeglädjen ÄR ju faktiskt den bästa glädjen!

Har också ni one of those days, så kan ni streama dokumentären på nedanstående länk;
http://tvshack.net/documentaries/A_Complete_History_of_My_Sexual_Failures__2008_/

Jävelskap.

Ni känner säkert till den känslan man har ibland då man ser fram emot något så himla mycket och hur man föreställer sig hur bra allting kommer bli, hur kul man kommer ha. Precis så kände jag ikväll. Jag var aspeppad inför kvällen och det kändes som att inget kunde gå fel.. Jag hoppade in i duschen och sedan började jag lägga make-upen, och då märker jag att jag har stora vattenblåsor på min näsa, som man kan få vid en lättare brännskada. Jag får panik och vet inte vad jag ska göra.. Det går inte sminka på vattenblåsorna för det ser förjävligt ut, så jag börjar klämma lite på näsan för att tömma blåsorna på vatten.. Det gick bra till en början och jag trodde att jag skulle kunna lägga smink på snoken utan några problem. Men då händer det plötsligt. Huden på näsan bara faller av och då står jag där som en mänsklig form av Rudolf. Och näsan bara fortsätter att läka vatten. Ingen utgång för mig.

Det är bara så jävla typiskt. Planen var att jag och brudarna skulle åka till mitt jobb och supa gott&billigt och ha allmänt kul med mina kollegor. Sedan skulle vi till vårat favorithäng i Testaccio, dit ALLA som man känner typ hamnar i slutet på lördagkvällar.. Det skulle bli en så mysig och kul kväll. Dessutom skulle jag kanske möta upp en potentiell framtida dejtingpartner.. Men så blev det inte. Istället ligger jag med ett fett lager med zinksalva (vilket, om jag ska vara ärlig, jag inte har en blekaste aning om det hjälper eller stjälper mig) på näsan och med tårar i ögonen. Varför ska allting bara skita sig för mig? Helvetes-jävla-kuk-näsa!!!!

Major changes.

Folk blev allt lite nyfikna när jag skrev om att det skulle bli några major changes i mitt liv...! Alla vill veta vad som ska ske, vad jag nu planerar. Saken är den att jag inte riktigt vet själv! Visserligen har jag ju något slags hum om vad det är jag vill förändra och vad jag vill åstadkomma, men jag vet inte riktigt hur, när, var och varför.

Jag kom att tänka på en film jag har sett kallad "Yes Man", som handlar om en kille (Jim Carrey) som förändrar hela hans liv genom att bara börja säga "ja" till saker. Jag har funderat på att göra nåt liknande. Jag är skeptisk mot mycket och säger därför ofta nej. Vad kan hända om jag börjar säga ja? Jag tror att jag skulle hamna i nya och mycket med spännande situationer.

Häromdagen, till exempel, hade jag jobbat hela kvällen och var helt trött och slut. En kollega skulle skjutsa mig hem, men han frågade om jag inte ville hänga med och ta nån öl med hans polare i ett av de slummiga studentkvarteren som jag aldrig har hängt i här i Rom. Min första tanke var såklart "nej, jag är trött.. skjutsa bara hem mig", men av någon anledning sa jag "ja", och det var fan en jävligt trevlig kväll med jävligt roliga personer. Nu vill jag hänga där hela tiden.
Gone with the old Sanna - in with the new one!

Att vara den andra kvinnan.

För två år sedan träffade jag en kille här on a regular basis och det tog ett tag för honom att erkänna att han hade flickvän. Då jag inte var ute efter ett förhållande, tänkte jag "skit samma!" och fortsatte att träffa honom. Jag tänkte nämligen att otrohetsproblemet låg hos honom - och inte hos mig. Det var han som var otrogen, inte jag. Så länge som jag inte kände kvinnan i fråga, så hade jag egentligen inget att ha dåligt samvete för. Jag vet inte om detta låter logiskt överhuvudtaget, men då gjorde det det för mig.

Häromdagen kom en jättevacker kvinna in på mitt jobb: perfekta kroppen, exotiskt och vackert ansikte, hair to die for etc. Det tog inte lång tid innan jag fick reda på att hon var killens, som jag iofs håller på lite med nu också, ex och det var som ett regn av dåligt samvete och svartsjuka öste över mig. Jag mådde verkligen dåligt när jag såg hur glad han blev över att se henne och vice versa. Tankar om hur jag kanske förstörde något som verkade så himla rätt och om hur jag någonsin skulle kunna jämföra mig med denna kvinna kolliderade i mitt huvud. Jag kände mig så hemsk och bestämde där och då:
Jag ska aldrig mera vara den andra kvinnan.

I augusti...

...börjar KAPITEL II av mitt så-kallade liv i Rom. There will be major changes.. Stay tuned.

Wake up call.

Detta är min mobil med en egenskapad bakgrundsbild där det står "Ring för fan inte ditt jävla ex, pucko! Va inte så jävla patetisk!"

Förut stod det "Ring inte E, tänk på figuren och plugga var dag", men sådana milda ord biter tydligen inte alls på mig! Det är lika bra att ge mig själv en käftsmäll och inse att jag är patetisk.

Jag har ringt honom... igen. Han har gjort mig förbannad... igen. När får jag nog? Hur länge måste jag utsätta mig själv för det här? När ska jag inse till 100% att han inte vill ha mig...? Hade han velat ha mig hade vi förmodligen vart ihop vid det här laget. Det är dags att gå vidare. Dags att gå vidare!

Semestrande på östkusten.

Jag fick ett infall och gjorde en spontanresa till Abruzzos vackra Martinsicuro med Elvira. Fyra dagar borta från Rom; fyra dagar i ny miljö med nya möjligheter.

Jag tog bussen med Elvis på lördag eftermiddag och efter ca 4 timmar var vi framme i lägenheten i Martinsicuro, belägen precis vid havet. Klockan var då 18.30, så vi begav oss genast för att handla lite käk. Vi satt och åt mozzarella-, prociutto- och salladsfyllda piadine. Vi korkade upp en vinare och pratade i timmar. Sedan fixade vi till oss för utgång - det var ju trots allt lördag - och begav oss ut på jakt efter festligheterna i byn. Med tanke på att Martinsicuro verkligen är en by, så fanns det alltså inte många erbjudanden på clubbar eller schyssta häng. De rådde oss att åka till San Benedetto som bara ligger 10 minuter med bil därifrån, men har man inte bil och buss eller taxi existerar inte, så är det inte alls så himla lätt. Vi var dock envisa och begav oss iväg gåendes. Det kändes som man gick "horgatan", då folk stannade av och ropade grejer efter oss. Två killar åkte förbi med bilen, parkerade den snabbt, hoppade ur och började att förfölja oss till fots. Jag bad dem att dra åt helvete och till slut fattade de vinken. Vi tyckte inte om att känna oss som horor i våra vackra klänningar, så vi gav upp och gick tillbaka och tog mojitos i grannbaren.

På söndagen vaknade vi av att det åskade och regnade otroligt mycket... So much for tanning, som tidigare hade varit min planering för dagen. Jag tappade hoppet lite om att jag skulle hinna se någon sol under min vistelse där, då det blev ett sånt himlarns oväder. Framåt eftermiddagen slutade det regna och jag och Elvira gjorde ett tappert försök att blotta oss lite för solen som dök upp efter regnet. Vi gick ner till stranden men nästan direkt vi hade lagt ut våra handdukar började det blixtra och regna igen. Några killar tog kontakt med oss 'cause you know what they say; rain brings people together. De var inga hunkar direkt, men verkade schyssta och det är ju alltid kul att snacka med lokalbefolkningen. Vi bytte hursomhelst nummer med killarna för att höras ihop lite senare. På kvällen tog jag och E en kvällspromenad längs strandpromenaden och det var mycket rörelse.. Otroligt många barnfamiljer då Martinsicuro verkar vara en väldigt barnvänlig plats. Vi slog oss ner på en restaurang och åt en massa god mat.

På måndagen dök äntligen solen upp och vi passade på att skynda oss iväg till stranden för att få så många soltimmar som möjligt. Solen stekte och vi överdoserade solkräm.. Vi badade och simmade ut till några klippor, där jag klantigt nog råkade riva upp mitt knä så att det började blöööda. Vi hade otroligt mysigt på stranden och jag lyckades fixa en riktigt schysst bränna, if I may say so myself. Vi gick och handlade en massa mat till lunch och middag och det var så trevligt att gå omkring i alla småaffärer och handla mat.. Vi blev kompis med en tant som sålde färsk, och supergod, pasta. Vi lagade en massa mat, korkade upp vin igen och smuttade på någon form av Baileys. Sedan hörde killarna från stranden av sig och vi mötte upp dem senare under kvällen och de visade oss andra delar av stan och även grannsta'an San Benedetto. De var mycket trevliga grabbar och vi hade jättekul med dem, men någon attraktion fanns dock inte. Inte från min och Elvis sida i alla fall.

Tisdag och sista dagen. Vi steg upp tidigt, lagomt bakis från gårdagen, och kilade ner till stranden igen. Det blev ett par timmar där, men sen var vi tvungna att gå och käka nåt innan jag skulle hoppa på bussen hem. Jag somnade på bussen och blev väckt av busschauffören då jag skulle byta buss.

Nu är jag hemma och är helt knäckt. Kommer nog sova väldigt tungt i natt! Jag är väldigt nöjd med min lilla semester på östkusten.. Martinsicuro var ett sånt mysigt litet ställe.. Lilla byn, liksom. Italiens vesion av Burträsk, kanske man kan säga. Folk tog inte bilen utan nästan samtliga hade cykel. Så myyysigt! Vi fick säkert höra "Ahoj!" tusen gånger, då den frasen användes istället för romarnas "ciao bella". Ahoj betyder hej på tjeckiska. Tydligen trodde alla att vi var tjecker, vilket jag inte riktigt vet om man ska tolka som något positivt eller negativt. Men jag fick iaf förklaringen att det är så sjukt många tjecker som åker till Martinsicuro, så det kanske är ett logiskt antagande, after all. Jag fick lära känna Elvira ordentligt och hon är en jättefin och rolig tjej! En bra resa helt enkelt.

Hejdå Roma - Hej Martinsicuro!

Att vara B-kändis + Self esteem booster.

Nu på sistone har jag upptäckt hur välkänd jag börjar bli i Rom.. Vart jag är befinner mig så tycks jag alltid höra någon som ropar "Trinity!" efter mig. "Är inte du hon den där tjejen som jobbar på Trintiy?". Jag blev lite chockad när jag var ute vid havet och festade, där jag vanligtvis aldrig händer, och att jag stötte ihop med en massa som visste vem jag var. Lite läskigt, men mest smickrande.

Jag tänkte bryta trenden om att skriva nedvärderande saker om mig själv och faktiskt skriva lite om hur bra jag är! Jag har fått jättemycket komplimanger på mitt jobb om hur fruktansvärt trevlig och rolig jag är. Jag gör mitt jobb väl, men tar mig även tiden att samtala med gästerna. Man kan tänka sig att det bara är killar som säger dessa positiva saker, men så är inte alls fallet. T.ex. så frågade en tysk tjej mig om mitt nummer och sa att det är fan inte ofta man träffar på en så schysst och kul tjej. Sen är det ju en helt annan femma att jag förmodligen kommer dissa tjejens telefonsamtal om hon nu ringer nångång.. Det är bara nånting med jag och tyskar som inte riktigt går ihop och resulterar i fuck all - let's party!

Sen tycker jag faktiskt att jag är en jävligt bra kompis som ställer upp för allt och alla, och Svettis är inte sen med att bekräfta detta så fort hon får i sig lite alkohol. "Sanna, du vet inte hur mycket jag tycker om dig! Du är en sån jävla bra kompis, och om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad jag ska ta mig till när du flyttar tillbaka till Sverige... Förmodligen flyttar jag antingen med dig eller nån annanstans.. För Rom är inte detsamma utan dig." (detta med en oerhört stark spritandedräkt ungefär två centimeter från mitt ansikte)

Sen det här med min kroppsfixering och alla "Jag är så tjock"-kommentarer.. Jag är inte nöjd med min kropp - far from it - men ärligt talat så är jag ju medveten om att jag inte är tjock. Jag är inte pinnsmal, men jag är fan inte tjock heller. Anna har varit nära på att stoppa kniven i mig varje gång jag nämner migsjälv i samband med orden tjock eller överviktig. Matilda nämnde för ett tag sedan att hon tyckte att det var konstigt att jag inte var jättetjock med den osunda livsstilen jag har.. Jag menar; jag rör i princip aldrig på mig, jag äter väldigt onyttigt och nu har det ju blivit en hel del festade också. Svettis påpekade idag också detta faktum att jag lever ett onyttigare liv än vad hon gör, men ändå går hon upp i vikt så fort hon tappar kontrollen över sina dietförsök, medan jag alltid förblir densamma; inte tjock, inte smal utan bara Sanna.

Ibland måste man boosta sig själv lite, tycker jag, och uppmanar er alla att skriva ett liknande inlägg. Man mår faktiskt bra av det!