Det är över nu..

Ah, nu är jag klar med uppsatsen om italienare också! Det var så mycket jag ville skriva om, men jag hann bara inte. Men jag lyckades faktiskt skrapa ihop en hel uppsats from scratch på två dygn. Inte illa pinkat, säger jag!

Jag ringde E i förrgår. Jag fick nog av att vänta på hans jävla mail och kände bara att jag inte orkade mer. Så jag ringde honom, och det visade sig faktiskt vara bland det bästa jag har gjort. Vi pratade ut, lugnt och sansat, och han förklarade för mig att han verkligen inte vill bryta kontakten med mig och att han vill mig väl och grejer. Men att kärleken inte längre finns kvar. Och det kändes faktiskt... bra! Det lät så logiskt när han sa det på nåt sätt..

Jag börjar nu inse att jag har varit fast i det förflutna (hey newsflash! tänker ni förmodligen) och troligtvis har intalat mig att jag fortfarande var kär i honom. Men jag inser nu att jag är kär i honom fyra år tillbaka i tiden. Jag är kär i personen han var då, i situationen vi befann oss i. Jag är kär i... kärleken, typ. I tanken på att ha det jag hade med honom i Dublin. Att känna den känslan igen. Det är så himla konstigt, men jag ändrade mina känslor för honom efter samtalet. Ett enda samtal, var det som krävdes. Med tanke på att resten av samtalet, som varade i 45 minuter, gick jättebra och vi skämtade och drev med varandra som vanligt, så tvivlar jag inte på att vi fortfarande kommer kunna vara vänner.

"That was sooo 2006", som Brüno säger. Det är 2009 nu, god dammit. Hur många fler år ska jag slösa bort på att gräva i det förflutna egentligen? 2009 är mitt år, fan. 090909 - remember? It's ON!

Fun writing.

Jag är klar med litteratur-hemtentan och det känns som en stor tyngd har lyfts ifrån mina axlar. Tyvärr kan jag dock inte slappna av helt och hållet då jag ska hinna skriva en uppsats tills på torsdag.. Tre dagar alltså. Det blir minsann lite intensivt. Tur för mig att jag har valt att skriva om något lättare och något som definitivt intresserar mig. Jag är inte helt säker på om detta blir den slutgiltiga titeln på min uppsats, men det lutar åt det hållet;

"Ciao Bella!"
- ett försök i att förstå sig på italienare.

Glada lappen.

Jag var lite sårad av mailet jag fick från E i fredags. På bussen påväg till jobbet satt jag och tänkte och beslöt mig för att min självömkan skulle sluta där och då och att jag skulle se på livet med lite nya ögon. Jag vet inte riktigt om det kanske var det, min nya sinnesstämning, som var anledningen till en helkonstig kväll på jobbet.

Oj, vad killarna ville ha mig! Jag vet inte vad jag utstrålade för slags energi, men vad jag än utstrålade så verkar de har gillat det! Jag överdriver inte ens när jag säger att över tio grabbar faktiskt frågade om de fick stanna kvar och vänta på mig efter jobbet...! Jag tror jag satte ett leende på de flestas ansikten och till och med på de italienska bitterfittornas! Det är sjukt, men när jag lyckas att få italienska tjejer att skratta och öppna upp sig för mig, så vet jag fanimej att jag är bra duktig.

Jag bytte telefonnummer med en kille! Det ni! Jag känner att jag måste berätta den här historien från början, så den får lite utav ett sammanhang. För någon månad sen jobbade jag som vanligt, och när jag går omkring i folkmassorna och letar tomma glas som jag kan ta med mig, så hör jag plötsligt någon säga: "Men det är ju DU!" Jag tittar upp och ser en kille i glasögon med ett stort leende. Jag frågar om vi känner varann, varpå han svarar: "Du var på Fiumicino (Roms flygplats) den 29 Juli kl 23!". Detta stämde väldigt bra och jag måste säga att jag blev lite smickrad. Jag måste ju liksom ha givit ett pretty good intryck för att han skulle komma ihåg mitt ansikte så väl, right? Hur som helst, så var han på trinity igen i fredags och han var lika glad över att se mig. Efter ett tag tänkte jag "What the hell, let's go bananas!" och skrev ned mitt nummer på en lapp till honom. När jag sedan skulle ge honom lappen, märker jag att han har gjort i ordning en lapp till mig med SITT telefonnummer..! Så vi bytte liksom lappar, hah! Vi får se om vi ser till att träffas någon dag framöver.. Jag har ju lite fullt upp med mina hemtentor these days alltså. Men jag ska försöka ta mig tiden.. Han är så där tönt-söt med glasögon och allt... och det bästa av allt - he has eyebrows!!

Plötsligt händer det...

Han har svarat. Det tog honom jävligt lång tid, men han har svarat. Tyvärr var det inte det typ av svar jag hade hoppas på, men å andra sidan borde jag ju vara tacksam över ett svar överhuvudtaget. Han skriver att jag och han har ett "speciellt band" mellan oss, och att ingen annan har det vi har. Det är en speciell och kanske en liten konstig typ av relation, medger han. Han skriver sedan att han förstår om jag inte klarar av att ha det så här längre och att han faktiskt är chockad över hur länge jag har "stått ut" och att jag inte försökt avsluta det hela tidigare. Han avslutar med att han respekterar mitt beslut om att bryta kontakten, även om det gör ont.

Jag fick krupp på tangentbordet när jag läste detta svar och skrev ett mail tillbaka där jag uttryckte vad jag kände. Att jag har "stått ut" liksom? Nä, inte okej. Och vadå respekterar mitt beslut? Vem fan säger så? Någon som inte längre är intresserad överhuvudtaget, that's who. Annars skulle man väl fan ta och kämpa lite?

Jag förstår inte ens själv hur jag orkar.

Kärt gammalt barnprogram..

Thanks for the memories...

Det är ganska intressant hur musik och speciella låtar får minnen att ploppa upp som finnar på en tonårspojke. Det är ofta jag hör någon låt som får mig att tänka på någon viss person eller ett visst minne, en händelse.

Jag hörde "Crocodile Rock" med Sir Elton John idag och tänkte på pappa, till exempel. Jag vet inte varför just den låten fick mig att tänka på pappa, men jag har för mig att han kanske har spelat den när jag var yngre. Det känns lite som att jag kopplar den till nån kväll för längesedan.. Kanske var det "vuxenfest" och troligtvis var det en eller två raggarbilar på uppfarten. Jag kopplar låten till något glatt minne i alla fall, för jag kände ett litet lyckorus när jag hörde låten.

Det behöver inte alls vara några märkvärdiga minnen som låtar tar dig tillbaka till. Jag hittade en låt på min mobil, som jag hade glömt bort att jag hade stulit av min lillasyster en gång i tiden, häromdagen. "Every little thing" med Carlene Carter. Den får mig att tänka på en dag jag kom tidigt hem från skolan.. tror att det var lågstadiet jag kanske gick på... eventuellt mellanstadiet. Solen lyste och det var vår.. Mamma städade i vardagsrummet och det luktade citron av rengörningsmedlet. Det var också en bra dag.

"Boten Anna" får mig att tänka på lillasyster. Michael Jackson-låtar kopplar jag till storasyster. "Cara mia" med Måns Zelmerlöw har såklart att göra med min älskade lilla lillebror. "Sheepdog" med Mando Diao är så Frida och Emma. Brandy-låtar = Adelina. "När vi gräver guld i USA" är såå förfest i Bergsjön med Q, Matte och Erika. The pogues får mig så klart att tänka på E.

Jag tror jag ska göra en playlist med alla låtar som får mig att tänka på nära och kära, så när jag känner mig ensam och frusen kan jag bara sätta igång den och säkerligen kommer jag att känna mig bättre.

It's no sacrifice... or is it?

Me-time. Det var det jag hade inplanerat för kvällen. Lite me-time; lite tid för mig själv, mys med Sanna liksom. Det gick inte som planerat då både S och M kom hem betydligt tidigare än vad jag trodde att de skulle göra. Nu ligger M och sover och S sitter och facebookchattar. Jag har satt på mig hörlurarna och spelar Elton John på högsta volym.

Det är så lätt att jag hamnar i den här situationen. Jag sitter och tänker på mitt förflutna - det som varit. Jag satt och bläddrade i mina Dublinfoton och fastnade såklart på dem med mig och Enrico. Vi var så fina ihop. Jag hade nästan svart hår på den tiden.. och även om jag då kom i mina favoritjeans, så tycker jag ändå att jag skymtar en lite större dubbelhaka då än vad jag finner nu. Han hade "ryss-kläder" (fleecejacka och långcash) som han hittade i något hörn på hostelet då han hade skickat alla sina kläder på tvättning. Men jag tyckte att han var söt i alla fall.

Jag ligger i min säng och är jättekänslosam. Det känns som att det är dags att avsluta detta kapitlet once and for all, och det svider lite i mitt hjärta. Nu i efterhand vet jag inte riktigt vad fan jag ville med mitt bryta kontakten-brev till honom. Nu känner jag mig så jävla dum och ångrar mig som fan. Jag vill inte bryta kontakten! Jag vill inte skära bort honom ur mitt liv... Jag vill inte avsluta mitt Dublinkapitel. Jag vägrar. I huvudet känner jag mig som ett litet barn som kastar sig på golvet och slår knytnävarna hårt i parketten och som apatiskt skriker "Jag vill inte!!".

Jag har dock gjort vad jag kunnat för att få vårt tåg att fortsätta rulla.. Utan några stopp på vägen då bensinen tagit slut, men jag misstänker att jag inte har lyckats. Brevet kanske var ett desperat försök till någon typ av reaktion och en drastisk förändring.. Och nu när jag inte fått det, eller något annat för den delen, så har jag sjunkit så lågt att jag EFTER detta jagvillintehanågotmermeddigattgöra-brevet har skickat honom ett sms i hopp om att få någon typ av reaktion. Men mitt patetiska och oerhört pinsamma försök har misslyckats även det. Han hör inte av sig och lär förmodligen inte göra det heller. Han gör precis som jag "vill", med andra ord.

Sometimes I just hate myself.

Hair-raped.

Ja, tänk så mycket tokigt som kan hända på en buss. Häromdagen blev jag då hårvåldtagen! En äldre, misstänkt lesbisk, kvinna stirrade intensivt och närgånget på både mig och Katrin och lade sedan sina smutsiga fingrar på mitt stackars hår. Jag kände mig så smutsig och ville bara duscha av mig hela händelsen!

Det är lustigt hur ofta det muckas gräl på de italienska bussarna. Totala främlingar kan börja bråka riktigt ordentligt för diverse anledningar. Innan jag blev hårantastad bevittnade jag och K ett bråk på bussen; En dam satt ner på en fullproppad buss (vi snackar sardiner i en liten ask här, alltså) och hade sin dotter på kanske 10 bast bredvid sig. En kvinna som står i närheten tycker att hennes stackars äldre mor borde få sitta ner, och frågar då den här damen om inte hennes dotter kan stå upp och låta tanten få sitta. Det tyckte inte damen lät som en bra idé, utan försvarade platsen för hennes dotter. Denna händelse bröt ut i glåpord och det lustiga var att väldigt många andra främlingar ville lägga sig i och bråka med dem. Det skreks hit och dit och brist på respekt och jag blev otroligt chockad över alla de dumma sakerna de kallade varann för.. tanter, liksom. Som inte känner varann. Att de kan vara så fula i munnen, hade jag faktiskt ingen aning om!

En annan dag på en fullproppad buss började en kortvuxen kvinna skrika och skälla på samtliga. Bussen var så himla fullpackad så att busschauffören knappt kunde öppna dörrarna (som öppnas inåt i bussen). Kvinnan skulle av och skrek att folk skulle flytta på sig, men problemet var bara att det inte fanns någonstans att flytta på sig! Alla stod så otroligt packade att det inte gick att röra sig en decimeter. Djurtransport, indeed! Den här kvinnan stod brevid mig och jag gjorde verkligen mitt bästa för att flytta på mig, men det var som att ta pincetten från en italienare - omöjligt. Så jag fick ta emot ett och annat glåpord också. Men det gör inget.. Jag tröstade mig själv med en chokladboll från ikea.

About to explode...

Det som är bra med att ha en blogg är att man kan avreagera sig på den. Man kan uttrycka allt det man stör sig på, alla känslor man har.. saker man känner för att analysera. Det känns inte heller helt bortkastat att uttrycka sina åsikter och känslor i en blogg, då man vet att folk läser. Jag menar, att prata för sig själv när man är hemma om dagarna kan ju vara lite givande för att man får ur sig lite grejer... men man får ändå inte riktigt ut allt man tänker på till 100% om ingen lyssnar. Så det är ju kul och så att man har läsare som orkar läsa om ens vardagsproblem.

Men å andra sidan är det fan jobbigt att man har så många läsare som man har.. att det är så många som följer bloggen. För det gör ju att man måste tänka lite på det man skriver.. Just nu känner jag väl dock inte att jag begränsar mig så himla mycket.. Jag skriver om det mesta, inklusive patetiska kontaktförsök med ex + diverse könssjukdomar.

Men nu är det något jag så väldigt gärna skulle vilja ha sagt, men som jag inte kan säga pga mina läsare. Men jag behöver verkligen få det ur mig och bara bounca det på ett bollplank. Det känns som att jag exploderar snart, fan! Helvete, varför har jag så många läsare? Eller ni är ju bra, liksom. Fast jag kan ju inte vara 100% ärlig, tyvärr. FAN vad jag behöver prata med någon om mitt problem!!!! Godnatt.

You give me butterflies inside...

Det kan tyckas vara löjligt.. Men jag var ute med två vänner ikväll, varav en fick sms av en kille ett par gånger, och jag kom på mig själv att bli så avundsjuk. Jag vill också sms:a med någon kille.. Känna det där pirret, fjärilarna i magen, man känner när man hör smspipet. Jag saknar det. Jag saknar fjärilarna i magen.. Vart tog ni vägen?

Friday & Ems <3.

Ah, äntligen är den jävla satans hemtentan över! Det blev väl kanske inte the greatest piece I've ever written, but still pretty good med tanke på att jag knappt fattade vad jag skrev om. Nu är det bara att ta nya tag och inse att jag har tusen grejer till som jag ska plugga på och uppsatser jag ska skriva. Fan vad jag är less på att plugga, alltså. Åh, jag anmälde mig precis också till vårens kurser! Såhär intressanta låter dom;

Äldre italienska texter och kultur, 5 hp
Litterärvetenskaplig teori och metod, 5 hp
Språkvetenskaplig teori och metod, 5 hp
Uppsats i italienska, 15 hp

...det bubblar i trosan redan vid blotta tanken på dem.. mmmm.

Annars? Jag kommer på mig själv lite då och då att jag saknar rätt mycket från Sverige. Framförallt familj och vänner dock. Det är så skönt att komma hem och bara kunna vara sig själv liksom.. Jag saknar Frida, min stabila vapendragare som jag klickade med på en gång första gången vi sågs, den där nervösa första dagen på gymnasieskolan. Allt som behövdes var bara en ursäkt från hennes sida att prata med mig... Sen att de ursäkten visade sig vara en grammatisk fråga ("en bror- flera...brodrar?"), är en annan femma. ;P Och Emma - den galnaste och knäppaste tjejen man någonsin kan stöta på, men som får mig att skratta som ingen annan! I kinda miss'em alooot.

Dagarna går som en tickande bomb från det han läste mailet.. Kommer han någonsin att svara? Jag börjar tvivla nu faktiskt. Jag VET att jag bara borde gå vidare, precis som jag skrev att jag skulle göra.. Men jag är inte mer än mänsklig och vill faktiskt ha en goddamn reaction!! Uffa.

Nä.. men om man skulle hoppa i duschen för att sen läsa lite grammatik, kanske?

...and they lived happily ever after.

Det är så mycket nu i mitt huvud. Min hälsa har inte varit den bästa.. Jag har jobbat mycket, även då jag haft feber.. Varit nära på att svimma.. Ignorerat min hälsa, helt enkelt. Men igår sa jag till. Jag ringde chefen och krävde att få vara hemma och det visade sig vara välbehövligt. Jag mår faktiskt redan mycket bättre.

Det är mycket i skolan just nu och jag försöker verkligen skärpa mig. Det känns nästan som det är första gången jag har det kämpigt i skolan.. innan har alltid flutit på ganska bra. Men nu måste jag verkligen plugga och läsa en massa för att klara mina kurser. Jag har en hemtenta som ska in imorgon, och jag är långt ifrån klar. But I've kinda always been a last-minute-kinda-gal, I guess. Det kommer säkert gå bra.. Men jag tvivlar inte på att arbetet skickas in kl 23:59, även kallat Matilda-style!

Jag ska även försöka hinna med att ansöka kurser för vårterminen imorgon.. Det blir la Italienska C, om det nu finns en kurs som heter så. Någon slags fördjupning, i alla fall. Jag försöker fixa och trixa så allting löser sig fint med min gbg-lägenhet till jag återvänder hem till Svedala till sommar. Jag måste erkänna att jag faktiskt längtar lite! Ah, måste komma ihåg att leta biljetter hem till jul också.

Kärleken och det förbannade brevet? Ja, det har då visat sig att brevet, efter två veckor, fortfarande inte har kommit fram. "Det är sååå ödet, alltså. Det är inte meningen att du ska bryta helt med honom.. Fattar du inte det?", säger Svettis. Well, that didn't stop me. Jag skrev kortfattat om vad som stod i brevet i ett mail till honom. Jag är ganska säker på att han har läst det, men han har inte hört av sig. Jag vet inte vad jag känner riktigt.. Självklart är jag ju nyfiken på att få reda på hur han uppfattar och känner inför det jag skrev, men samtidigt var ju meningen med det hela att jag skulle bryta med honom för alltid. Jag är så kluven. Det finns väl självklart någon dröm om det klassiska filmslutet då ena partnern slutligen inser att han/hon var så nära att förlora allt han/hon någonsin älskat och sedan springer tillbaka till den andres öppna armar. Men som bekant så har ju inte alla filmer ett lyckligt slut. Vi får nog tyvärr vänta lite och se hur min film slutar.

I'm gonna be a mother!!

Yeah, you heard me. Mor, far.. Ni kommer blir mormor och morfar till en liten pojke och därefter en liten flicka. Jag hängde med Katrin häromdagen och hon gjorde det, tydligen, jättekända ringtestet på mig! Man kan vara skeptisk till sådana här test, men faaan asså. Det är läskigt hur det alltid slår rätt! Egentligen ska man använda sin förlovningsring, men eftersom jag inte är förlovad går det bra med vilken ring som helst... Man ska trä den på en kedja, som inte är tvinnad utan helt rak.. Placera den över vänstra handleden (eller handen, som tydligen funkade för personen i videon) och därefter är det bara att beskåda din framtid. Svänger ringen fram och tillbaka, betyder det att du ska få en son och svänger den i cirklar så är det en liten dotter. Är den helt still är det slut på barn. Jag har nu gjort det här testet TRE gånger och det visar samma sak varje gång; Först en son, sen en dotter och sen är det slut. Precis som jag alltid velat ha! (Elin, minns du? Jonas och Emmelie ;P)

Vi testade även detta testet på en italiensk bartender som verkade vara riktigt skeptisk. Vi förklarade för honom att vi inte ville veta något om hans barn, men att vi skulle ta reda på hur många barn han hade och vilka kön. Det visade först en flicka, och man såg hur hans ögon blev lite större.. sen visade det en pojke och hans ögon ploppade nästan ut, för det stämde! Tredje gången visade det en till pojke.. men då sa han att han bara hade två barn. Och fjärde gången stannade den. Alltså, antingen har han en son han kanske inte känner till.. Ni vet, italienska bartenders sprider ju sin säd lite här och var..! Eller så kommer han helt enkelt att få en till son i framtiden! Spännande, spännande.. Jag tror han blev lite nervös för sin spådom.

Men helt seriöst, hörrni. Detta stämmer.. typ jämt. Jag var så himla nervös för att ringen skulle vara still från början, att den skulle visa att jag inte skulle få några barn. Det är sjukt hur mycket man tar barnaskaffandet för givet.. Hur man planerar vad ens framtida barn ska heta osv, när det inte ens är säkert att man kommer att få barn! Men nu vet vi. Jag ska bli mor till en pojke och en flicka!

He's just not that into me.

Jag tog Jessicas råd att se filmen "He's just not that into you", och när man ser det hela utifrån är det ju så jävla tydligt hur korkade vi kvinnor kan vara när det kommer till män. Alla de ursäkter vi kommer på om vad som möjligen kan vara anledningen till varför killen ifråga inte hör av sig. "Han har säkert slut pengar på mobilen".. "Han kanske är någonstans där han inte har täckning?", "Han vill säkert inte verka för på, bara. Därför han inte hört av sig än.. Vänta lite bara, ska du se!"

He's just not that into me. Hur mer tydligt kan det bli? Varför gå och hoppas på någon som inte hör av sig? Visserligen vill man ju ha allt man inte kan få.. Men skulle jag verkligen vilja ha en kille som inte vill ha mig? Som inte brinner för mig, liksom? En kille som kanske fantiserar om någon annan när man umgås...? Vill jag verkligen det? Och allt detta bullshit om att spela svår, om att han säkert spelar svår.. Att allting är del av ett spel. My ass! Vill man ha någon, så ser man till att få den. Och om nu någon vill ha mig, så ska jag fan inte behöva anstränga mig för att se de små tecknen. If it's meant to happen, it will happen. Annars måste jag helt enkelt get over him.

Funderingar från en nyvaken norrlänning.

Svettis håller äntligen på att packa upp all hennes skit, så man kanske äntligen får lite golvyta i lägenheten! Ni anar inte hur mycket grejer den tjejen har alltså, och jag känner att jag blir lite irriterad över hur hon måste packa upp precis allt. Jasg insåg snabbt att det inte finns utrymme för att ha framme alla saker, så jag lät de kläder och sakerna jag sällan använder ligga kvar i min väska, istället för att ta upp en massa plats. Det tankesättet existerar typ inte för Svettis. Sen nu imorse, precis efter jag vaknat, ser jga hur hon plockar ut allt mitt shit, det lilla jag har, från skåpet för att ställa dit hennes egna saker. "Jag tänkte att de här kanske kan stå nån annanstans".. Uffa! Sen sätter hon upp sin fuuula tavlor och lampor överallt, som om jag inte har någon talan alls för hur vårt gemensamma rum ska se ut. Just nu har jag t.ex en blå, plastig stjärnnattlampa för en barnkammare ovanför huvudet. Ugleh!

Jag vet inte hur lång tid det tar fört ett inrikes brev att komma fram i Italien, men det verkar då ta en jäkla tid! Jag postade brevet i onsdags liksom.. I Sverige hade det vart framme redan på torsdagen.. Ja, ja. Jag ska inte tänka på det så mycket, but it's kinda hard not to.

Jsg tror att jag har blivit skoltrött igen.. Det tar emot så himla mycket att sätta sig ner och plugga inför mina lektioner. Jag har typ ingen energi och vill bara sova. Denna vecka har jag lektioner varenda dag och det är inte något jag ser fram emot.. Det kommer bli en tung vecka.

Det är många australiensare i Rom den här perioden och jag blir bara säkrare och säkrare; Jag vill och ska ha en australiensare. De är ju bara för heta alltså. Men det ska nog gå att lösa! Jag planerar ju lie lätt att åka till Oz och jobba ett år rätt snart.. Vet dock inte exakt när det blir.. Blir kvar här tills nästa sommar.. Sen blir det Göteborg på hösten.. Sen vårterminen kommer utspela sig i Brighton, England.. Sen efter det har jag bara en termin kvar på min utbildning.. Då jag ska skriva mitt examensarbete. Kanske kan man göra det i Australien? Eller inte. Isåfall får jag väl vänta en termin till, tills jag tagit examen.. Men då kanske man vill börja jobba med en gång? Fast jag kanske kan undervisa i Italienska overseas liksom? Tål att tänkas på.

Nä, jag ska väl öppna böckerna nu kanske. Inte peppad. Och så har jag en flugjävel that won't leave me aloneeee!!! Cazzo!

En kväll på centralen.

Kom precis hem från jobbet efter att ha tagit världens längsta resa hem. I och med att jag numera bor i ett nytt område i Rom, så känner jag inte till vilka bussar, och verkligen inte vilka nattbussar, som går. Men idag tänkte jag utforska hur jag lättast skulle ta mig hem. Jag hade fattat det som att det gick att ta en buss nära mitt jobb hela vägen hem.. eller man var tvungen att gå en bit, men busschauffören rådde mig att byta buss på centralstationen. Jag tog hans råd och hoppade av för att vänta på den andra bussen.

Tanken slog mig då att jag var den enda tjejen i sikte som stod och väntade på bussen... Hej, flugor på sockerbiten! Man efter man efter man kom för att prata med mig.. Äckliga män. Jag pallade inte utan stirrade i marken och så gång på gång att jag inte ville prata med någon. Som tur var förstod de mig.

Många tycker man är galen om man som tjej i Rom tar nattbussen hem... "Nånting hemskt kan ju hända dig!".. Visserligen, men jag hatar att känna mig underlägsen och kontrollös. Varför kan inte jag få åka hem med bussen istället för att slösa en massa pengar på taxi, utan att behöva bli sexuellt trakasserad och näst intill påtvingad rädsla. Jag vill inte gå runt och vara rädd och tro att alla är ute efter att våldta mig.. Men det är så många människor som sätter dem tankarna i mitt huvud. "Det är farligt därute!". Men seriöst. Hur många av, låt oss säga 100, män är våldtäktsmän? Inte fan är det var och varannan person. Men man ska aldrig ta nåt för givet heller... Därför har jag min pepparspray.

Pepparsprayen är min vän!

Nya läggan!

I got soul but I'm not a soldier.

Jag gjorde det. Gjort är gjort och kommer aldrig mera tillbaka, right? Vill jag att det ska komma tillbaka? Åh, jag vet inte. Jag vet dock att jag inte klarar av min svartsjuka, mina spekulationer och analyser.. att ständigt aldrig ha någon idé om vad som föregår i hans huvud. Att älska med inte känna mig älskad tillbaka. Att leva någon dröm som inte existerar utan bara är en del av min fantasi. Att hoppas med hjärtat och samtidigt stänga ut hjärnans sunda förnuft. Jag orkar inte mer... Så jag gjorde det.