Falukorv.

Det är sommar och bikinitid.. och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade ångest för min kropp. Det finns så många flickor med smala och fina kroppar på stranden... så man är väl inte direkt jättesugen på att vistas bland dem.

Men trots denna ångest, så måste jag faktiskt erkänna att ångesten är betydligt mindre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara post-Italien. På nåt vänster känner jag mig ändå snygg... typ inifrån och ut! Jag har analyserat något som ständigt händer mig. Främlingar tar ofta kontakt med mig för att få hjälp med vägbeskrivning eller något annat. Om man tänker efter så väljer man ju faktiskt ofta ut en person man vill fråga om någon typ av information, beroende på diverse faktorer. Det är sällan man frågar en person om något bara för att den råkar befinna sig närmast dig just vid det tillfället... eller har jag fel? JAG väljer i alla fall ut mina "offer"..

Kanske grundar jag mitt val på huruvida personen ser kunnig nog ut inom det specifika området, eller så kanske jag grundar det på hur pass trevlig personen ser ut/verkar vara. Jag vet inte, men något val är det. Kanske är det utstrålningen?

Jag stod och väntade på spårvagnen igår då en kille gick förbi mig, stannade upp, gick tillbaka och hälsade. Han förklarade att han tyckte att jag var vacker om inte ville gå miste om chansen att lära känna mig. Han överöste mig med komplimanger om mitt utseende och undrade vad min "hemlighet" var. Truth be told, så blev han jävligt jobbigt och insisterade om att vi skulle byta nummer, fastän jag hade dragit lögnen om att jag var upptagen och jättekär. Men såklart blev man smickrad.

Idag på jobbet, när jag stod och packade upp varor, stannade en man upp och sa: "oj, vilken härlig utstrålning du har! Det liksom lyser om dig! Tappa aldrig din underbara utstrålning, för något vackrare finns inte..!" Vi talades vid en stund och så frågade han: "Du är den roliga av dina vänner, va? Du är den som oftast spelar pajas och får alla att skratta, eller hur?".. Med tanke på hur lite vi hade samtalat och att jag inte alls hade skämtat eller försökt vara rolig, tyckte jag att det var en ganska spot-on observation ändå! Att han sedan avslutade den observationen med att säga: "Ja, det märks att du är den roliga.. ofta för att vara så rolig så måste man ju nästan vara lite...(gör kocko-fingerrörelsen mot sidan av sitt huvud)".. Erm, ja. Jag håller med honom för att vara trevlig, men fattar egentligen inte alls vad det är jag håller med honom om. Jag+rolig=kocko? Don't get it.

Hur som haver, så känner jag mig som sagt vacker... trots min falukorvsbilringmage. Inside & out.

Midsommarhysteri.

Jag har sett dokumentärserien "Världens modernaste land" med Fredrik Lindström på svt, där han diskuterar Sverige och svenskar. Hur skiljer svenskar sig från andra nationaliteter, och vad är "okej" och "inte okej" i vårt samhälle. Jag finner detta väldigt intressant.

Det slog mig plötsligt idag på jobbet att det är midsommar imorgon! Jag hade inte insett att dagen D redan var här.. Midsommar; dagen man ska grilla, kanske tälta, spela kubb, supa och vara med alla sina vänner... Det är ju typ liksom ba skitstoooort och man kan inte missa det!!! ...eller? Svensk som man är, fick jag panik. Hur kan jag inte ha planer på midsommar?! Stress!!! MAN SKA GÖRA NÅT PÅ MIDSOMMAR!

Fick bara känslan att det var så jävla svenskt! Varför måste jag absolut göra alla dessa grejer imorgon, bara för att det står "midsommarafton" i kalendern..? Går det inte lika bra att göra allt detta på lördagen, då jag dessutom är ledig..? Nä, för nu är jag i Sverige och jag måste följa normen. Jag kan inte sitta hemma... inte på midsommar.

Tur för mig att jag hade en vän som inte heller hade några planer! Phew! Där slapp jag en eventuell missanpassning! (Svenska 2 på mig)

With age comes...wisdom?

"Det är som att Skellefteå har gått vidare... utan oss", sa Emma när vi stod och tittade på gymnasietreornas balentrè och insåg att vi knappt kände igen någon. Denna känsla byggdes upp ännu mer när vi sedan gick ut på galej på kvällen. Det känns som att det är en ny generation som har tagit över stan, och att ingen längre kommer ihåg oss. Vi är numera främlingar för dagens skelleftebor...! De har till och med en VIP-kö till statt! En VIP-kö!! What's that all about?! Eller ännu hellre... varför fick inte vi stå i den kön?!

Det är sånt som är lite jobbigt nu när man kommit tillbaka till Sverige efter ett par år i Italien. Att gå före i kön och slippa betala en krona för inträde och första drinken var snarare en regel än ett undantag där.. Här får man vara glad om man ens lyckas ta sig in på krogen.. och första drinken kostar - mycket! Om man ser till den aspekten av Italien kanske det var lite lättare.. Jag vill inte medge detta, men sen jag kom hem har jag faktiskt fått lite av en åldersnoja. Jag har aldrig känt mig så här gammal (kanske för att jag aldrig har varit så här gammal tidigare, höhö), men liksom.. Som sagt, det finns en ny generation nu... och jag tillhör den inte.

Aoff, i lördags försökte jag få bot på denna åldersnoja genom att hångla upp en liten nittonåring...!! Trots faktumet att han faktiskt var bra på att hångla, så rådde det inte bot på åldersnojan överhuvudtaget.. Om något, så gjorde det hela den värre! Dagen efter vaknade jag upp med huvudvärk deluxe och en ångest över att vara en peddotant som sätter klorna (och tunga!) i små oskyldiga barn..!

Hjälp mig.

Facing reality.

Förlåt för mitt dåliga bloggande.. Det har blivit lite nu på sistone. Har haft lite fullt upp!

Som ni säkert vet,så har jag lämnat Rom. Just nu sitter jag i Burträsk och njuter av midnattssolen.. Jag hade nästan glömt bort att det faktiskt inte blir mörkt här under sommaren! Jag njuter av att träffa min familj, att bara vara, och att givetvis hänga med Emma. Fritzel saknas, men hon joinar snart!

Flytten från Rom var inte så jobbig, to be honest... Jag har alltid sagt att jag är så fruktansvärt less på landet och att om jag skulle sakna något, så skulle det vara personerna jag lärt känna. Det är lustigt.. när man kommer till slutet av en era, så som jag gjorde nu, så inser man lite vem ens riktiga vänner är. Jag kan till och med påstå att jag fick denna information ganska svart på vitt mina sista dagar i Rom. Jag insåg att mina riktiga vänner där är få, och trots att denna insikt i stunden var väldigt jobbig, så måste jag ju säga att den gjorde det så mycket lättare att bara dra därifrån. Många gjorde mig riktigt besvikna, nästan så att det gjorde ont i hjärtat, och därför kändes det så fruktansvärt bra att lämna dem och klippa av banden som slukat energi från mig under all den här tiden. Jag frågade en kompis om det kanske är så att jag ställer för höga krav på mina vänner.. men att inte kunna göra "uppoffringen" att dedikera en kväll, en av mina sista i Rom, till MIG och inte tänka på sina egna behov for once, är inte agerandet av en sann vän. Det är det bara inte - höga krav or not. I efterhand känns det lite som att det har varit min roll i Rom.. att vara där för andra. Fuck that.

Men ett fåtal personer saknar jag en massa, som sagt. Ett par stycken som alltid funnits där, och som sannerligen vill mig väl.. ett par nya bekantskaper som man bara klickat med... och givetvis mina kollegor.. De var min familj i Rom, och dem var det väldigt svårt att lämna. Jag grät som en liten bebis min sista kväll med crewet.

Det här blir en ny era. Jag ska göra saker för MIG den här eran.. och jag ska definitivt inte umgås med folk som inte skulle fälla äkta tårar på min framtida begravning. Personerna jag saknar från Rom KOMMER jag att träffa igen.. Jag kommer att se till att jag gör det då dessa personer, unlike others, får mig att må bra i hjärtat. Jag behöver det!

Baah. Orka vara så känslomässig... again.