Emotionellt.

Jaha, då kör vi (inte för att jag tror att jag har några läsare kvar efter min frånvaro på denna blogg, men även om ingen lyssnar har jag i alla fall fått skriva av mig lite). Jag lyssnar på Adele's "Someone like you", med tårar rinnandes nedför mina kinder. Det var längesedan jag grät nu.. Jag tror att det är därför jag inte kan sluta! Fast mest tror jag att det har med den här jävla låten att göra. Den är ju så förbannat fin. Fin.. och så oerhört svårt för mig att relatera till på nåt sätt. Adele, som sjunger låten så vackert, förmedlar hennes känslor och sin smärta från att hennes ex funnit en ny kvinna. Jag har inte en tanke på mitt ex längre. Konstigt vore väl annars, kanske. Det var ju trots allt typ 7 år sedan vi var tillsammans. Jag vet inte ens om det var riktig kärlek, jag menar.. det varade i vad, fyra-fem månader? Vad är det? Visst hade jag känslor för honom (så mycket och så länge jag har ältat detta), men det var nog såndär young love. Jag skulle ju aldrig ha skrivit en låt om min smärta när det tog slut, kanske. Jag tror att jag är lite ledsen för att jag vet att jag mest troligt inte kommer känna sådär starkt som Adele gör för någon. Jag tror inte jag kommer att få känna det där som alla andra verkar känna eller ha känt. Det känns så hopplöst. Vänner, syskon, bekanta hör av sig och berättar och beskriver hur underbart förälskade och kära de är. Tänk, att känna så.. att vara kär och få den känslan besvarad. Vad skönt det måste vara. Vad skönt det måste vara att slippa känna en konstant osäkerhet över att inte vara tillräcklig. Vad skönt det måste vara att slippa oroa sig för att man kanske måste nöja sig med någon man kanske inte alls är sådär riktigt attraherad av. Det är det jag nu fruktar. Mest jävligt känns det nu då jag faktiskt funnit någon jag är sjukt attraherad av.. Men annars är det inte många rätt: han är spansk (i.e. inte svensk), han är snygg (för snygg för mig, vilket skapar osäkerhet), han har långt kvar på sin resa (jag har kort kvar), och han är 19, snart 20 år gammal. SEX år yngre än mig.. Är det ens okej? Vi har haft några fina moments ihop, och jag vill ha mer. Klart det inte kommer bli mer, who am I kidding?? Klart det bara är något temporärt.. så är det när man reser ju. Men varför tycker mitt hjärta att det är så jobbigt, då? Huvudet VET ju vad som gäller.. varför hänger inte hjärtat med? När han stryker mig i håret, tittar djupt in i mina ögon och ger mig det där leendet.. då vill jag stanna tiden och bara förbli i den stunden förevigt. Då och där var jag lycklig. Då och där hade jag kunnat skriva en Adele-låt.. baserat på en känsla jag fått utav en 20-årig spanjor jag träffat för första gången för 10 dagar sedan. Det är kanske inte så konstigt att jag är ensam ändå.. Jag är ju rätt patetisk.