En kille från hembyn har tagit sitt liv. Det väcker tankar hos mig. Hur kom det sig att han inte ville leva längre? Hade det hänt något? Hur kunde det gå så långt att han inte längre ville leva? Hur olycklig var han egentligen? Han såg så glad ut?
Det skulle kunna ha varit jag. Jag får ofta höra att jag ser glad ut. Att jag alltid kliver in i ett rum med ett leende. En bra egenskap, kan man tycka. Ännu bättre hade den varit om utsidan matchade insidan. Sanningen är den att jag inte alls är glad jämt. Faktum är att jag på den senaste inte alls varit särskilt glad. Det är inte så många som vet hur jag egentligen mår med tanke på det där leendet. Vad som gömmer sig där långt inom mig.
Det känns som att allting fallerar. Som att jag får färre och färre saker att vara glad för. Uttrycket att i alla fall "ha hälsan i behåll", stämmer egentligen inte heller. Jag är alltid trött och har ofta huvudvärk/migrän. Nej, det är inte cancer direkt - än. Det skulle inte förvåna mig om jag skulle drabbas av en sådan elak sjukdom. Jag är överviktig. Jag känner inte längre igen min kropp. Mitt BMI är för högt, jag får inte på mig mina kläder längre. Jag har tappat räkningen på valkar och celluliter. Jag känner mig så oerhört äcklig. En tjock kropp full av äckliga födelsemärken, ärr och diverse missbildningar. Tyvärr skulle jag tycka att min kropp var äcklig även om jag skulle bli normalviktig. Men det skulle bli bättre såklart - om man slapp se de där valkarna. Om de tjocka låren slutade att nöta sönder mina jeans.
Mat. Ska jag gå ner i vikt, så måste jag skärpa mig när det kommer till vad jag stoppar i mig. Jag är fullt medveten om att jag äter fel. Jag äter skräpmat. Jag dricker cola. Jag frossar i chips. Jag skäms för att "chipsmiddag" förmodligen är ett av de mest använda orden i mitt vokabulär. Men jag orkar inte. Jag kommer hem sent på eftermiddagen/kvällen med huvudvärk. Jag orkar inte laga mat. Att laga mat till sig själv är så fruktansvärt tråkigt. Det tar förhållandevis lång tid att göra maten och sedan äter man upp den på 5 minuter. Allt slit för 5 minuters glädje.
Jag försöker träna för att kompensera för mitt frosseri. Min träningskompis har en perfekt kropp. Man ska inte jämföra sig med andra, men när man står där i träningslokalen som har speglar i alla vinklar och hörn får man det svart på vitt. Vilket jävla flodhäst i jämförelse. Så fruktansvärt osexig människa. Jag, alltså.
Jag har i alla fall ett jobb. Så illa kan det inte vara, right? Så som allt jag nämner, så har jag väl egentligen mig själv att skylla. jag tackade ja till detta jobb med alla dess utmaningar. Jag visste på ett ungefär vad jag gav mig in på. Men jag hade inte räknat med att dagligen känna mig så dålig. Jag är van vid att känna mig duktig - jag har haft det hyffsat lätt för mig i skolan, etc. Jag har fått bra betyg och lärare har älskat mig. Nu är jag själv en lärare. En lärare som dagligen känner att hon inte räcker till. En lärare som försöker, försöker och försöker att göra allt så bra som det bara går. Tiden räcker inte till. Orken räcker inte till. Jag tror att jag är omtyckt av eleverna, men det räcker tyvärr inte. Det är så mycket runtom som fallerar. Jag vill kunna komma hem om dagarna och känna att jag har gjort ett perfekt jobb. Men det gör jag inte. Och det tär.
Det är säkerligen långt ifrån alla som trivs på sitt jobb, men jag upplever att de har andra saker i sina liv som gör dem lyckliga. Kanske en partner, barn.. ett intresse som de brinner för. Jag har inte det. Jag lever ensam och har gjort det i 9 år. Jag tror inte att jag någonsin kommer att uppleva äkta kärlek. Kanske hittar jag en partner som jag, för att det är praktiskt, tar ihop det med. Kanske. Jag kommer nog aldrig att få egna barn. Kanske kommer jag att bli en styvmor. "Ge inte upp hoppet", har jag fått höra - inte bara en gång. Känner mig som en barnunge när jag säger detta, men "lätt för Dig att säga". Du har inte varit singel så länge. Du vet inte hur det är att aldrig få uppleva bekräftelse som bara en partner kan ge en. Att aldrig få veta att man duger - att man är så bra att någon skulle kunna bli kär i en. Man går sönder inombords.
När allting är som värst, ska man alltid kunna vända sig till familj och vänner. Jag kommer alltid att ha min familj, även om den inte är fysiskt nära mig. Min storasyster bor 40 minuter bort bara, men hon har sitt. Hon lever sitt samliv och jag tror att hon mår bra. Hon har kärlek i sitt liv. Övriga familjemedlemmar bor 17 timmar bort. Det är lite jobbigt att ha dem så långt bort, men samtidigt tror jag att jag hade gått sönder ännu mer om jag bodde nära. Det är jobbigt när jag inte kan hjälpa till så att allting blir bra - så att alla mår bra. Jag har försökt. Nu har jag i alla fall avståndet att skylla mina misslyckanden på.
Efter medial vägledning fick jag reda på att många vänner bara kommer att vara mina vänner så länge som jag ler. Jag har genom åren förlorat många kompisar, när vi mött motgångar i våra relationer. När det blir jobbigt, stannar de inte kvar. När jag slutar att le, tycker de allra flesta att det inte är roligt längre. När jag, som stått där i vått och torrt, behöver stöttning - då finns de inte längre där. Jag har trott att jag har haft kompisar som skulle göra vad som helst för mig, men jag har gång på gång blivit motbevisad. Det tär något så fruktansvärt mycket. Hur kan jag ha varit så naiv?
Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna ta mitt liv. Men tankarna snurrar - var det så här byapojken kände sig?
