Mår bättre ovetandes.

Kom precis hem från ungdomsmottagningen. Hade inga problem med undulaten, utan skulle bara förnya mitt p-pillerrecept. Det gick väldigt snabbt och smidigt.. Hon tog mitt blodtryck, mätte mig och... vägde mig. Hon måste ha tyckt att jag var hur löjlig som helst när jag bad henne hålla min vikt hemlig för mig. "Jag mår mycket bättre ovetandes!", sa jag till henne och ställde mig på vågen med slutna ögon. Jag har ingen aning om vad jag väger... jag har inte vägt mig på flera, flera år. Men jag mår liksom bra av att inte veta! Jag vet att jag väger betydligt mer än innan.. Jag vet att jag har gått upp i vikt. I'm not blind! Men det är så lätt att stirra sig blint på det där numret som vågen visar.. Det där numret som aldrig kommer vara i närheten av mina snygga, smala och visserligen korta kompisar. Det är klart att jag ska väga mer iom att jag är längre.. men man kan ändå inte låta bli att jämföra sig med andra. Nä, bättre ovetandes, helt enkelt!

När jag skulle gå, frågade kvinnan:
- "Du vill inte ha med dig lite kondomer innan du går?"
- "Det vore ett slöseri med gummi", svarade jag. "Att skänka mig kondomer är som att skänka en falukorv till en vegetarian: de kommer bara att ligga där i kylen/lådan tills bäst-före-datumet gått ut och sen kommer de att slängas. Med andra ord, är det lika korvlöst hos mig som det skulle vara hos denna hypotetiska vegetarian!"

Suck.

Första dagen på mitt nyttiga liv.

Idag har jag haft en produktiv dag! Klockan 10 kilade jag upp till grannen och så gick vi igenom hela översättningen till nästa vecka.. Det tog sin lilla tid! Vi lunchade sen ihop, hon med sin matlåda sen gårdagens kok, jag med min. Sedan mailade jag min handledare om min c-uppsats, och till sist.. tro't eller ej.. åkte jag och tränade!! Joho! Bas-jympa med tanterna på friskis och svettis! Och OM jag svettades... herre min jesus. Även om det var lite jobbigt, otränad som man är, så kändes det ändå sjukt bra efteråt. Imorgon lär jag ju ha en sån satans träningsverk så då ska jag nog bara köra ett avslappnande yoga-pass!

Ska soff-Sanna bli fit-Sanna? Spännande, spännande! Det kanske var det de där tanterna från ett par veckor tillbaka menade när de skrek "Fitta!" efter mig... det kanske var en uppmaning snarare än en förolämpning.. Det kanske ville att jag skulle gå och bli fit helt enkelt! Hihi!

En liten ljusglimt i mörkret..

Lovisa överraskade mig en superdupergod tårta och present på fredagen. Så jag fick en tårta i slutändan ändå, mamma! Och sen kanske jag ska nämna att jag inte var HELT ensam på min födelsedag, ändå. Underbara Erika var minsann en bra vän och tog ut mig på fika och bio. Så det var mysigt! Men på många andra vänner är jag besviken.

Jag vill inte sitta och vara en surfitta, men ibland kan jag inte hålla tillbaka lilla surfittepersonen som bor inuti mig... Hon vill ut ibland, så är det bara. Det kanske lite var mitt fel att jag tog det bokstavligt talat när folk sa "vi ska fira dig, Sanna! På torsdag blir det fest. I helgen blir det fest".. Jag kanske borde ha förstått att det bara var en av dom sakerna man bara säger. Men ibland är man lite naiv, vilket jag var, och trodde att dessa personer verkligen planerade in att gratulera mig under någon av ovan nämnda dagar. Och visst hade de planerat att festa till det nog! ... men jag ingick inte i de planerna överhuvudtaget. Och då blir man lite ledsen, faktiskt.

Men nu är min födelsedag över, thank god. Jag kanske kan berätta om något annat? Jag har ju börjat skolan! Italienska C. Det är verkligen hög nivå på språket nu.. Ingen hopp&lek längre! Så jag är lite nervös över huruvida jag ska klara terminen och tentorna, men det får gå som det går.. Till skillnad från högskolan jag pluggade vid innan, så har man ju faktiskt flera chanser på sig att göra tentorna. En av tjejerna som jag kommit närmast i klassen bor faktiskt i lägenheten ovanför mig och vi har nu planerat in vår första pluggdate! Kan behövas för någon som mig som har noll självdisciplin.

Ja, och så har jag ju klippt lugg också!

Happy birthday to me.

Igår var det min födelsedag. Jag måste faktiskt erkänna att det var den mest tragiska och ångestfyllda födelsedagen hittills. Jag kände mig liksom så.. ensam. Det var inte alls som när man var liten och alla folk runtom en dedikerade hela sin dag till att gratulera en och hylla en på olika vis. Inför den här födelsedagen hade jag gått och köpt en tårta (ingen födelsedag utan tårta, right?) och till och med ställt mig och bakat en cheesecake.. försökt pussla till det perfekta födelsedagsfikat, liksom. Bara för att väl inse på självaste dagen att ingen kommer och fikar och att jag troligtvis kommer få sitta och tjockisäta min tårta och cheesecake själv. Hur tragiskt är inte det? Jag frågade till och med min syster om jag fick komma hem till henne trots att hon var jättesjuk, bara för att jag inte ville äta min tårta själv..

Och samtidigt som man sitter där, ensam och tårtasugen, så fortsätter det att strömma in gratulationer på facebook.. Det kändes så ironiskt! Hur kan jag få så himla mycket gratulationer på facebook, men lik förbannat sitter jag här ensam på min födelsedag? Är mitt liv så ytligt? Är mitt liv.... facebook?

Det är såna här gånger jag ångrar mina livsval lite.. Om jag inte hade valt att leva mitt liv som jag har gjort, dvs rest runt och aldrig varit bofast på ett och samma ställe under ett längre tag, så kanske jag hade haft ett kontaktnät, vänner, som alltid var där för en. Utan att man behöver fråga, liksom. Lite som Samantha, Carrie, Charlotte och Miranda. De är alltid där för varandra och kan helt kravlöst räkna med att de andra ställer upp. Om jag hade levt i Sverige under en längre tid, eller i ett annat land för den delen... då kanske jag hade haft folk som överraskade mig med tårta och ballonger på min födelsedag. Men nu blev det ju inte så.. Jag blev sittandes ensam i min lägenhet, med facebook och alla ytliga gratulationshälsningar som enda nöje.

Jag tycker verkligen det är lite ångestladdat att fylla år.. inte bara för att man blir äldre och kommer ett steg närmare döden, utan för att man verkligen sitter och tänker på vilka som kommer höra av sig och vilka som glömmer ens födelsedag. Det är liksom på sin födelsedag man får veta svart på vitt vilka som verkligen bryr sig. Vilka som orkar plocka upp telefonen och ringa en... iaf en dag om året. Att skriva grattis på facebook är ganska opersonligt, tycker jag. Skulle jag gratulera någon som jag verkligen bryr mig om så skulle jag ringa den personen, definitivt. Oh well. Några telefonsamtal fick jag i alla fall.. Men med tanke på hur få samtalen var i jämförelse med hur otroligt många facebookgratulationer jag fick så kan jag bara konstatera att mitt liv är jävligt ytligt. Och jag har bara mig själv att skylla.