En djupare långpanna kanske?

Terrorattentaten.

Idag klockan 12 skulle man hålla en tyst minut för offren för massakern i Norge, och på mitt jobb blev jag utvald att hålla ett litet minital i högtalarna inför denna minut. Det är konstigt hur något kan bli så himla påtagligt först när man säger det högt. Nu menar jag inte att jag inte innan idag ansåg att vad som hänt i Norge är alldeles fruktansvärt och att det är oerhört tragiskt att alla dessa ungdomar som föll offer för en ensam mans idioti, aldrig kommer att uppleva vad livet har att erbjuda.. Det är lätt att man avskärmar sig lite från verkligheten för att inte brytas ner totalt. På sistone har det ju stått om mord var och varannan dag i tidningarna, och hur tragiskt det än låter börjar det bli en del av ens vardag och inte något som man uppmärksammar lika mycket längre. Vad har hänt med världen? Vart kommer allt detta hat ifrån?

Nu hörde knappt någon mitt lilla tal i butiken då jag antingen pratade för lågt, högtalarsystemet var kasst eller så brydde sig ingen och stannade inte upp för att lyssna vad som sades. Men jag hörde. Jag kände hur jag spände stämbanden för att inte låta skakig på rösten. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli så berörd. Men det är något med att säga något högt som helt plötsligt förkroppsligar det hela och gör det mer verkligt.. mer personligt. För let's face it. Detta kunde verkligen ha hänt vem som helst: din granne, ditt syskon, din kärlek, din mormor. De här personerna hade inte gjort gärningsmannen illa på något sätt: de var bara på fel plats vid fel tillfälle.. och det är det som gör det hela så oerhört tragiskt.

Ett gott skratt...

... får dagen att gå lite snabbare! Det var ett tag sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde imorse på jobbet. Jag skulle grilla kycklingar, men kom till en ugn som hade en stor fet grej i sig som var i vägen för mina kycklingar. Då ingen berättat för mig om denna grej eller hur man tar bort den, så försökte jag med allt jag kunde komma på. Men det gick inte, så jag kallade på hjälp av en äldre kollega. Den här kollegan visste visste lika lite som mig om ugnen, men hon försökte pilla i det hon kunde hitta också. Rätt som det var, kom hon åt en slang och vattnet sprutade överallt och vi fick inte av det! Så fruktansvärt roligt att se min kollega, en äldre finklädd dam i långkjol, stå där och skrika/skratta och spruta vatten över hela charken, sig själv och mig. Blött blev det, men så otroligt kul start på dagen!

En liten ros...

... fick jag idag! Tänka sig att det finns kunder som inte tycker att jag är en bitch! En liten tant som alltid spelar typ tusen kuponger keno tyckte att jag utstrålar en sådan glädje och att jag alltid verkar vara på så bra humör, och tyckte därför att detta skulle uppmärksammas med en liten ros. Awwww!

Jag antar att jag är bra på att fejka! För jag är verkligen inte på bra humör jämt när jag jobbar.. heck no! Men mina fina arbetskamrater gör dagarna lite drägligare! Jag tycker om dem en massa, men det är dock en grej som jag har börjat störa mig mycket på: att det finns en slags självklarhet att rökare (vilket dom flesta verkar vara på mitt jobb) ska få ta hur många rökpauser dom vill! Så var det i Rom också. Varför ska jag, som valt en mer hälsosam livstil (iaf ur den aspekten), straffas genom att behöva jobba hårdare och mer än dom som lever med ett beroende, en s.k dålig last..? Det värsta är när de går ut ALLA för att sällskapsröka med varandra och lämnar en enda i personalen inne i butiken, som kanske ropar på hjälp och inte får någon respons. En gång var jag med om detta då jag hade en väldigt våldsam kund och liksom ville ha lite backup. Jag ringde efter hjälp i 10 minuter, men ingen kom för att samtliga var ute och rökte. Det är inte okej! Och det är inte okej att rökare får x antal betalade rökpauser om dagen, medan vi ickerökare troligtvis skulle få sparken om vi gick ut för att ta en nypa luft, eller whatever, lika ofta.

Men jag är inte bitter.

Don't worry about a thing...

... 'cause every little thing is gonna be alright! Mamma och Pappa: inte behöver ni oroa er för mig när jag är borta inte..!

Che mal di testa..!

17:30 vaknade jag idag. Halv sex! Det märks att man inte är ung längre.. Hur är det möjligt att jag kan blir så jäkla bakfull? Jag gjorde ett tappert försök att stiga upp vid 14.00, men tog mig bara till köket för att svälja en alvedon - sedan var det raka vägen till sängen igen!

Ibland känns det som att jag är den enda personen som är singel i Göteborg.. eller den enda som är singel i min ålder i hela Sverige typ! Tammefan alla är tillsammans med någon! Jag var med ett gäng personer igår och det visade sig att jag var den enda som var singel och därmed den enda som inte hade någon att gå hem med. Och tanken att jag skulle finna mig någon att gå hem med ute på krogen är ju bara löjlig, då alla redan har en respektive... och har de inte det, är de sånadär stekare som sitter hemma, när de inte hänger på avenyn, och runkar till sin egen spegelbild i takt till en uppspeedad technoversion av eric amarillos "om sanningen ska fram". Och såna vill man ju inte ha semestrande i sitt punani-land direkt!

Med andra ord, blev jag alltså inte förvånad att jag även igår kväll haltade hem själv. Haltade, för att jag hade en nerv i kläm i röven/benet.. ni vet.. ibland kan man få så! ...eller generaliserar jag nu något som endast händer mig och ingen annan...? Så, även om jag inte "got lucky", så måste folk ha trott att jag haft en superkväll... en backdoor-superkväll!

... och i slutändan är man ju inte så mycket mer än vad man uppfattas vara... egentligen. Så med detta i bak-tanke (höhö), så måste jag ju helt enkelt ha haft en superkväll igår! Lucky me!

When one door closes, another opens.

Det här fina fotot fick jag precis skickat till mig med texten "Bara du saknas!". Det är personalen på Trinity College - den irländska puben jag jobbade på i Rom. Så himla söta dom är, mitt lilla crew.. Jag saknar dem!

Ombytlig - ja, det kan man nog säga att jag är. Tänka sig att jag levt i Rom i hela 2,5 år, 10% av mitt liv, och att jag nu nästan har stängt dörren helt till det rum fyllt av glädje, smärta, besvikelse, kärlek, humor, irritation och tålamodsprövande jag en gång levde i. Jag trodde att jag hade lämnat mitt fotspår där - att jag alltid skulle blir ihågkommen och saknad men lika fort som jag själv glömmer, glömmer också andra. Personer jag trodde att jag skulle hålla daglig kontakt med, pratar jag nästan aldrig med.. Svettis included. Jag försökte ha kontakt med henne till en början, men då hon aldrig hade tid för mig, blev det längre och längre mellan samtalen.. och nu hörs vi knappt alls. Kanske är det så det blir bara? Livet går vidare. Försvinner någon i ens liv, måste man kämpa vidare.. man har inget val! Men jag blev i alla fall positivt överraskad när jag fick detta foto idag och inser att jag inte helt och hållet är bortglömd. Kanske förgyllde jag deras liv ett litet tag, som de förgyllde mitt och nu när vi inte längre är tillsammans måste vi finna en annan källa till förgyllning.

Min stavas A-U-S-T-R-A-L-I-E-N.

"du är en falsk slyna"

... ja, ett sånt trevligt mail hittade jag i min inbox imorse..! Mailet är ett svar på den annons jag lagt ut på blocket om min lägenhet som jag vill hyra ut undertiden jag är i Australien. Jag förstår inte riktigt om personen, undertecknad "eunas", är intresserad eller inte...? Knepigt det där. Andra personer tenderar att vara lite mer tydliga i sina mail:

"Hej, Jag behöver din lägenheter för hyr . Jag jobba på Göteborg Posten .Ringa min telefono och e-mail."

Se, här framgår det tydligt att personen behöver min lägenhet. Inga som helst konstigheter. Men det är faktiskt svårt att veta vad man söker efter.. Är det bättre att hyra ut till en tjej/kille/student/heltidsarbetare/par..? Inte lätt.. Men en sak vet jag i alla fall: jag kan inte hyra ut till någon som inte kan uttrycka sig vettigt i ett mail.. och särskrivning går bort! Sjukt många av de som svarat som särskriver... skrämmande!

"Akta så du inte fastnar sådär"

... brukade mamma alltid säga när jag var mindre och gjorde grimaser. Som om man skulle kunna fastna i ett visst ansiktsuttryck på riktigt! Grimaser är faktiskt en av mina starkare sidor. Min storasyster förundras varje gång över hur otroligt ful jag kan vara och jag tar det faktiskt lite som en komplimang. Det är väl alltid bra när man är bra på något.. eller? Sedan har jag även tänkt att det kan vara en positiv grej att kunna se så sjukt ful ut, då man jämförelsevis helt plötsligt blir jävligt snygg när man är "normal". Men tänk om man en dag skulle fastna sådär?

Tanken slog mig idag på spårvagnen, när jag framför mig hade en kvinna som satt och gjorde grimaser - och inte vilken grimas som helst, utan MIN grimas. Dvs den grimasen som kommer till mig mest naturligt: jag skjuter ut hakan så att jag får underbett deluxe och skelar med ögonen så mycket att jag faktiskt inte ser något annat än mitt eget näsben. Sen slog det mig att hon i själva verket inte alls gjorde grimaser åt mig.. it was just her.. face. Hon såg alltså ut så! Jag är medveten om att jag kan låta hemsk när talar illa om hennes utseende på detta viset, men när jag såg henne var verkligen min tanke "det där skulle kunna ha varit jag" (just när hennes ansikte var i form av sanna-grimas) och där och då beslöt jag mig därför för att lyda min mors råd, sisådär en 15 år senare, och sluta grimasera.
Jag kan ju faktiskt fastna så.

Another day at work.

Igår hade jag verkligen en skitdag på jobbet. Jag VET att jag är en trevlig och sympatisk person, men kunderna igår.. de fick mig att känna mig som en riktig bitch..!

Dagen började dåligt när de håller på att göra om spårvägen och spårvagnarna tar världens omvägar om de ens kör..! När jag sedan egentligen skulle ha bytt till annan spårvagn inne i stan, går såklart ingen spårvagn till Hisingen utan jag måste ta en knökad ersättningsbuss. Arghh! Och sen är det såklart sketavarmt så jag sitter och svettas som en gris och oroar mig för att jag ska komma försent till jobbet. Jag kom precis i tid, men hade föredragit att komma 5 minuter innan, så att jag kunde stå lite inne i frysen "to cool off" lite. Men sån lyx hinner jag inte med.

Efter någon timma kommer det en kund som vill hämta ut ett paket. Jag förklarar för henne att posten har stängt och att hon får återkomma imorgon.
- Ja, men nu är det såhär att jag verkligen måste ha ut det här paketet.
- Tyvärr kan jag inte göra så mycket.. Posten har stängt.
- Du fattar inte..! Betalar jag inte mina räkningar idag går dom till inkasso!
- (tänker: my problem? i think not.) Ja, det är ju inte roligt. Men som sagt: posten har stängt, jag kan inget göra.
- DU BEHÖVER FÖR FAN INTE FNYSA ÅT MIG!!!
- Jag fnyser inte, jag försöker bara få dig att förstå situationen.
- Jag vill prata med din chef.
- Han är pappaledig och om du skulle ha pratat med honom, så skulle han ha sagt likadant. Posten är stängd. Postens öppetider står på utsidan: de stänger idag klockan 15.00.
- Men posten är ju för fan bara där. Hur jävla svårt kan det vara för dig att gå in och hämta mitt brev?!
- (tar ett djupt andetag) Postpersonalen har gått hem för dagen. De har tillgång till de nycklar och datauppgifter man behöver för att få ut ditt brev. Jag beklagar att du inte kan få ut ditt brev idag, men vi har som sagt öppet imorgon också.
- MEN DÅ ÄR DET FÖRSENT!!
- Du behöver inte höja rösten.

Förstår ni kruppen jag fick eller?! För det första var hon jävligt otrevlig och för det andra var hon enligt mig en lögnare. Även om hon hade fått tag i sitt brev som tydligen innehöll ett visakort som hon behövde för att betala räkningar, så betalar man väl ändå inte räkningar med visakortet..?? Utan med internetbank, alternativt gå in på sin bank och får personlig service. Och om hon hade betalat räkningarna i igår så hade pengarna ändå inte kommit in förrän på måndag..! Freakin liar!!!!

Sen hade jag en till kund som fick utbrott på mig för att han inte kunde få posta ett paket, TROTS att det ändå inte hade gått iväg samma dag. En annan kund ville ha vår hemmagjorda aioli, trots att delikatessen var stängd och den personalen hade gått hem. Hon "brukar" tydligen alltid få den, oavsett om delin är öppen eller stängd. En annan kund tyckte att vi skulle fixa is till honom för han hade fest. En annan kund råkade skänka lite sin burkpant till välgörenhet och fick psykbryt då jag förklarade för honom att jag inte kunde punga ut pengar till honom bara för att HAN hade gjort fel, men att han har gjort en fin sak genom att skänka pengar.
- MEN JAG VILL FÖR FAN INTE SKÄNKA PENGAR!!!
- (jag tänker: ja, men då kan du väl för fan lära dig att läsa vad som står på knapparna, så gör du inte om misstaget, dumbass) Jag kan inget göra, tyvärr.
Sen kommer såklart psykkvinnan. Hon klagar på allt och alla och inget är nånsin bra. Hon köper mat, äter upp hälften och vill sen lämna tillbaka det för att det inte "smakade som hon trodde". Hon har en personlig assistent som är helt värdelös, för hon vet inte alls hur hon ska hantera den här kvinnan. Hon står bara där som ett frågetecken och låter oss ta all skit, trots att hon vet hur kvinnan fungerar.

På den långa vägen hem (ännu längre pga omvägarna) spyr snubben som sitter framför mig på vagnen. Great. Sen kliver det på 5-6 tioåringar som skriker att "gubben är äcklig" och att "han är död", men som insisterar på att sitta i sätena bredvid honom - troligtvis för att de tycker det är kul att skrika och att de på så vis har nåt att skrika om. Ungjävlar!

Toppendag, eh?

Starstruck.

Är man en byhålebrud som jag råkar vara, blir man ganska lätt starstruck. I Burträsk hänger inte många kändisar och i Skellefteå är det väl ungefär samma sak om man räknar bort Brolle Jr och Markoolio. Ibland glömmer jag bort att jag bor i Sveriges näst största stad och att det därför inte är så himla konstigt att man stöter på en och annan kändis ibland.

Igår var jag ute och ölade och Lovisa och vem tror ni sätter sig ner och pratar med oss om inte självaste Dave Days?? (eller ja, den svenska versionen av honom...)



Sedan kommer, håll i er nu, två av årets Big Brother-karaktärer och sätter sig brevid, varav den ena utav dem var den jag hejade på. Gissa om jag blev skakig...!




Sen idag på jobbet.. vem tror ni inte kommer till posten och ska hämta ut paket om inte självaste Wentworth Miller från Prison break (eller, ja.. den svenska versionen av honom)..!!