Oh, no!

Jag blev nu lite ledsen i ögat när jag insåg att jag kommer att missa the memorial tribute för Michael Jackson den 25 juni här i Rom. Fan, fan, fan!

I love London.

Kom precis från en out-of-the-blue-konsert som Katja drog med mig på. Hade inte tänkt gå ut alls egentligen efter jobbet, men hon lyckades övertala mig att gå, och det ångrar jag inte. Det var mysigt att bara gå ut, helt nykter faktiskt, och bara njuta av bra musik. Jag visste inte riktigt vilka det var som hade konsert, dvs att namnen på grupperna lät inte direkt bekanta.. men när jag väl var på plats så kände jag faktiskt igen ett par låtar! "Mr Understanding" och "I love London", vilka jag länkar till nedan. Dessutom måste jag bara tillägga att jag passade på att köpa en skiva med Pete and the Pirates då jag verkligen gillade deras sound.. Haha, jag kan inte ens minnas senaste gången jag köpte en cd-skiva, but i kinda like it! Här får ni lyssna:

Gothenburg, I come back to you now.

Ja, jag ska hem. Eller ja, hem-göteborg och inte hem-burträsk. Jag undrar om man någonsin kommer att sluta kalla orten man växte upp i och där ens föräldrar bor för ens "riktiga" hem, fastän man egentligen har ett fast boende och jobb/skola någon annanstans..? I don't know. Men nu ska jag i alla fall som sagt hem till Göteborg!

Jag har bokat biljetter: 31 maj, om mindre än 4 veckor, går flyget mot Köpenhamn och sen tåg till Götet. Jag har sagt upp lägenheten, kontraktet med bredbandsbolaget och igår och i förrgår sa jag även upp mig från mina båda jobb här. Jag var lite nervös för detta, då jag inte riktigt visste hur mina chefer skulle reagera... men det gick riktigt bra faktiskt. De blev båda två lite ställda och tyckte det var jättesynd att jag skulle åka hem, och framförallt så snart! Det känns bra att man har lämnat ett avtryck och att folk faktiskt kommer att sakna en... för jag kommer ju att sakna dem med! Inte alla, men många.

Det är så sjukt nu när jag inser att jag bara har knappa 4 veckor kvar här.. Jag måste såklart jobba en massa ända in i slutet, för att jag måste ju ha lite cash när jag kommer hem liksom... Men sen är det svårt att bestämma sig för hur man vill spendera sin sista tid här..! Givetvis vill jag umgås med personerna som betyder mycket för mig.. sen vill jag såklart hänga vid havet och skaffa mig en liten hot bränna. What else? Äta gott, festa till det lite.. kanske hångla upp någon heting, höhö? We'll see.

Jag funderar lite på om det finns någon/något därute som med sina otroliga magic tricks, försöker skynda på min hemgång.. Det är så mycket som måste vänta tills jag kommer hem till Sverige som krånglar som fan just nu. First thing: min mobiltelefon. Jag lyckas se något på skärmen kanske 10% av tiden, annars är den bara helt vit. Men jag vill ju köpa en mobil i Sverige så att jag kan få med våra fina bokstäver å, ä och ö i alfabetsregistret... Men det jäklas så mycket, så det börjar bli svårt att inte köpa en ny innan. Anywho, om ni skickar sms eller så, och tycker att det är konstigt att jag inte svarar, så vet ni varför. Jag ser nada!

Sen krånglar min hälsa också. Pollen i det här landet visar ingen barmhärtighet alls, och det svider konstant i mina ögon, jag nyser och en tok och snorar floder. Såklart att medicinen ska kosta multum också. Sen har jag ju problem med en av mina tår (oh, surprise!), och jag försöker att klarar av att gå någorlunda normalt i väntan på sverige och operation. Ryggen tolererar egentligen inte callcenterjobbet då jag ständigt får en inflammation i ryggslutet efter jag har jobbat där ett par dagar.. Så, yeah. Healthy person going home, yeaaaah!

Hotad for being hot?

Jahapp, då har man blivit hotad då.

Jag vet inte om det bara var ett tomt hot, vilket kanske är troligast, eller om det var ett allvarligt hot. Men jag blev faktiskt lite rädd, måste jag erkänna.

Idag var jag ute och shoppade, mitt på ljusa dagen och mitt på en av Roms största och folktätaste shoppinggator.. och en man kommer upp till mig. Han frågar vart jag ska och om jag inte ska följa med honom till en VIP-fest på kvällen. Han säger att han kan få in mig i det vippigaste VIP-området, etc etc.. att han "ska fixa in mig". Jag svarar med att om jag nu hade velat gå till den där festen, så hade jag nog inte haft några som helst problem att få mig in utan den här mannens hjälp. Han fortsatte att förfölja mig en lång bit, och jag bad honom att lämna mig ifred. Det är då den här mannen rycker tag i min arm, klämmer hårt, tittar mig argt in i ögonen och säger:
"Om jag hade varit du, så hade jag vetat bättre än att vara så jävla spydig. Tro inte att jag inte vet vem du är." Och så försvinner han.

Som sagt, förmodligen var det bara ett tomt hot.. Men det var något läskigt med hur han tog i mig så där, hur otroligt arg han såg ut att vara... Vanligtvis så säger dom bara att man är ful och en jävla hora efter man har givit nån kille dissen.. De har aldrig gjort såhär tidigare.. inte mot mig i alla fall.

Mumintrollet.

Igår satt jag framför en brasa på ett uteställe här i Rom som heter Circolo degli Artist med Katja; mitt lilla mumintroll. Vi satt och pratade om seriösa och intellektstimulerande ämnen, däribland hur svårt det kan vara att finna äkta vänskap när man bor i utlandet såhär. Och det är verkligen svårt! Man är givetvis medveten om att 90% av vänskapsbanden du knyter här, är band som du troligtvis aldrig skulle ha övervägt att knyta, om du hade befunnit dig i ditt hemland.. men du gör det ändå.. kanske för att helt enkelt slippa vara ensam? Du är medveten om att många du är vän med här, är vän med dig för att de vill ha något från dig, för att de behöver dig av någon anledning... och du låter det fortgå då det hela troligtvis är ömsesidigt.

Till slut kommer du till en punkt då du faktiskt stannar upp och tittar ut över dina vänskaper och inser i vilket fejkad värld du lever i. Du inser hur lite som är äkta vara och vilka av dessa människor som verkligen skulle bry sig och vilja komma på din begravning om du skulle gå och dö en dag. Det är lite läskigt, faktiskt. Jag misstänker dock att Mumin is the real thing. Mumin bryr sig!

Saknar.

Ibland blir man glad..

Det är lustigt hur mycket gladare man blir när man får en komplimang av en tjej, jämfört när man får en av en kille. Det är som att man antar att killen har en baktanke med sin komplimang, t.ex. att få omkull en, medan tjejen bara är genuint ärlig, på nåt sätt? Det kanske låter konstigt och ologiskt, men det värmer helt enkelt bara lite mer, när man får en komplimang av en tjej, då den känns mer äkta.

Häromdagen fick jag en komplimang av en tjej på puben. Jag tror faktiskt inte ens att hon var lesbisk eller så, då hon satt och hade trerätters men nån karl. Men denna tjej, eller kvinna, sa:
"Ti devo solamente dire che sei veramente bellissima... e sai perché sei così bella? Perché sei serena..!" Vilket i stora drag betyder att hon tyckte att jag var så vacker för att jag var så fridfull och hade ett lugn över mig. En lite speciell komplimang, men jag blev faktiskt himla glad!