Så här känner jag mig idag.

Inkompetenta jävlar!

Jag vet inte vad det är med mig och vården.. vi går bara inte ihop! Eller rättare sagt: vet inte om det bara är min ständiga otur eller om större delen av Sveriges vårdpersonal är inkompetenta?!

Inför Australien vill jag kolla upp allt som går att kolla upp i hälsoväg så att jag sen är säker på att jag i alla fall var frisk när jag åkte ner.. (sen kommer jag väl med min enorma tur komma hem med femton olika sjukdomar eller smittor av något slag.. men det är en annan femma). Hur som helst: Jag bokade en tid hos barnmorskan för att göra en lowerbody-checkup. 30 minuter efter min bokade tid, kommer en barnmorska till väntrummet och ropar mitt namn:

BM: Jaha.. vad vill du göra idag då?
Jag: ALLT, höhö, nämen typ.. ja, allt. Förnya p-pillerrecept, gynundersökning.. Hepatit och Hiv-test.
BM: (tappar bokstavligt allt hon har i händerna och vänder sig mot mig med andan i halsen och äckelchockade ögon) VAAA??!! HAR DU UTSATT DIG FÖR HIV-SMITTA??!!
Jag: Njaa, alltså egentligen misstänker jag att jag har en svampinfektion.. en av de där afrikanska bögarna jag gangbangade med utgångna kondomer, eller inga kondomer alls, efter att ha cocktailat lite heroin och amfetamin, kliade sig lite oroväckande i skrevet. Kan i och för sig ha haft nåt att göra med det där tveksamma hello kitty-plåstret jag satte på honom efter jag klantigt nog råkade skära mig själv med en fruktkniv och sedan slant igen med kniven och gjorde en liten blodig rispa på hans innerlår. Men man ska ta det säkra före det osäkra.. jag vill ju inte ha en kantarellskog där nere liksom, höhö! Hivtestet hörde jag att man fick göra gratis.. och vem gillar inte gratissaker liksom?? NOT ME!

Skämt åsido. Men liksom, wtf? "utsätta" sig för hiv-smitta? Hur gör man då? AND DON'T GIVE ME EVILS!! Man kan få hiv av vem som helst, när som helst.. hur som helst när man minst anar det. (Har jag sagt att jag är hypokondriker?) Okej, risken är rätt liten då jag inte har ett existerande sexliv.. men liksom: Jag har alltid rivsår på armarna efter att ha öppnat oändliga lådor och kartonger på jobbet.. och säga vad man vill om våra kunder.. många är notsofresh. Vem vet vilka smittor de bär på, liksom? Jaja, nog pratat om detta.

MEN. Tror ni inte att det nu har gått två veckor efter det att jag testade mig och att jag inte fått höra nåt? Jag ringde dem i morse och det visar sig att de tydligen GLÖMT testa mitt blod för hiv. De hade blodet kvar.. men använder det kanske bara som dekoration i sann true blood-anda...? I know not. Så jag får vänta på provsvaren igen. Jag lovar att jag inte hade hiv, men att mitt blodprov har blivit utsatt för det ena och det andra och nu bär på tusen smittor.. Jag lovar!!

Djupa andetag. Var fan är min rosamoln-doktor?

En djupare långpanna kanske?

Terrorattentaten.

Idag klockan 12 skulle man hålla en tyst minut för offren för massakern i Norge, och på mitt jobb blev jag utvald att hålla ett litet minital i högtalarna inför denna minut. Det är konstigt hur något kan bli så himla påtagligt först när man säger det högt. Nu menar jag inte att jag inte innan idag ansåg att vad som hänt i Norge är alldeles fruktansvärt och att det är oerhört tragiskt att alla dessa ungdomar som föll offer för en ensam mans idioti, aldrig kommer att uppleva vad livet har att erbjuda.. Det är lätt att man avskärmar sig lite från verkligheten för att inte brytas ner totalt. På sistone har det ju stått om mord var och varannan dag i tidningarna, och hur tragiskt det än låter börjar det bli en del av ens vardag och inte något som man uppmärksammar lika mycket längre. Vad har hänt med världen? Vart kommer allt detta hat ifrån?

Nu hörde knappt någon mitt lilla tal i butiken då jag antingen pratade för lågt, högtalarsystemet var kasst eller så brydde sig ingen och stannade inte upp för att lyssna vad som sades. Men jag hörde. Jag kände hur jag spände stämbanden för att inte låta skakig på rösten. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli så berörd. Men det är något med att säga något högt som helt plötsligt förkroppsligar det hela och gör det mer verkligt.. mer personligt. För let's face it. Detta kunde verkligen ha hänt vem som helst: din granne, ditt syskon, din kärlek, din mormor. De här personerna hade inte gjort gärningsmannen illa på något sätt: de var bara på fel plats vid fel tillfälle.. och det är det som gör det hela så oerhört tragiskt.

Ett gott skratt...

... får dagen att gå lite snabbare! Det var ett tag sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde imorse på jobbet. Jag skulle grilla kycklingar, men kom till en ugn som hade en stor fet grej i sig som var i vägen för mina kycklingar. Då ingen berättat för mig om denna grej eller hur man tar bort den, så försökte jag med allt jag kunde komma på. Men det gick inte, så jag kallade på hjälp av en äldre kollega. Den här kollegan visste visste lika lite som mig om ugnen, men hon försökte pilla i det hon kunde hitta också. Rätt som det var, kom hon åt en slang och vattnet sprutade överallt och vi fick inte av det! Så fruktansvärt roligt att se min kollega, en äldre finklädd dam i långkjol, stå där och skrika/skratta och spruta vatten över hela charken, sig själv och mig. Blött blev det, men så otroligt kul start på dagen!

En liten ros...

... fick jag idag! Tänka sig att det finns kunder som inte tycker att jag är en bitch! En liten tant som alltid spelar typ tusen kuponger keno tyckte att jag utstrålar en sådan glädje och att jag alltid verkar vara på så bra humör, och tyckte därför att detta skulle uppmärksammas med en liten ros. Awwww!

Jag antar att jag är bra på att fejka! För jag är verkligen inte på bra humör jämt när jag jobbar.. heck no! Men mina fina arbetskamrater gör dagarna lite drägligare! Jag tycker om dem en massa, men det är dock en grej som jag har börjat störa mig mycket på: att det finns en slags självklarhet att rökare (vilket dom flesta verkar vara på mitt jobb) ska få ta hur många rökpauser dom vill! Så var det i Rom också. Varför ska jag, som valt en mer hälsosam livstil (iaf ur den aspekten), straffas genom att behöva jobba hårdare och mer än dom som lever med ett beroende, en s.k dålig last..? Det värsta är när de går ut ALLA för att sällskapsröka med varandra och lämnar en enda i personalen inne i butiken, som kanske ropar på hjälp och inte får någon respons. En gång var jag med om detta då jag hade en väldigt våldsam kund och liksom ville ha lite backup. Jag ringde efter hjälp i 10 minuter, men ingen kom för att samtliga var ute och rökte. Det är inte okej! Och det är inte okej att rökare får x antal betalade rökpauser om dagen, medan vi ickerökare troligtvis skulle få sparken om vi gick ut för att ta en nypa luft, eller whatever, lika ofta.

Men jag är inte bitter.

Don't worry about a thing...

... 'cause every little thing is gonna be alright! Mamma och Pappa: inte behöver ni oroa er för mig när jag är borta inte..!