Complicato.

Uäh, jag vill kräkas. Mamman har lagt upp en söt bild på henne och spanjacken på stranden. I seriously wanna hurl. Hon har rynkor liksom. Folk tror att jag är 21, inte 25. That means I'm fuckin fresh lookin!! MEN, hans smak är formodligen lika slapp som hennes bak... eller hur var det nu talessättet gick? Jag vet inte.. jag tror mest att min frustration handlar om att jag blev dissad.. kanske inte lika mycket att det just var HAN som dissade mig eller att jag just blev dissad för HENNE. Eller nu ljuger jag kanske.. det kanske är PRECIS det det handlar om. Jag vette faan. Helgen var så himla akward anyways. Jag kände mig mest ivägen. Vet inte hur detta kommer att påverka planerna jag hade på att flytta in i huset om en vecka eller så.. Jacob och Logan kommer dra på torsdag.. och det är ju dom jag liksom umgåtts med i huset. Nu verkar alla digga faktumet att spanjoren dejtar den här mamman då de ofta får följa med i hennes bil och åka till diverse coola ställen. Awesome for dom, inte lika awesome för mig. Igår hamnade jag helt random i ett australiensiskt sharehouse på fest. Tanken var först att vi skulle på Caboolture show, en typ av festival med karuseller och grejer... men tydligen hade de stängt ner allt när vi väl kom fram. Så vi plockade fram öl och en kortlek istället. Samtliga blev pretty fulla, men det var en himla trevlig kväll. Jag träffade en karl från Sydney som var pretty good-looking. Det hände inget mellan oss direkt, men det är rätt tydligt att han är intresserad. Lite för tydligt. Först tyckte jag att det var charmigt, men nu vettefan. Han har liksom TRIPPEL sms:at mig vid ett tillfälle. Dvs, först skickat ett sms... jag svarade inte, utan tänkte vänta lite med det.. det är väl ingen hets liksom?? Sen skickade han igen... jag svarade inte.. sen skickade han IGEN. Hur på kan man vara liksom? Speciellt efter vi sett ett avsnitt av How I met your mother där de tog upp 3-dagars regeln.. att man ska vänta tre dagar innan man hör av sig. Det gick ju inte bra alls för honom. Visst, han är söt, lång, smal.. pretty much the way I like'em.. Men jag kan inte hjälpa att bli lite avtänd när man bombar mig med sms och komplimanger. Jag vet att jag är knäpp och komplicerad.. Jag borde ju egentligen bara vara glad.. speciellt efter det som hände med spanjoren. Men.. jag vet inte. När jag tittar på spanjoren kan (kunde) jag knappt behärska mig.. jag ville bara röra honom, hålla om honom.. kyssa hans perfekta läppar. Den här Sydney-bloken känner jag inte direkt så för. Jag borde, but I don't.

He's just not that into you.

Frågan är hur fel man egentligen kan ha? Ibland föreställer man sig ett exakt scenario som man tror kommer ske, och det var precis det som hände nu i helgen. Killen jag pratat om tidigare, och som jag sort of trodde att jag frekventerade, gick tydligen på dejt med en moder från byn häromdagen. En trettiotvå-åring med barn. Jag blev såklart lite ledsen över detta (okej, nu ljuger jag.. jag blev mycket ledsen över detta).. Don't get me wrong, jag var fullkomligt medveten att det vi hade inte kunde vara mer än något temporärt, men visst fan trodde jag att det skulle vara aningens mindre temporärt än vad han gjorde det till...! Jag planerade i mitt huvud vad som skulle ske till helgen när jag återigen skulle åka upp till Caboolture för att träffa polare och festa lite. Jag skulle vara så jävla het (vi snackar smokin'), han skulle få syn på mig, ångra sitt "snedsteg" (eller vad man nu ska kalla det..?) och vilja vara med mig igen. Tanken var här att jag skulle totaltdissa honom och känna någon (troligtvis falsk) känsla av vinst. Detta var som sagt tanken. Så, vad hände? First of all, så missade jag bussen till Caboolture, så jag blev sen till festen. När jag kom fram var han inte längre där, utan hade tydligen åkt in till Brisbane... med henne. Vi söp till det i alla fall och gick ut till den lokala puben. Nog var jag het nog, för jag blev stött på från höger och vänster. Till och med tjejer uppmärksammade min skönhet. Vid ett tillfälle hade jag TRE män som köpte öl till mig i baren SAMTIDIGT.. Det var roligt. Tyvärr var inte en kotte på puben i min smak, så det bidde ingeting utav det. Men det var kul i alla fall! Hur som helst, när vi står utanför puben i rökområdet (de andra röker, jag tar en nypa luft), så hoppar en kille fram och knackar på avskärmar-rutan. Det är han. En bit bakom står hon - mamman. Tydligen hade det gått in på puben sen, men jag såg dom aldrig. Dom undvek väl mig troligtvis. Hur som helst spenderade han natten med henne. Morgonen därpå kom han hem, och alla skojade om hur han hade haft en tuff natt. Jag kände mig som en idiot när jag låg och "sov" där inne på rummet.. Jag var liksom den personen som blivit dissad.. för en gammal hagga.. jag var förloraren. jag visste inte vad jag skulle ta mig till.. jag kände att jag aldrig ville gå ut ur det rummet för att möta skammen. Men till slut blev jag tvungen. Jag mötte hans blick, såg hans sugmärken på halsen, fick panik, log och formade min mun ljudlöst till orden "slut". Han tyckte på axlarna och log med mig. Och det var det. Sedan dess har vi knappt tittat på varandra, ännu mindre pratat. Han har hängt med henne hela helgen, sovit borta samtliga nätter. Det är liksom officiellt nu: han dejtar henne. Jag får väl acceptera det.. Trots att det gör ont.. trots att jag fortfarande inte fattar hur han kan föredra henne framför mig.. Hon är 32, ser lite sliten ut, och har en SON. Visste fan trodde jag att jag kunde slå det. Men hon har bil, hus, pengar.. hon kan ta honom till ställen, visa honom platser som jag aldrig hade kunnat visa honom. Det är tydligen det hon gör.. Tar honom till en massa olika platser, bjuder honom på grejer. Kanske är han en golddigger, kanske har han genuina känslor för denna kvinna. I guess I'll never know. Det enda jag vet är att det gör ont. Det gör ont att bli dissad, att känna sig sämre.. att inte få någon direkt förklaring eller ursäkt. Ingenting. Varför blir jag ens involverad med karlar? Jag vet ju hur det alltid slutar.. in pain.

Emotionellt.

Jaha, då kör vi (inte för att jag tror att jag har några läsare kvar efter min frånvaro på denna blogg, men även om ingen lyssnar har jag i alla fall fått skriva av mig lite). Jag lyssnar på Adele's "Someone like you", med tårar rinnandes nedför mina kinder. Det var längesedan jag grät nu.. Jag tror att det är därför jag inte kan sluta! Fast mest tror jag att det har med den här jävla låten att göra. Den är ju så förbannat fin. Fin.. och så oerhört svårt för mig att relatera till på nåt sätt. Adele, som sjunger låten så vackert, förmedlar hennes känslor och sin smärta från att hennes ex funnit en ny kvinna. Jag har inte en tanke på mitt ex längre. Konstigt vore väl annars, kanske. Det var ju trots allt typ 7 år sedan vi var tillsammans. Jag vet inte ens om det var riktig kärlek, jag menar.. det varade i vad, fyra-fem månader? Vad är det? Visst hade jag känslor för honom (så mycket och så länge jag har ältat detta), men det var nog såndär young love. Jag skulle ju aldrig ha skrivit en låt om min smärta när det tog slut, kanske. Jag tror att jag är lite ledsen för att jag vet att jag mest troligt inte kommer känna sådär starkt som Adele gör för någon. Jag tror inte jag kommer att få känna det där som alla andra verkar känna eller ha känt. Det känns så hopplöst. Vänner, syskon, bekanta hör av sig och berättar och beskriver hur underbart förälskade och kära de är. Tänk, att känna så.. att vara kär och få den känslan besvarad. Vad skönt det måste vara. Vad skönt det måste vara att slippa känna en konstant osäkerhet över att inte vara tillräcklig. Vad skönt det måste vara att slippa oroa sig för att man kanske måste nöja sig med någon man kanske inte alls är sådär riktigt attraherad av. Det är det jag nu fruktar. Mest jävligt känns det nu då jag faktiskt funnit någon jag är sjukt attraherad av.. Men annars är det inte många rätt: han är spansk (i.e. inte svensk), han är snygg (för snygg för mig, vilket skapar osäkerhet), han har långt kvar på sin resa (jag har kort kvar), och han är 19, snart 20 år gammal. SEX år yngre än mig.. Är det ens okej? Vi har haft några fina moments ihop, och jag vill ha mer. Klart det inte kommer bli mer, who am I kidding?? Klart det bara är något temporärt.. så är det när man reser ju. Men varför tycker mitt hjärta att det är så jobbigt, då? Huvudet VET ju vad som gäller.. varför hänger inte hjärtat med? När han stryker mig i håret, tittar djupt in i mina ögon och ger mig det där leendet.. då vill jag stanna tiden och bara förbli i den stunden förevigt. Då och där var jag lycklig. Då och där hade jag kunnat skriva en Adele-låt.. baserat på en känsla jag fått utav en 20-årig spanjor jag träffat för första gången för 10 dagar sedan. Det är kanske inte så konstigt att jag är ensam ändå.. Jag är ju rätt patetisk.

Rafting & Hobbiton!

Först och främst ber jag om ursäkt för alla löjliga stavfel i föregående inlägg (och säkert i detta med), men det finns ingen tid att lusläsa, helt enkelt. Ni får tänka till lite extra för att försöka lista ut vad det är för ord jag ville skriva.. :P Vi hann inte med att träffa Jacob då vi insåg hur lite tid vi har kvar på norra ön och hur mycket vi fortfarande hade kvar att se, så vi fortsatte vår resa mot nya turistattraktioner! Vi stannade till vid Waitomo som är känt för sina häftiga gruvor. Vi köpte ett combopass, så vi kunde se två gruvor i alla fall! Den häftigaste av gruvorna tyckte vi helt klart var glow worm-gruvan! Vi fick åka en båt igenom en bäcksvart grotta där det fanns tusentals lysmaskar.. det var som att ha en sjärnklar himmel bara ett par meter ovanför skallen.. en otrolig känsla, faktiskt. Igår åkte vi till Rotorua där vi hade ett mål för dagen: rafting! Vi köpte biljetter och fick åka till ett lite hippie-aktigt ställe med snygga män.. åhh. Jag och Johanna suktade, hehe. Tyvärr hamnade ingen av dessa i vår raft.. men vi fick tillfälle att kika på dom emellanåt ändå! Raftingen var hur kul som helst.. jag var lite nervös då man innan fick skriva på papper om att de inte kunde garantera ens säkerhet till 100% och så gick de igenom en massa säkerhetsinformation om vad som skulle hända om man föll ur raften, vilket tydligen var väldigt vanligt att man gjorde.. Fy fan. Tumla runt i en strömmande flod, liksom! MEN, det gick hur bra som helst! Vi klarade oss igenom det 7 meter höga vattenfallet galant, men nog blev vi blöta! Sedan hoppade vi faktiskt i floden frivilligt för att bada lite. Jag skulle lätt göra om det! Och naturen var obeskrivbart vacker.. Nya zeeland is the place to be, asså! Idag åkte vi lite fel, hehe. Vi åkte upp till ett ställe som hette Matata och började leta efter något som kunde likna det berömda Hobbiton.. men vi fann det ingenstans och tyckte att det var väldigt dålig information överlag! Till slut frågade vi en vänlig själ om vart vi kunde finna Hobbiton och han berättade att vi skulle till MATAMATA och inte Matata! Eeeeeheh, så det blev några timmars felkörande. Sånt som händer när folk inte har bättre fantasi än att döpa ställen till i princip samma sak! :P Hobbiton (där man spelat in delar av Sagan om ringen-filmerna), var i alla fall hur grymt som helst! det var verkligen som att stiga in i en helt annan värld: en sagovärld som man aldrig ville åka ifrån! Guiden vi hade var toppen och han hade många roliga och knasiga anekdoter att berätta: exempelvis har han under en tidigare tur fått frågan "Vart bodde snövit och de sju dvärgarna?", han har sett två människor ramla i hobbiton-sjön och så har han fått en kvinna som tjuvåt ett bär från inspelningsområdet (trots att det var strängt förbjudet) att spy upp detta genom att dra lögn om att man pumpat all bär och frukt med sterioder för att de ska klara alla årstider och även med gift för att giriga personer inte skall äta viktig rekvisita. Sen fick vi också veta att de först hade tänkt ha Sean Connery som Gandalf! Helt grym var han! imorgon ska vi göra en långpromenad genom ett vulkan och gejser-område och sedan bada i någon typ av varmvattenskälla-pool! Kommer nog bli bra! Puss på er där hemma!

New Zealand!

Nu är jag äntligen här i "lord of the rings"-landet! Vi har inte sett så mycket ännu, men det lilla vi har sett har varit otroligt vackert! Vi kom fram i tisdags, men var tvungna att sova på flygplatsen den första natten, då vi inte kunde hämta upp vår campervan förrän på onsdagen. Det gick rätt smidigt att hämta bilen, som var mycket fräschare än vi förväntat oss, och snabbt var vi ute och körde på nya zeelands vackra vägar.

Vi körde till Orewa Beach och tog oss en liten promenad på stranden, stannade till vid Wangarei Falls vilket var en väldigt fint vattenfall och slutligen körde vi hela vägen till Paihia och Bay of Islands. Paihia tyckte vi var en jättemysig liten semesterort alldeles vid havet och fylld av härliga små affärer, caféer och restauranger. Det var dock lite svårt att hitta en sovplats första natten. När man har betalat en massa för en campervan, vill man ju inte direkt betala MER för att kunna ställa den någonstans. Överallt fann vi skyltar där det stod "no camping" och "no campervans", och vi körde fram och tillbaka i mörkret i hopp om att hitta någon liten gräsfläck utan förbudsskylt. Till slut gjorde vi det, en bit utanför Paihia, och vi slumrade så sött... tills vi blev väckta av en arg man som hotade med att ringa polisen. Ooops! Så det var bara att sätta sig bakom ratten igen och leta reda på ett nytt ställe. Vi fann till slut en rastplats som vi sov på i två nätter.

Väl i Paihia så beslöt vi oss ganska snabbt för att åka ut på en båttur för att få ut det mesta av vår vistelse bland alla 144(!!) öar. Vi hade tur med vädret då solen tittade fram efter att det hade varit lite mulet och trist strax innan. Det var himla mysigt ute på båten och de tog oss till det kända "the hole in the rock" OCH så fick vi se vilda delfiner!!!! Äntligen! Vi hade kunnat simma med dom om det inte hade varit för att det fanns en liten bebisdelfin i flocken.. då får man inte störa allt för mycket, tydligen. Men det var en otrolig känla att se dom! Så fina! :)
Efter båtturen åkte vi till ytterligare ett vattenfall, Haruru Falls, som var formad som en hästsko! Det var häftigt att se! Kvällen spenderade vi i den romantiska lilla orten Russell där vi bland annat fick se Nya Zeelands äldsta bar/restaurang och kyrka.

Dagen därpå tog vi oss hela vägen upp till Cape Reinga - Nya zeelands nordligaste punkt. Enligt maori-legenden så är detta platsen där andarna lämnar jorden. Det vi tyckte var otroligt häftigt att se var att man på denna nordliga punkt faktiskt kunde se mötet av två hav! The Pacific Ocean och the Tasman Sea möttes och man såg så tydligt vart gränslen mellan de två haven gick - hur vågorna mötten från olika håll.

Just nu sitter vi på ett bibliotek i Auckland. Vi tog in på ett hostel i lördags och lyxade till det med en VARM dusch.. (sen vi kom hit har vi bara duschat en gång och den duschen var kall och långt ifrån barmhärtig). Vi köpte en vodkaflaska (betydligt billigare alkohol här jäfört med Australien) och lite groggvirke och gav oss ut på staden med en kompis till Johanna från Sverige och en annan svensk tjej. Kvällen slutade med att vi hamnade på samma club som pojkbandet One Direction! Jag känner knappt till detta band, men från vad jag har förstått har dessa småpojkar varit med på x-factor och det är en himla hysteri både i Australien och i Nya Zeeland. Vi fick dock aldrig se dom då vi inte är VIP. Inte en så stor loss, enligt mig själv, men alltid något att skryta om om man någongång skulle träffa ett fan..! :P Igårkväll träffade vi Viktor, en annan svensk kille som vi lärde känna i Byron Bay, och vi åt finmiddag 192 meter upp i luften i Skytower. Det var häftigt och otroligt gott (vanligtvis lever vi på pasta och pastasås + bröd med jordnötssmör)!

Idag ska vi kanske åka och titta på en vulkan och eventuellt träffa Jacob som tar flyget till Auckland idag. Vi får se om vi hinner med att träffa honom.. Annars åker vi nog och kollar på några grottor som ska vara häftiga! Vi har så otroligt mycket som vi ska hinna se på norra ön innan vi tar färjan över till södra ön på lördag.
Som ni vet har jag ingen täckning på min australiensiska mobil, men ibland har jag täckning på min svenska, så om ni vill sms:a mig så når ni mig (nångång) på nummer +46703545935. Internet har jag bara tillgång till nångång... Så går det när man bor i en bil! :) Hoppas att ni har det bra där hemma, så hörs vi när vi hörs! Peace!

Avskedsfest.

Snart är Caboolture ett minne blott och jag är så otroligt redo att lämna den här skithålan. Visst har jag lärt känna jättehärliga människor här, men de flesta av dom är ju borta nu, vilket gjorde att vår "avskedsfest" (eller vad man nu ska kalla det) inte alls blev rolig. Jag orkade inte ens köpa alkohol - så opepp vad jag på denna festen.

En kompis till en av killarna som bor här hade köpt med sig lite vodka (för tjejerna) och whiskey (för killarna), och jag blandade till mig världens svagaste vodka-blodapelsin bara för att vara trevlig. Med tiden blev människor mer och mer fulla (sånt som händer när det är fest), men jag var fortfarande nykter. Folket på festen var till största del såna som jag INTE ville festa med... på min avskedsfest. Så himla tragiskt. Jag blev bara mer och mer irriterad på ett antal personer som inte alls kan hantera alkohol särskilt bra, så jag gick helt enkelt och lade mig. Det gjorde jag rätt i.

Sedan spårade festen ur totalt: folk skrek, slogs och gjorde hål i väggar. Ljudnivån hade nog placerat sig rätt högt på richterskalan! En av killarna hamnade på sjukhuset för en handfraktur efter x antal slagsmål. Jag kan bara tackade gudarna för att jag inte behövde jobba idag (som dock typ hälften av folket i huset behövde, stackarna). Som ni kanske förstår vill jag helt enkelt bara härifrån nu.

Kan det inte vara tisdag nu??? Då åker jag och Johanna till Nya Zeeland! Det kommer bli grymt! Vi har hyrt en campervan som kommer att vara vårt hem i en månad on the road. Vi ska till och med ta bilen över havet på en färja, spännande huh? Hoppas nu bara att inget jäklas. Tydligen, efter det att resebolaget fått för sig att jag hette "Sverige Korkort", har nu flygbolaget tabbat sig och tror att jag är Johannas dotter?? Och av någon väldigt skum anledning måste de ha reda på mitt födelsedatum innan avresa..? Vi fattar noll. Hoppas det inte krånglar!

Vi kommer ju inte ha någon direkt internettillgång på resande fot (om vi nu inte köper bärbart internet, vi får se), så det kommer kanske vara lite tyst från mig ett tag.. Men med min internetaddiction, antar jag att vi kommer hänga på Donken eller andra ställen med fri Wifi lite då och då. Vill ni ha tag i mig om det är något viktigt eller om ni har något kul att berätta, så kommer jag fortfarande att nås på mitt australiensiska nummer: +61420687861.

Nya Zeeland, snart kommer jag!!

Sanna går på zoo.