Hotad for being hot?

Jahapp, då har man blivit hotad då.

Jag vet inte om det bara var ett tomt hot, vilket kanske är troligast, eller om det var ett allvarligt hot. Men jag blev faktiskt lite rädd, måste jag erkänna.

Idag var jag ute och shoppade, mitt på ljusa dagen och mitt på en av Roms största och folktätaste shoppinggator.. och en man kommer upp till mig. Han frågar vart jag ska och om jag inte ska följa med honom till en VIP-fest på kvällen. Han säger att han kan få in mig i det vippigaste VIP-området, etc etc.. att han "ska fixa in mig". Jag svarar med att om jag nu hade velat gå till den där festen, så hade jag nog inte haft några som helst problem att få mig in utan den här mannens hjälp. Han fortsatte att förfölja mig en lång bit, och jag bad honom att lämna mig ifred. Det är då den här mannen rycker tag i min arm, klämmer hårt, tittar mig argt in i ögonen och säger:
"Om jag hade varit du, så hade jag vetat bättre än att vara så jävla spydig. Tro inte att jag inte vet vem du är." Och så försvinner han.

Som sagt, förmodligen var det bara ett tomt hot.. Men det var något läskigt med hur han tog i mig så där, hur otroligt arg han såg ut att vara... Vanligtvis så säger dom bara att man är ful och en jävla hora efter man har givit nån kille dissen.. De har aldrig gjort såhär tidigare.. inte mot mig i alla fall.

Mumintrollet.

Igår satt jag framför en brasa på ett uteställe här i Rom som heter Circolo degli Artist med Katja; mitt lilla mumintroll. Vi satt och pratade om seriösa och intellektstimulerande ämnen, däribland hur svårt det kan vara att finna äkta vänskap när man bor i utlandet såhär. Och det är verkligen svårt! Man är givetvis medveten om att 90% av vänskapsbanden du knyter här, är band som du troligtvis aldrig skulle ha övervägt att knyta, om du hade befunnit dig i ditt hemland.. men du gör det ändå.. kanske för att helt enkelt slippa vara ensam? Du är medveten om att många du är vän med här, är vän med dig för att de vill ha något från dig, för att de behöver dig av någon anledning... och du låter det fortgå då det hela troligtvis är ömsesidigt.

Till slut kommer du till en punkt då du faktiskt stannar upp och tittar ut över dina vänskaper och inser i vilket fejkad värld du lever i. Du inser hur lite som är äkta vara och vilka av dessa människor som verkligen skulle bry sig och vilja komma på din begravning om du skulle gå och dö en dag. Det är lite läskigt, faktiskt. Jag misstänker dock att Mumin is the real thing. Mumin bryr sig!

Saknar.

Ibland blir man glad..

Det är lustigt hur mycket gladare man blir när man får en komplimang av en tjej, jämfört när man får en av en kille. Det är som att man antar att killen har en baktanke med sin komplimang, t.ex. att få omkull en, medan tjejen bara är genuint ärlig, på nåt sätt? Det kanske låter konstigt och ologiskt, men det värmer helt enkelt bara lite mer, när man får en komplimang av en tjej, då den känns mer äkta.

Häromdagen fick jag en komplimang av en tjej på puben. Jag tror faktiskt inte ens att hon var lesbisk eller så, då hon satt och hade trerätters men nån karl. Men denna tjej, eller kvinna, sa:
"Ti devo solamente dire che sei veramente bellissima... e sai perché sei così bella? Perché sei serena..!" Vilket i stora drag betyder att hon tyckte att jag var så vacker för att jag var så fridfull och hade ett lugn över mig. En lite speciell komplimang, men jag blev faktiskt himla glad!

Illt, he gör illt.

Ja ha nyss kåmmi hem från jobbe... å ja ha som ont i blodpump'n min. I matt int veit.. Ja ger nalta fuller då ja ha shotta ein massa på arbeitet. Ibland så må en männish skriiv nalta könschtitt så int fålke man int vill ska förschtå, ska ku'un överschätt. För he hänn ofta nume'er att fålke man int vill ska föschtå, förschtå allt.. å he ger ju inge bra.

Innan så kålla en peschon, som ein gang kålla på samme sätt oppå mej, pa en annan fli'ickstackar. Å he gjort illt. Ja bö'örj misstänk att ja int ger gjord för å känne känslern för folke, för i schlutännan så har man ba ein blodpump å man vill ju int att den ska ga sönner på direk'tn. Men ikväll gjo'ort he illt på riktit, å ja sa te me schälven att ja aldri mer ska utsä'ätt mej för nå liknande. Fack'em åll. Fack ji som såre me!

I matt int veit va detta ger fö schpråk, men he blir no bra. Huvudsa'akn ger ju att ja förschtå, visst håll ni me mä? Gonatt.

Mean boys.

Åh, jag har inte alls haft någon energi till att blogga, tbh. Nu var det väl ett tag sedan jag skrev om killar, va? Tänkte passa på att skriva lite om gräbsen då jag blev lite inspirerad av det senaste avsnittet av... Glee (Okej, jag skäms lite nu, ja!).

Det är så många av mina vänner som har problem med killar these days. De behandlar dessa fina flickor illa genom att inte höra av sig, höra av sig för mycket, vara svartsjuka, etc etc. Ska det vara så himla svårt att vara snäll, respektfull och ärlig? Det är lätt att förbanna dessa män som beter sig illa, men jag tror ibland att det krävs att man analyserar sig själv lite också.

Killen som skickade mig de där feta rosorna, han blev nog lite betuttad i mig ja. Han skriver milalånga sms och hur vacker och speciell jag är kontinuerligt, och vad gör jag? Jag svarar inte ens. Jag skiter fullständigt i att ta hänsyn i hans känslor. Vem är jag att fördöma männen när jag, och säkert många andra kvinnor, är likadan själv? Fast nu måste jag nog dock erkänna att jag faktiskt svarade på ett av de många sms:en, bara för att inte göra honom så ledsen. Men nu när jag tänker efter gav jag väl förmodligen bara honom mer falska förhoppningar, stackarn.

Det är inget fel på killen, egentligen. In fact, så verkar han lite för bra för att vara sann... Vilket twistar min hjärna lite och får mig att därför kalla honom "tråkig", just därför han inte är en stitstövel och behandlar mig illa. Lite tragiskt att man är så van vid att killar ska vara knepiga och svåra, att när det väl dyker upp någon som är genomgod och öser kärlek över en, så blir man uttråkad.

Men till mitt försvar så måste jag ju dessutom medge att jag kanske hade givit denna killen en chans om förutsättningarna vore annorlunda. Jag menar, han bor på andra sidan Italien och jag lämnar landet snart. Jag vill inte bli emotionally attached precis innan jag ska åka. Det är svårt som det är liksom! Ju närmre jag kommer slutet på min vistelse här, desto kallare blir jag mot människor jag tycker mycket om och inte vill lämna, har jag märkt... To make it less difficult, as if that even is possible.

The beginning of the end...

...skulle det ha varit idag. Men, as always, så kan man såklart inte lite på vår hyresvärd. Idag var det tänkt att hyresvärden skulle komma och hämta vår hyra för månaden, och då skulle vi även passa på att säga upp lägenheten. Men han dök aldrig upp och har mobilen avstängd, som vanligt. Förhoppningsvis tjaffsat han inte om att vi inte säger till TVÅ månader innan vi tänkt flytta, som kontraktet säger, utan 1,5 månad innan. Men om sanningen ska fram, så har vi ju velat säga till honom innan, men han har inte hört av sig eller dykt upp på överenskommen tid. Sedan är vi även lite oroliga att vi inte kommer att få tillbaka vår deposition, vilken är 10 lax var, eller att det iaf kommer att krångla. Fuck that, jag SKA ha tillbaka mina pengar, god damnit!

Så, ja.. det närmar sig att jag ska lämna detta land. Ju mer det närmar sig, desto mer sorgsen blir jag. Även om det finns så mycket som jag hatar med det här landet, så finns det även mycket och många jag tycker om också. Det kommer nog framförallt bli jobbigast att lämna alla vänner och bekanta.. Uffa.