She's back!

Nu när uppsatsen äntligen är färdig kanske jag kan börja skriva för nöjes skull igen, kanske! Jag ska försöka blogga så ofta jag kan och känner att jag har något vettigt att skriva om. Ska skriva lite om det senaste som hänt i mitt liv.

I början på maj var jag ju på Sardinien! Jag lovade min mor att jag skulle lägga upp ett par bilder därifrån här på bloggen, så det kommer här:











Sen tänkte jag berätta för er om min skräckupplevelse på vårdcentralen. Som ni kanske vet har jag ju länge haft problem med nageltrång, och på grund av en inkompetent läkare så blev den senaste operationen väldigt misslyckad. Jag har tänkt länge på att rätta till det hela, men det har aldrig blivit av. Men nu kunde jag inte längre stå emot smärtan, så jag gick på vårdcentralens drop in, för att boka tid för operation.
Jag fick vänta i över två timmar (fastän jag var typ först i kön!), men de ropade aldrig mitt namn. Till slut, när alla skulle gå på lunch, gick en kvinna fram till mig och sa att jag fick ta den nya doktorn då alla andra ville äta. "Jaha? Sak samma", tänkte jag. Då kommer en muskelknutte med en tight, svart t-shirt in i väntsalen och säger: "Sanna? Kom hit." Vi sätter oss ned i hans rum och jag börjar förklara vad mitt problem är. So far, all good. Sedan öppnar han munnen.
Jag förstår inte ett ord av vad han säger. Jag funderar över om det kan vara så att jag på vägen till vårdcentralen lyckades glömma bort det svenska språket på nåt vänster, men efter att jag noga ansträngt mig för att förstå utan lycka så förklarar jag för honom att jag faktiskt inte förstår vad han säger.
"Do you speak english?", frågar han mig, och fortsätter på någonting som i hans värld ska föreställa engelska. Några ord går bra att förstå, men jag får fortfarande inget sammanhang. Rätt som det är tar han mig i armen och leder mig in i ett operationsrum. "what the fuck?", tänker jag, då jag endast tänkt boka tid för operation (jag skulle ju och jobba sen!). Men läkaren verkade övertygad om att det var lika bra att göra bort detta då och där. Visst, tänkte jag till slut. Ska det ändå göras, kunde det ju vara lika bra att göra det då. Han ringer en kompis för att fråga om operationen. Jag förstår i alla fall att det är det som samtalet handlar om på det lilla jag kan tyda från hans isländska. Sedan fumlar han med sprutor, tänger och saxar och jag känner hur paniken växer.
Jag är spruträdd. Väldigt spruträdd! Och då jag gjort denna typ av operation förr, VET jag hur fucking jävla ont dessa sprutor gör, och att han tappar grejer och ringer till kompisar gör inte det hela bättre. Jag börjar gråta - i panik! Han blir lite ställd och frågar om jag är jag har "sprut angst", varpå jag svarar "ja". Det är nu det hela blir till en jäkligt lustig situation.
Läkaren tar lite bandage och binder för mina ögon samtidigt som han säger "relaaaax". Sedan räknar han till fem och pratar om rosa moln och floder - om hur jag känner mig så oerhört lugnt och avslappnad. Detta gör han medan han drar sina fingrar längs med mina armar och ben, samt ansikte. Jag funderade lite på om detta skulle klassas som sexuella trakasserier, men tog inte den tanken längre då jag hade fullt upp med att försöka hålla mig för skratt. Här försökte han alltså hypnotisera bort min rädsla och det funkade inte alls. "if you see the lake, raise a finger"... (inget händer) "if you see the pink clouds, raise a finger"... (inget händer) "do you understand what i say?"... (inget händer) "ok, you don't understand a word i'm saying...." (jag har skratten i halsen och försöker kväva den så gott jag kan). Det hela slutar med att han ber mig föreställa att jag har min hand i en hink med is och att den blir hel avdomnad. Denna avdomnhet (?) sprider sig till foten som därför inte bör känna någon spruta... ARGHHHHHH!!!!!!! MY ASS! Jag kände sprutan more than ever!! Fy fan.
Ja, lite lustigt på vårdcentralen med andra ord. Lita inte på isländsktalande muskelknuttar som snackar om rosa moln - that's all i say!

Det var allt för idag. På återseende!

Förlåt Frida...

... men jag är för slut i huvudet för att blogga idag. Försöker imorgon! PUSS!

Självinsikt.

Jag badade precis och såg att typ magen hamnade över ytan innan mina bröst... what the fuck? Jävla ölkaggen jag har fått!! Visserligen har jag på kort tid tryckt i mig pizza, chips och choklad.. men det är ju ingen ursäkt då det verkligen inte är ett undantag. Jag är tjock.. Vad hände? Jag var ju skitspinkig när jag var yngre? Hur ska jag kunna hänga på beachen i australien med den här kaggen? Nä, nånting måste hända.. Om en vecka ska jag opponera på en uppsats, så jag måste förbereda en massa tills dess... sen ska jag typ übersnabbt skriva klart resten på uppsatsen och sen är det väl hyffsat lugnt i mitt liv.. då ska jag ge 100% på att tappa en massa kilo, men framför allt centimetrar! Jag orkar inte med mig kagge asså.. eller rumpa.. eller dubbelhaka.

Var i helvete kommer ni ifrån??

Jag har faktiskt en rätt cool ögonfärg.

Day 24 – Something that makes you cry

24,5 år gammal och har idag gråtit på skolan... av ilska. Det är något som jag inte gillar med mig själv.. När min bägare rinner över och jag blir sådär fruktansvärt arg så att det rent utan kokar inombords... och så gråter jag. Tårarna börjar rinna, fastän jag är arg och inte ledsen, och folk tar mig inte på allvar. Det hatar jag.

Vi håller på med grupparbete nu och det är verkligen inte min grej. Det är sällan grupparbeten med människor du inte valt in i gruppen själv fungerar bra och min grupp är inget undantag. Alla lägger allt planerade på mig och det är därför jag som ska fixa och trixa.. se till att alla dyker upp på rätt ställe vid rätt tidpunkt.. vara kontaktperson och slösa mina mobilpengar. Upprepa information för nästan samtliga som av någon anledning inte kunde ta in informationen första gången den sades. Till råga på allt blev jag lottad till att vara huvudroll i filmen vi ska göra, fastän jag verkligen inte ville det. Men hade vi kört röstning hade jag hur som helst blivit det, då folk tenderar att lägga alla uppgifter på mig, som sagt.

Igår insåg jag (och en annan i gruppen) att vi nog behövde ses tidigare idag för att hinna med det som skulle göras. Så jag skickade ut denna information till samtliga i gruppen men fick skit för det pga att jag uttryckt mig illa: dvs skrivit att vi SKULLE träffas istället för att FRÅGA om vi kunde träffas. Det skulle jag ju absolut inte ha skrivit, trots att gruppen innan aldrig har svarat på mina sms när jag frågat nåt. Nä, det var dåligt skrivet av mig, helt enkelt och därför förtjänar jag inte att mötas med respekt. Trots att jag hittills burit hela jävla lasset för gruppen.

Jag tog upp detta i gruppen och hamnade i tvist med framför allt en tjej. Hon gjorde mig bara ännu mer förbannad med sina kommentarer och jag svalde jävligt mycket för att kunna ta mig igenom dagen överhuvudtaget. Men det var längesedan jag var så här arg, faktiskt. NÅNTING positivt var att jag slapp huvudrollen, då jag klargjorde att jag var för upprörd för att kunna spela in något bra. Så en annan söt, liten tjej i klassen ställde upp så det är jag jävligt tacksam för. De andra skulle aaaaaldrig ha gjort det - det vet jag.

Jävla skitdag.

En hylla har jag fått upp i alla fall!