Flytta eller inte flytta?

Jag är fortfarande i chock efter dagens pratstund. Jag är så himla arg på mig själv att jag inte kunde uttrycka mig bättre och att ingen ville lyssna på mig. Att prata italienska i normala omständigheter är ingen fara, utan det är när jag är förbannad och har en massa jag vill säga som jag får problem. Kan nog liknas vid samma problem som personer som stammar har. När de blir lite "upphetsade" och vill säga en massa, börjar de stamma. Idag reagerade jag på samma sätt, bara att jag istället för att stamma bara kokade av ilska och inte fick ur mig något vettigt.

Vill jag verkligen bo såhär? Vill jag ständigt känna den brist på respekt som finns bara för att jag är utlänning? Jag kanske inbillar mig, men jag börjar få lite rasistiska vibbar här, fan. Mycket kan nog ligga i att det finns kulturella skillnader och att de aldrig kommer att komma ifrån sin italienska-kärnfamiljsuppväxt där de aldrig riktigt kommer besitta rollen som en vuxen person. De må vara 25 år gamla, men till psyket är de mammas lilla flicka på cirka 12 bast. De har aldrig varit med om att flytta helt själv till ett annat land; att anpassa sig och respektera andras kulturer. Jag tror aldrig de har varit med om någon civiliserad struktur överhuvudtaget. De har ju fan inte ens decilitermått i det här landet!

Jag sitter så här på kvällskvisten och känner mig vilsen. Jag saknar Svettis som fan. När hon var här, så var vi i alla fall två utlänningar mot resten av packet. Bortsett från Chiara, som faktiskt har lite vett i huvudet. Svettis kommer hem om en vecka, men kommer bara stanna i 10 dagar för att sedan åka iväg till Milano igen och jobba tills slutet av april, början av maj. Kommer jag att klara av att bo kvar här själv - med dem? Kommer jag att deppa ihop helt totalt och låsa in mig på rummet för att undvika att springa in i någon av kärringarna? I'm almost quite there already. Jag spenderar nästan all tid hemma i mitt rum. Jag äter i min säng. Jag vill inte umgås, jag vill inte prata, jag vill inte se dem. De stör mig och alla konversationer vi har är så oerhört falska att jag ibland äcklas av mig själv.

Flytta? Kanske. Det som talar emot är att lägenheten är oerhört fräsch och att det finns bredband, vilket jag behöver för mina studier. Att hitta en såhär fräsch lägenhet med bredband är fan omöjligt. Läget är bra, fastän det skulle vara schysst att ha en nattbuss som gick hela vägen hem. Det känns bara som att jag inte vill ge upp - inte än. MG kanske bara stannar april ut.. Vi kan ju hoppas på det i alla fall. Skulle hon försvinna, skulle det ju genast bli mycket bättre. V är en kärring, men hon är knappt aldrig hemma. Och om jag skulle flytta, så skulle jag säkert hamna i nya, svåra boendesituationer och kriser. Det är så svårt att bo med folk överhuvudtaget. I grund och botten kanske det helt enkelt ligger i kulturskillnader, och i så fall spelar det ju ingen roll vilka italienska brudar jag bor med om jag ändå alltid kommer ha problem. Men varför flyttar jag då inte ihop med utlänningar? Jo, för att det skulle vara the easy way out och att jag bara skulle förstöra för mig själv genom att gå tillbaka till att prata engelska/svenska hela dagarna. Jag kom hit för att förbättra min italienska, och although it may be hard, så måste jag faktiskt hålla ut. I won't let them break me.