Frustration...

... det är precis vad jag känner just nu. Hade just ett telefonsamtal med min föredetta igen och det känns som att jag bara står och trampar på samma ställe med honom.. Jag kommer ingen vart! Han snackar om sina framtidsplaner och hur de innefattar mig och Rom.. Samma framtidsplaner som tydligen var aktuella redan för typ 3 år sedan...! Vad har hänt sedan tre år tillbaka? Hur har vår situation ändrats sedan dess? Inte ett skit har hänt. Han är och kommer alltid förbli den person han är och jag förbannar mig själv för att jag inte bara kan släppa honom och gå vidare med mitt liv. Det ironiska är att han ständigt ger mig alla anledningar till att bara be honom att dra åt helvete och radera hans nummer; han aldrig hör av sig, han glömmer min födelsedag, han aldrig håller vad han lovat etc. Men jag antar att det är något med ens första kärlek som bara ständigt sitter fastsvetsad i ens tankeverksamhet. Han påstår att han ska flytta till Rom och göra sin specialisering här när han har klarat sina sista tentor.. Jag kan inte göra annat än att skratta när jag hör hans planer nu för tiden. För att jag vet att det bara är prat. Han kommer aldrig att flytta hit, för han kommer aldrig att bli klar med sina sista tentor. Hur länge har han inte snackat om sina sista tentor, liksom!

Jag vet inte. På nåt sätt känns det som att det är meningen att det ska vara han och jag. Men jag börjar bli less på att vänta! Jag har väntat sedan 2006 på honom.. inte aktivt kanske, men han har alltid varit med på ett hörn. Kan han inte bara få tummen ur och faktiskt GÖRA allt det han snackar om? Jag upprepar; Frustration.