Italian men.

Igår på jobbet frågade en skotsk kvinna mig om hurdana de italienska männen är - om de är så sliskiga som ryktena uppger dem att vara eller om de faktiskt är lite romantiska också. Mitt svar visade sig bli en lång diskussion.

Innan jag väl hade träffat italienare i verkliga livet tror jag nog att jag föreställde mig dem lite sliskiga à la uppknäppt skjorta ner till naveln, men även lite romantiska.. som om de konstant bar en röd ros i munnen och en liten chokladask i bakfickan. Mitt första riktiga intryck av italienare var då mitt ex och hans bästa kompis. Två napolitanare. Jag vet inte riktigt om de tillhör undantaget eller om det är dom som är "riktiga" italienare, men en sak är säker. I min smak är de mycket mer civiliserade och normala än romare.

I Rom möttes jag verkligen av den mer traditionella synen av italienare. Det är "Ciao bella!" hit och dit, flera händer på rumpan, uppknäppta skjortor, spjutskor och plockade ögonbryn. Håret ska vi inte ens tala om. Okej, utseendet är en grej.. De försöker väl bara hänga med i det otroligt konstiga modet som finns här och det kanske är lite förståeligt ändå... lite.. kanske.

Sen har vi personligheten. Jag måste erkänna att vissa delar av deras personlighet tilltalar mig. De är öppna och sociala på ett helt annat sätt än svenskar och oftast är de faktiskt riktigt roliga. Men tanken på att vara tillsammans med en italienare.. Att ha något seriöst med en pastasnubbe.. Det känns omöjligt.

Jag har pratat med ett par italienska killkompisar om att vara trogen sin flickvän och tron på kärleken in general, och svaren jag har fått är lite skrämmande. Det kanske tål att nämnas att jag faktiskt tvivlar på att jag har mött en enda italienare som har varit fullkomligt trogen mot alla sina flickvänner. De italienarna jag verkligen har trott varit gentlemen har ändå visat sig falla för frestelsen även dom. "Men man kan ju inte ligga med en och samma tjej hela livet heller!" När jag sedan frågar dem om de inte vill sin flickvän väl och om de inte är kär i henne så svarar dem att självklart vill dem väl och att kärlek finns och så.. men att efter ett tag i ett förhållande är det liksom underförstått att man är otrogen mot varann.. Tjejerna också.

Trist sätt att se på kärleken. Vill man inte ha sex med sin pojkvän/flickvän längre, så kan man väl lika gärna göra slut? Egentligen. För det enda som gör skillnad på en vanlig vänskap och ett förhållande är ju ändå det sexuella. Nä, de kan inte göra slut heller. Det är också en grej som känns jävligt italienskt på nåt sätt. Varenda jävel är i ett förhållande! Ingen är singel, fan. Alla är i ett förhållande, men de knullar gärna andra. Ah, där har vi ju svaret på all jävla drama som försegår bland italienare.

Det är alltid drama. Jämt. Han har inte ringt, hon betedde sig slampigt, etc. De är så oerhört svartsjuka, men jag antar att de har en bra anledning att vara det då de flesta faktiskt ÄR otrogna också.

Nä, jag vet inte. Börjar tappa hoppet om att träffa en vettig italienare som jag skulle kunna lita på. Kanske därför jag klingar fast vid tanken på mitt ex.. han är så otroligt... normal i jämförelse, liksom. Jag hade det bra med honom. Och så vitt jag vet var han nog faktiskt trogen mot mig också! Jag har tänkt på honom mycket de här dagarna. Han hör inte av sig. Inte jag heller för den delen.. Men han sa faktiskt att han skulle höra av sig och berätta hur det gick med pluggandet och om han klarade sina tentor. Men jag börjar tappa hoppet. Är han som vilken annan italienare som helst? Maybe he just doesn't give a fuck?