It's just emotion taking me over.

Ibland funderar jag på att sluta blogga.. Funderar på om, trots att jag finner att bloggandet är en typ av terapi för migsjälv, kanske gör mer skada än nytta vissa gånger. Jag vet inte riktigt vem som läser min blogg nuförtiden och det känns trist att jag pga risken att trampa på någons tår, måste begränsa mig i vad jag säger. Jag tycker om att berätta om saker som händer i mitt liv, trots att vissa saker får bara de allra mest speciella personerna i mitt liv höra om.. Nuförtiden vet jag dock inte vilka dessa speciella personerna i mitt liv är längre.

Här om kvällen öppnade jag upp mig för en vän.. jag berättade om hur jag verkligen mådde, vilket jag sällan gör faktiskt. Liksom.. Om någon säger "Tja, allt bra?", så är det ju inte direkt att man börjar dra upp sin livshistoria precis. Hur som helst; den här vännen sade att hon tyckte att jag var näst intill löjligt känslosam och att jag skulle rycka upp mig.. Det gjorde mig nästan lite mera nere. Jag brukar alltid vara den som lyssnar på andras problem, den som ger råd och finns där.. Sedan när man själv är nere och behöver nån att tala med, får man som svar; "Ryck upp dig!". Varför kan inte jag få vara nere för? Kan inte jag få vara en helt vanlig svensson någongång?

Jag är inne i nåt konstigt mentalt tillstånd dessa dagar.. Jag bröt nästan ihop på jobbet här om dagen, vilket var sjukt jobbigt och frustrerande. En liten skitsak hände och alla känslorna höll på att explodera. När mina kollegor sedan frågade hur det var fatt, kände jag hur ögonen vattnades. Det blev den där situationen "liten unge ramlar och fattar inte riktigt om det gjorde ont eller inte-förälder kommer rusades till ungens undsättning och frågar ömkande hur det gick-ungen antar att fallet därför borde ha gjort ont och börjar gråta"... ni fattar vad jag menar va? Ungefär så var det.. Hate when that happens!

Jag tycker inte om att känna så här. Jag känner mig väldigt förvirrad och vet inte längre vart jag har folk. Killar är ett kapitel i sig och som det känns nu, med alla de dåliga erfarenheter jag haft, så känns det lite som att jag inte kommer att kunna släppa in en kille under skinnet på mig.. inte på ett bra tag. Allting i kärleksväg känns så temporärt just nu och det känns inte värt att återigen få ett krossat hjärta.. det är ett spel jag inte vågar satsa på. Och vännerna.. dem vet jag inte alls vart jag har just nu. Vad är äkta och vad är temporärt? Italy messes with my head.


Once again, har jag lyckats vara äckligt känslosam i bloggen. Tror det får räcka snart.