Spridda tankar.

Jag lovade Lovisa att jag skulle blogga idag, så nu ligger jag här på min soffa och lyssnar till Mumford & Sons ljuva stämmor medan jag knappar på tangentbordet.

Jag var på (läs: utanför) en festival igår! 900 spänn för att bara gå in under dagen och se Mumford & Sons spela.. Om det var värt det? Heck yes! Okej, vi missade håkan och la roux.. vi trampade i gyttja och bajs(?) när vi skulle springa och kissa emellanåt i skogen, vi fick mask på vårt dricka och tvingades klä oss som två gigantiska kondomer. Det var blev heta diskussioner om intersexualitet och analsex med tranemobor och ett och annat avdäcksagerande, blandat med vinägerchips och fjortispussar. Hur kan en sådan kväll inte vara värt det?!


Jag fyller år om typ tre veckor och börjar redan känna paniken. Jag känner en ally mcbeal-kris krypa närmare.. sedan när började jag tycka att det är hemskt att fylla år och bli lite äldre? Födelsedagar var ju alltid roliga när man var liite yngre. Vad hände egentligen?

Vi pratade om vårt förflutna idag, jag och Lovisa, och jag facebookssökte för första gången mitt första ex. Jag hittade först honom inte, då bara ett resultat kom upp när jag sökte på hans namn och personen på bilden var så jävla ful att det såklart inte var han. Men sedan visade det sig att det visst var han! Herreminjesus. Vart gick det snett? Vart kom den ölkaggen ifrån? Jag snokade lite om vad han gör nu för tiden och läste att han är förlovad, soon to be married, och har en bebis on the way! Han har blivit vuxen, med andra ord. Vem kunde ana att han skulle hamna här för what, sju år sedan? Inte jag, iaf.

Jag kan inte låta bli att undra vad folk trodde att det skulle bli av mig för sju år sedan? Har jag gjort mitt åldrande stolt över mig? Har jag fyllt alla dessa år med en massa galna upplevelser och gjort precis vad jag själv har velat? Jag tycker faktiskt det. Jag har ingen man i mitt liv, har nästan aldrig haft, ingen hund, ingen bebis i magen, ingen fast boendesituation och inte heller en fast livssituation heller för den delen. Jag bara är och har drömmar och planer, och det duger fint för mig. Vi har alla olika ambitioner i livet och fru, barn och villa kanske just var ambitionen för mitt ex.. but I don't wanna go there. Inte än!

Jag tycker att det duger fint att ha upplevt en massa saker, blivit berörd av och har förhoppningsvis berört folk över hela världen. Det duger fint att sitta inne på en massa galna historier om mitt liv som jag kan berätta för mina framtida barn. Det är inte så illa pinkat, faktiskt. När man ser på det så, så kanske det inte är så farligt att fylla 24 år... egentligen. Är man nöjd med vad man hittills har åstadkommit, så kanske varje nytt år fyllt borde firas ordentligt istället för att fruktas?