Happy birthday to me.

Igår var det min födelsedag. Jag måste faktiskt erkänna att det var den mest tragiska och ångestfyllda födelsedagen hittills. Jag kände mig liksom så.. ensam. Det var inte alls som när man var liten och alla folk runtom en dedikerade hela sin dag till att gratulera en och hylla en på olika vis. Inför den här födelsedagen hade jag gått och köpt en tårta (ingen födelsedag utan tårta, right?) och till och med ställt mig och bakat en cheesecake.. försökt pussla till det perfekta födelsedagsfikat, liksom. Bara för att väl inse på självaste dagen att ingen kommer och fikar och att jag troligtvis kommer få sitta och tjockisäta min tårta och cheesecake själv. Hur tragiskt är inte det? Jag frågade till och med min syster om jag fick komma hem till henne trots att hon var jättesjuk, bara för att jag inte ville äta min tårta själv..

Och samtidigt som man sitter där, ensam och tårtasugen, så fortsätter det att strömma in gratulationer på facebook.. Det kändes så ironiskt! Hur kan jag få så himla mycket gratulationer på facebook, men lik förbannat sitter jag här ensam på min födelsedag? Är mitt liv så ytligt? Är mitt liv.... facebook?

Det är såna här gånger jag ångrar mina livsval lite.. Om jag inte hade valt att leva mitt liv som jag har gjort, dvs rest runt och aldrig varit bofast på ett och samma ställe under ett längre tag, så kanske jag hade haft ett kontaktnät, vänner, som alltid var där för en. Utan att man behöver fråga, liksom. Lite som Samantha, Carrie, Charlotte och Miranda. De är alltid där för varandra och kan helt kravlöst räkna med att de andra ställer upp. Om jag hade levt i Sverige under en längre tid, eller i ett annat land för den delen... då kanske jag hade haft folk som överraskade mig med tårta och ballonger på min födelsedag. Men nu blev det ju inte så.. Jag blev sittandes ensam i min lägenhet, med facebook och alla ytliga gratulationshälsningar som enda nöje.

Jag tycker verkligen det är lite ångestladdat att fylla år.. inte bara för att man blir äldre och kommer ett steg närmare döden, utan för att man verkligen sitter och tänker på vilka som kommer höra av sig och vilka som glömmer ens födelsedag. Det är liksom på sin födelsedag man får veta svart på vitt vilka som verkligen bryr sig. Vilka som orkar plocka upp telefonen och ringa en... iaf en dag om året. Att skriva grattis på facebook är ganska opersonligt, tycker jag. Skulle jag gratulera någon som jag verkligen bryr mig om så skulle jag ringa den personen, definitivt. Oh well. Några telefonsamtal fick jag i alla fall.. Men med tanke på hur få samtalen var i jämförelse med hur otroligt många facebookgratulationer jag fick så kan jag bara konstatera att mitt liv är jävligt ytligt. Och jag har bara mig själv att skylla.