Min första kärlek, ja. Man skulle ju kanske vilja berätta värsta fina historien om hur det var den första pojkvännen som var första kärleken... Men det var det ju faktiskt inte! Min första riktiga pojkvän, Nisse, var jag egentligen aldrig kär i.. Kanske inte så konstigt, med tanke på att vi kanske blev tillsammans två veckor efter det vi först träffats och sedan höll ihop i en månad.. Och under den månaden sågs vi egentligen inte alls mycket! Så nej, det fanns ingen tid att bli kär i honom.
Efter gymnasiet åkte jag till Dublin och träffade där min första, och faktiskt hittills min enda, kärlek. Jag åkte till Dublin för att jobba och leva livet och blev faktiskt långtidsboende på ett hostel. Jag och vännerna jag åkte med hade så sjukt roligt på hostelet, som bara var tänkt att vara en temporär boendelösning i början, att vi valde att stanna kvar. På hostelet bodde det folk från hela världen... däribland Enrico: en kille från Napoli i Italien.
Det var faktiskt ingen instant attraction för min del.. Jag hade sett honom kring hostelet och tyckte han verkade vara en skön prick.. Lirade alltid gura på festerna tillsammans med en annan italiensk kille som sjöng till den ljuva musiken. Nä, attraktionen har faktiskt en liten lustig historia: En bit ifrån hostelet fanns det en "tvätteria" dit bl.a. folk från hostelet gick för att lämna in sina kläder för tvättning. En dag gick jag dit, och när jag stod där i kön upptäckte jag hur sjukt sexig rygg killen framför mig i kön hade. Jag viskade till min kompis att jag inte hade bangat på den killen ENBART baserat på ryggen. Sedan vände han sig om och jag upptäckte att det var Enrico! Det var ungefär då som jag blev attraherad av honom på riktigt och beslöt mig därför för att lägga in stöten på kvällen samma dag... Det skulle ju vara fest på hostelet, som vanligt, så det var ju ett ypperligt tillfälle. Sagt och gjort lade jag in stöten och inte långt därefter blev vi tillsammans.
Efter vår tid i Dublin, åkte han hem till Italien och jag åkte hem till Sverige. Men kort därefter bokade jag en biljett till Napoli för att starta ett liv tillsammans med honom där... or so I thought. Det visade sig vara betydligt svårare än jag trodde då jag inte kunde språket (och ingen där kunde engelska), samt att jag delade en trång liten lägenhet med hela hans familj, inklusive mormor. Jag stod ut en månad, sedan åkte jag hem till Sverige och vi gjorde därför också slut.
Kärleken fanns dock kvar, och vi har setts lite då och då i samband med att jag flyttade till Rom senare också. Det tog sjuuukt lång tid, men nu har jag äntligen kommit över honom. Vi har fortfarande kontakt, om än väldigt sällan.. och jag vill honom verkligen väl. Jag hoppas att han lyckas i sitt liv och att han i bästa fall får livnära sig på musiken... men då jag är en person som får saker och ting gjorda, är han snarare någon som har en tumme som helt enkelt inte kommer loss från röven. Men jag hoppas på det bästa i alla fall!
Så, det var lite om min första kärlek. Nästa kapitel kommer handla om mina päron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar