Day 21 – Another moment

För ett par dagar sedan talade med en kompis som berättade för mig att hon plötsligt en dag kände en knöl i ena bröstet. Hon berättade hur rädd hon blev och att hon på en gång drog slutsatsen att det var cancer och att livet var över.

Jag kände igen mig så väl i det hon berättade, då en liknande sak hände mig för lite mindre än två år sedan. Jag hade varit på hos barnmorskan och tagit cellprov för första gången, som alla som fyllt 23 får göra. De berättade att svaret skulle komma om ca 2-3 veckor, men svaret kom aldrig. Jag tror att jag då antog att allting var normalt och slutade tänka på det hela.. Jag glömde till och med bort att jag hade varit och tagit det där provet. Men så en dag, några månader senare, kommer ett brev på posten...

Tyvärr kom brevet inte i min brevlåda jag hade i Rom, utan den jag hade i Göteborg. Så personen som hyrde min lägenhet under tiden jag var iväg, fick då öppna all min post och sedan meddela om det var något viktigt brev eller så. Denna lilla stackare måste ju ha fått en klump i halsen när hon fick mitt provsvar, och funderat hur i all sin dar skulle berätta det för mig. Hon gjorde det på det sätt som jag troligtvis också skulle ha gjort det på; hon mailade och skrev som vanligt att jag hade fått lite brev och att hon hade scannat in dem. Utan vidare kommentarer.

Jag var inte riktigt beredd på mitt provsvar. Jag hade ju som sagt glömt bort att jag hade gjort ett cellprov. "Ditt provsvar visade cellförändringar, och vi vill därför att du kommer in och gör ett ytterligare cellprov." Med den lilla meningen rasade hela min värld. Jag förstod att mina dagar var räknade och att cancern förmodligen var långt gången. Jag föll ihop i Svettis armar och berättade för henne att jag hade cancer. Vi grät båda två ganska länge.. Hon gjorde sitt bästa för att lugna mig, men det hjälpte knappt. Hur skulle hon någonsin kunna förstå? Sedan ringde jag mamma och pappa, och de lyckades lugna ner mig lite.. Mamma hade kontaktat sjukvårdsupplysningen, eller nåt, för att höra hur man skulle tolka ett sådant brev och de hade sagt att det är väldigt vanligt med cellförändringar och att det inte alls behöver betyda något - att man bara vill göra ett till prov för att vara på den säkra sidan. Så det lugnade, som sagt, ner mig lite. Men det var inte förrän jag gjorde mitt andra cellprov och fick veta att allting var normalt som jag kunde pusta ut helt och hållet.

Men det där ögonblicket jag trodde att jag hade cancer och att jag skulle dö.. Det var bland det värsta jag har varit med om. Så jag förstod min kompis rädsla så väl, när hon berättade om knölen hon hittat. Lyckligtvis gick det bra för henne också.. det visade sig att knölen var borta när hon gjorde sitt mammografi och att det förmodligen bara hade varit nån temporär vätskefylld grej.
Vi pustar ut tillsammans.