Georgie..

... vad säger man? Denna man är en av få män som tvingar mig att ta med extratrosor till bion för eventuellt akuttrosbyte! A girl can only take so much!

Hurtbullen!

Igår gymmade jag för första gången i mitt liv (ja, då räknar jag ju inte med slögymmandet man gjorde på gymnasiet för att slippa diverse bollsporter)... och jag har nog aldrig känns mig så malplacerad som jag gjorde då!

Det hela började ju bra när jag glömde min vattenflaska. Som tur hade jag femtio spänn med mig, så jag kunde köpa en vattenflaska för 30. Jag tyckte ändå att jag var lite duktig iaf då jag däremot faktiskt kommit ihåg att ta med mig ett hänglås till skåpet i omklädningsrummet så jag slapp slösa pengar på nåt jag faktiskt hade liggandes hemma. Problemet var bara den att jag råkade låsa in min väska innan jag hade hunnit plocka ut mina gympadojor... och sen fick jag ju inte upp låshelvetet! Så där står jag, i mina sockar, och försöker pillra upp mitt jävla lås i 20 minuter.. Inte konstigt att övriga damer i omklädningsrummet kollade snett på mig, då de förmodligen misstänkte att jag försökte bryta upp någon annans lås. Hur som helst gick låset till slut upp. Men med tanke på att jag stått och kämpat i 20 minuter för att få upp det, vågar jag ju såklart inte låsa skåpet igen, efter jag plockat ut mina skor. Då fick jag ju genast ett nytt problem.

Jag hade ju bara 50 spänn med mig... ett hänglås kostar 50 spänn. Men nu hade jag ju bara 20 spänn kvar, för att jag köpt en vattenflaska! och jag vill ju inte riskera att bli avstulen mina saker genom att bara lägga in dem i ett skåp och inte låsa det. Så jag går till receptionen och frågar om jag kan lämna tillbaka min vattenflaska för att köpa ett lås. Tjejen kollar snett på mig och frågar om jag har kvittot kvar. Det hade jag ju såklart inte, då jag inte fått nåt. Men jag försäkrar dem om att jag inte slickat eller sugit eller placerat några andra vätskor på flaskan. Till slut går hon med på bytet. Så då får jag till slut låsa in mina grejer med ett lås som går låsa upp igen, yey!

Sen går jag in i gymmet... Får den där matsalskänskan.. Ni vet, när man går in i en matsal och det känns som att alla tittar på en när man står och beslutar sig för vart man ska sitta, vilket är liksom ba typ jättepinsamt! Så jag typ springer till den första maskin som jag känner igen, vilket givetvis är orbitreken (hej, tv-shop!). Jag försöker förstå hur man ska knappa och vilket program man ska köra osv, men jag fattar ingenting och trycker bara på nåt. Jag trampar på och svettas i 20 minuter. Sen kliver jag av och ska bemästra de andra maskinerna... or so i thought. Jag går omkring och läser på instruktionerna om hur man ska ställa in maskinerna efter längd/storlek/viktönskemål, osv... Jag sätter mig upp och ner och fram och bak och det känns som att alla som ser mig skrattar inombords åt den dumma blondinen som fattar noll. Jag får panik och går ner i källaren för att komma undan situationen. HELL NO! Fuck, fuck, fuck! Jag hade kommit till de extrema gymkillarnas egna våning där alla är sånadär biffar! Inte en tjej i sikte! Men jag kunde ju inte vända direkt i trappan, för det skulle ju se sjukt löjligt ut. Så jag går fram till dem mest avancerade maskinen i hela salen... och... ja, vad fan ska jag göra DÄR??? Om jag inte kunde förstå mig på light-maskinerna på övervåningen, kunde jag ju bara drömma om att förstå mig på den här godzillan! Så, vad gör jag? Jag ställer mig och läser instruktionerna.. sen går jag... och dör.

Väl uppe på övervåningen igen vet jag ju fortfarande inte vad jag ska göra. Så jag går till en till maskin som ser någorlunda bekant ut. Löpbandet. Fast jag löper inte, jag går snabbt. Fast jag går fan snabbt i 30 minuter, det ni! Och sen när jag svettats klaaart, kliver jag av och ska gå hem. Men mina ben har inte riktigt fattat att jag inte längre går på löpbandet, utan att jag går på fast, orörlig mark. Så jag ramlar omkull! Bara för att göra min första gymupplevelse lite mera härlig!!!

Uff, hur ska jag någonsin våga mig tillbaka? :S

Att göra slut med en kompis.

"Kan man verkligen göra slut med en kompis, precis som man gör med en pojk/flickvän?", diskuterade jag och en vän här om dagen. Om vi kom fram till att man kan det! När en kompis ger en betydligt med negativ energi än positiv och egentligen inte är en särskilt bra vän helt enkelt.. då kan man faktiskt göra slut med den.

Anledningen till att jag inte har bloggat på länge, är att det blev lite strul med en kompis pga min blogg, och jag blev helt enkelt opepp på att fortsätta skriva. Jag har gjort slut med den här kompisen nu, iaf. För jag anser att jag mår bättre utan henne i mitt liv, och att hon har utnyttjat mig i många avseenden. Det var riktigt svårt för mig att komma fram till "göraslut-processen", med tanke på min största tvångstanke jag har. Jag MÅSTE vara omtyckt av alla. Kalla det tvångstanke, kalla det ett tick.. Jag bara måste vara omtyckt.

Det kan låta som en light tvångstanke, men det är det inte. Inser ni hur mycket jag slickar arsle, hur mycket skit jag får put up with, för att omvända ens persons kanske dåliga första intryck av mig. Jag har en kvinna på jobbet som hatar allt och alla, t.ex. Men min tvångstanke låter mig inte vila förrän jag får denna kvinna att gilla mig! Jag tror att jag har lyckats då hon nuförtiden anförtror sig åt mig när hon har något hon vill prata om.. det gjorde hon inte innan.

Jag kanske är lite konstig.. Men det är så här jag fungerar! Jag mår illa om nån tycker illa om mig. Så att göra slut med denna kompis var ett stort steg för mig. Iom vårt "breakup" så accepterar jag faktumet att hon tycker illa om mig... det är svårt. Även om jag tycker illa om henne också, så vill jag att illatyckandet ska vara ensidigt, på nåt sätt. Ah, jag förstår om ni tycker det här låter helt knasigt, för det kan jag själv tycka också!

Hur som helst. Det är slut mellan oss, och det är som en tyngd lyfts från mina axlar. Det sista jag behöver är någon som utnyttjar min godhet. Bitch.

Mår bättre ovetandes.

Kom precis hem från ungdomsmottagningen. Hade inga problem med undulaten, utan skulle bara förnya mitt p-pillerrecept. Det gick väldigt snabbt och smidigt.. Hon tog mitt blodtryck, mätte mig och... vägde mig. Hon måste ha tyckt att jag var hur löjlig som helst när jag bad henne hålla min vikt hemlig för mig. "Jag mår mycket bättre ovetandes!", sa jag till henne och ställde mig på vågen med slutna ögon. Jag har ingen aning om vad jag väger... jag har inte vägt mig på flera, flera år. Men jag mår liksom bra av att inte veta! Jag vet att jag väger betydligt mer än innan.. Jag vet att jag har gått upp i vikt. I'm not blind! Men det är så lätt att stirra sig blint på det där numret som vågen visar.. Det där numret som aldrig kommer vara i närheten av mina snygga, smala och visserligen korta kompisar. Det är klart att jag ska väga mer iom att jag är längre.. men man kan ändå inte låta bli att jämföra sig med andra. Nä, bättre ovetandes, helt enkelt!

När jag skulle gå, frågade kvinnan:
- "Du vill inte ha med dig lite kondomer innan du går?"
- "Det vore ett slöseri med gummi", svarade jag. "Att skänka mig kondomer är som att skänka en falukorv till en vegetarian: de kommer bara att ligga där i kylen/lådan tills bäst-före-datumet gått ut och sen kommer de att slängas. Med andra ord, är det lika korvlöst hos mig som det skulle vara hos denna hypotetiska vegetarian!"

Suck.

Första dagen på mitt nyttiga liv.

Idag har jag haft en produktiv dag! Klockan 10 kilade jag upp till grannen och så gick vi igenom hela översättningen till nästa vecka.. Det tog sin lilla tid! Vi lunchade sen ihop, hon med sin matlåda sen gårdagens kok, jag med min. Sedan mailade jag min handledare om min c-uppsats, och till sist.. tro't eller ej.. åkte jag och tränade!! Joho! Bas-jympa med tanterna på friskis och svettis! Och OM jag svettades... herre min jesus. Även om det var lite jobbigt, otränad som man är, så kändes det ändå sjukt bra efteråt. Imorgon lär jag ju ha en sån satans träningsverk så då ska jag nog bara köra ett avslappnande yoga-pass!

Ska soff-Sanna bli fit-Sanna? Spännande, spännande! Det kanske var det de där tanterna från ett par veckor tillbaka menade när de skrek "Fitta!" efter mig... det kanske var en uppmaning snarare än en förolämpning.. Det kanske ville att jag skulle gå och bli fit helt enkelt! Hihi!

En liten ljusglimt i mörkret..

Lovisa överraskade mig en superdupergod tårta och present på fredagen. Så jag fick en tårta i slutändan ändå, mamma! Och sen kanske jag ska nämna att jag inte var HELT ensam på min födelsedag, ändå. Underbara Erika var minsann en bra vän och tog ut mig på fika och bio. Så det var mysigt! Men på många andra vänner är jag besviken.

Jag vill inte sitta och vara en surfitta, men ibland kan jag inte hålla tillbaka lilla surfittepersonen som bor inuti mig... Hon vill ut ibland, så är det bara. Det kanske lite var mitt fel att jag tog det bokstavligt talat när folk sa "vi ska fira dig, Sanna! På torsdag blir det fest. I helgen blir det fest".. Jag kanske borde ha förstått att det bara var en av dom sakerna man bara säger. Men ibland är man lite naiv, vilket jag var, och trodde att dessa personer verkligen planerade in att gratulera mig under någon av ovan nämnda dagar. Och visst hade de planerat att festa till det nog! ... men jag ingick inte i de planerna överhuvudtaget. Och då blir man lite ledsen, faktiskt.

Men nu är min födelsedag över, thank god. Jag kanske kan berätta om något annat? Jag har ju börjat skolan! Italienska C. Det är verkligen hög nivå på språket nu.. Ingen hopp&lek längre! Så jag är lite nervös över huruvida jag ska klara terminen och tentorna, men det får gå som det går.. Till skillnad från högskolan jag pluggade vid innan, så har man ju faktiskt flera chanser på sig att göra tentorna. En av tjejerna som jag kommit närmast i klassen bor faktiskt i lägenheten ovanför mig och vi har nu planerat in vår första pluggdate! Kan behövas för någon som mig som har noll självdisciplin.

Ja, och så har jag ju klippt lugg också!

Happy birthday to me.

Igår var det min födelsedag. Jag måste faktiskt erkänna att det var den mest tragiska och ångestfyllda födelsedagen hittills. Jag kände mig liksom så.. ensam. Det var inte alls som när man var liten och alla folk runtom en dedikerade hela sin dag till att gratulera en och hylla en på olika vis. Inför den här födelsedagen hade jag gått och köpt en tårta (ingen födelsedag utan tårta, right?) och till och med ställt mig och bakat en cheesecake.. försökt pussla till det perfekta födelsedagsfikat, liksom. Bara för att väl inse på självaste dagen att ingen kommer och fikar och att jag troligtvis kommer få sitta och tjockisäta min tårta och cheesecake själv. Hur tragiskt är inte det? Jag frågade till och med min syster om jag fick komma hem till henne trots att hon var jättesjuk, bara för att jag inte ville äta min tårta själv..

Och samtidigt som man sitter där, ensam och tårtasugen, så fortsätter det att strömma in gratulationer på facebook.. Det kändes så ironiskt! Hur kan jag få så himla mycket gratulationer på facebook, men lik förbannat sitter jag här ensam på min födelsedag? Är mitt liv så ytligt? Är mitt liv.... facebook?

Det är såna här gånger jag ångrar mina livsval lite.. Om jag inte hade valt att leva mitt liv som jag har gjort, dvs rest runt och aldrig varit bofast på ett och samma ställe under ett längre tag, så kanske jag hade haft ett kontaktnät, vänner, som alltid var där för en. Utan att man behöver fråga, liksom. Lite som Samantha, Carrie, Charlotte och Miranda. De är alltid där för varandra och kan helt kravlöst räkna med att de andra ställer upp. Om jag hade levt i Sverige under en längre tid, eller i ett annat land för den delen... då kanske jag hade haft folk som överraskade mig med tårta och ballonger på min födelsedag. Men nu blev det ju inte så.. Jag blev sittandes ensam i min lägenhet, med facebook och alla ytliga gratulationshälsningar som enda nöje.

Jag tycker verkligen det är lite ångestladdat att fylla år.. inte bara för att man blir äldre och kommer ett steg närmare döden, utan för att man verkligen sitter och tänker på vilka som kommer höra av sig och vilka som glömmer ens födelsedag. Det är liksom på sin födelsedag man får veta svart på vitt vilka som verkligen bryr sig. Vilka som orkar plocka upp telefonen och ringa en... iaf en dag om året. Att skriva grattis på facebook är ganska opersonligt, tycker jag. Skulle jag gratulera någon som jag verkligen bryr mig om så skulle jag ringa den personen, definitivt. Oh well. Några telefonsamtal fick jag i alla fall.. Men med tanke på hur få samtalen var i jämförelse med hur otroligt många facebookgratulationer jag fick så kan jag bara konstatera att mitt liv är jävligt ytligt. Och jag har bara mig själv att skylla.