Jag tror att det bara är jag som kan lyckas med att bli dissad av en kille som jag inte ens vill ha eller är intresserad av. Is this a new low for me? Kan det bli värre?

Om lite mindre än två veckor är det alla hjärtans dag.. min favoritdag på året....! Idag såg jag till att jag inte kommer spendera den ensam.. Jag kommer till och med bli pillad i stjärten!!! ... literally speaking! Jag har blivit kallad till cellprov igen och ska göra det kärleksdagen till ära... Jag vet att ni skulle vilja byta liv med mig.. erkänn!

Kändislistan.

Jag tycker det är dags att ni får ta del av min kändislista.. vore ju egoistiskt att hålla den för mig själv. Sen blev ju listan lite längre igår faktiskt! Here it goes:

Gladiator-Plexus
Paradise Hotel-brud jag inte minns namnet på
Marcoolio
Brolle Jr
Allan Svensson
Kjell Bergkvist
Özz Nujen
David Batra
Peter Siepen
Owen Wilson
Jessica Alba
Juliette Lewis
Moneybrother
Dennis Lyxzèn
Marcello Lippi*

och senaste tillskottet: Ingvar Oldsberg

Vad säger ni? Inte illa pinkat, va? Och av alla dom här har jag pratat med hela FYRA personer! (Plexus, Marcoolio, Kjell och Jessica Alba).. Dom andra har jag bara sett.. och typ stalkat lite. So there you go!


*Med reservation för kändisar jag glömt nämna.

Day 21 – Another moment

För ett par dagar sedan talade med en kompis som berättade för mig att hon plötsligt en dag kände en knöl i ena bröstet. Hon berättade hur rädd hon blev och att hon på en gång drog slutsatsen att det var cancer och att livet var över.

Jag kände igen mig så väl i det hon berättade, då en liknande sak hände mig för lite mindre än två år sedan. Jag hade varit på hos barnmorskan och tagit cellprov för första gången, som alla som fyllt 23 får göra. De berättade att svaret skulle komma om ca 2-3 veckor, men svaret kom aldrig. Jag tror att jag då antog att allting var normalt och slutade tänka på det hela.. Jag glömde till och med bort att jag hade varit och tagit det där provet. Men så en dag, några månader senare, kommer ett brev på posten...

Tyvärr kom brevet inte i min brevlåda jag hade i Rom, utan den jag hade i Göteborg. Så personen som hyrde min lägenhet under tiden jag var iväg, fick då öppna all min post och sedan meddela om det var något viktigt brev eller så. Denna lilla stackare måste ju ha fått en klump i halsen när hon fick mitt provsvar, och funderat hur i all sin dar skulle berätta det för mig. Hon gjorde det på det sätt som jag troligtvis också skulle ha gjort det på; hon mailade och skrev som vanligt att jag hade fått lite brev och att hon hade scannat in dem. Utan vidare kommentarer.

Jag var inte riktigt beredd på mitt provsvar. Jag hade ju som sagt glömt bort att jag hade gjort ett cellprov. "Ditt provsvar visade cellförändringar, och vi vill därför att du kommer in och gör ett ytterligare cellprov." Med den lilla meningen rasade hela min värld. Jag förstod att mina dagar var räknade och att cancern förmodligen var långt gången. Jag föll ihop i Svettis armar och berättade för henne att jag hade cancer. Vi grät båda två ganska länge.. Hon gjorde sitt bästa för att lugna mig, men det hjälpte knappt. Hur skulle hon någonsin kunna förstå? Sedan ringde jag mamma och pappa, och de lyckades lugna ner mig lite.. Mamma hade kontaktat sjukvårdsupplysningen, eller nåt, för att höra hur man skulle tolka ett sådant brev och de hade sagt att det är väldigt vanligt med cellförändringar och att det inte alls behöver betyda något - att man bara vill göra ett till prov för att vara på den säkra sidan. Så det lugnade, som sagt, ner mig lite. Men det var inte förrän jag gjorde mitt andra cellprov och fick veta att allting var normalt som jag kunde pusta ut helt och hållet.

Men det där ögonblicket jag trodde att jag hade cancer och att jag skulle dö.. Det var bland det värsta jag har varit med om. Så jag förstod min kompis rädsla så väl, när hon berättade om knölen hon hittat. Lyckligtvis gick det bra för henne också.. det visade sig att knölen var borta när hon gjorde sitt mammografi och att det förmodligen bara hade varit nån temporär vätskefylld grej.
Vi pustar ut tillsammans.

När ska det sluta göra ont?

Hej Bullen!

Förlåt för att jag mailbombar dig, men jag har ingen annan att tala med. Alltså, jag har vänner.. tro inte något annat. Jag är inte mobbad eller så. Men jag får ändå känslan av att de skulle skratta åt mig om jag berättade detta för dom.. Jag vet inte riktigt om jag är normal.

Jag såg honom idag igen. Ja, du vet, han med stort H. Han som jag bifogade en smygtagen bild på i förra mailet. Han gick förbi mig i matsalen.. Jag vet inte om han såg mig när han gick förbi. Jag tror att han gjorde det, men att han medvetet undvek min blick. Varför, Bullen? Varför undviker han min blick? Jag knep av ren reflex åt hårt i min kompis arm när jag fick syn på hans vackra ansikte. Hon trodde väl att jag blev tvärkissnödig eller nåt. Om hon bara visste..

Det blir så varmt i min kropp när jag ser honom. Det pirrar nästan lite! Du vet, nästan som om man hade råkat svälja en eltandborste eller nåt. Råkat, alltså. Vad är det som händer med min kropp, Bullen? Är jag normal? Brukar folk svälja eltandborstar när de ser någon som de skulle vilja fråga chans på om de en dag, mot all förmodan, inte hade tandkräm i mungipan och en kvarglömd tops i örat...? Är det en normal såndär biografisk reaktion som händer i kroppen?

När han gått förbi mig, satte han sig i ett bord och pussade en tjej. På munnen! Kan du fatta, B? Han pussade henne.. en såndär fransk.. mitt framför mig med mening om han hade sett mig! Varför gör han så? Varför vill han mig illa? Han kunde lika gärna gått och dragit ut sladden till min micro, så att jag skulle få äta kall mat. Det hade gjort minst lika ont! Eller typ tagit min gaffel så att jag varit tvungen att äta mina mackisar med bara en kniv..! Men Bullen.. Allt det där hade bara gjort ont för dagen. Den där kyssen, den franska, kommer göra ont mycket längre... Jag har inlämning av läxan nästa vecka.. Kommer det göra ont då också? Bullen, när ska det sluta göra ont?

/Hartbrowken

Don't gimme evils!

En ytterligare anledning till att jag längtar till februari: då får jag vända blad på min snyggakillar-kalender! Då blir det Nate i gossip girl jag får kika på det sista jag gör innan jag sluter ögonen om kvällen (jag har kalendern på runkavstånd från sängen, såklart) i en hel månad. Taylor Lautner, no offence.. but you're kinda creepin' me out! Den sista personen som jag tittar på innan sovdags vill jag inte ska ge mig evils! Det är ju som upplagt för dåliga drömmar..

Day 20 – This month

Hej och välkomna tillbaka till min blogg. Jag har ju inte varit så aktiv på ett tag nu, som ni kanske märkt. Fullt upp med massa grejer! Med idag kände jag att jag hade tid och ork till att skriva några rader.

Jag har ju haft en ganska jobbig höst, som ni kanske har märkt. Skolan har varit ett helvete och tyvärr är det inte över än. Jag fick underkänt i översättningskursen (vilket iofs var väntat då läraren faktiskt redan från början sagt att typ ingen skulle klara den).. Jag gjorde omtenta för ett tag sen, men klarade inte den heller. Sucks to be me, right? Särskilt då jag behöver de där jävla fem poängen.

Varför behöver jag dom? För att jag ska bli behörig till vårens kurser. Jag hörde av mig till kursansvarig som försäkrade mig om att jag skulle få läsa kurserna då hon ansåg mig vara behörig, trots att jag saknade de där poängen. "Phew", tänkte jag.. för tidigt. Jag började en av kurserna i onsdags där de på introduktionen pratade om hur viktigt det var att man hade alla poäng. "Fan!", tänkte jag och var orolig för att kursansvarige glömt vad hon "lovat". Så klart att hon troligtvis har gjort det, då jag fortfarande inte är registrerad (och man skulle bli det efter ca ett dygn från introduktionen).. och hon svarar inte på mina mail eller i telefonen. Great. Så nu går jag alltså en kurs som jag inte ens vet om jag får gå.

Och inte har jag några pengar heller. Jag får inget csn då jag inte har klarat 75% av höstens kurser än.. Det är den jävla c-uppsatsen i italienska som ställer till det för mig. Jag måste va klar med uppsatsen som ska vara minst 20 sidor innan den 17 februari om jag ska ha nån chans att få mina pengar.. Jag har hittills skrivit EN sida. Och jag har sjukt mycket att läsa parallellt i och med att jag läser pedagogik nu också. Life is good.

Så, hur ser min månad ut? Skriva uppsats, läsa jobbiga metodikböcker, skriva hemtenta och andra diverse inlämningsuppgifter, tvingas strunta i gym då det innebär mer stress för jag egentligen inte har den tiden, tvingas tacka nej till jobb trots att jag verkligen behöver pengarna och slutligen bli tjock då mat är mitt enda nöje.

Januari-Sanna = Tjock, fattig, neurotisk och ångestladdad-Sanna.

Day 19 – Something you regret

Även om det kanske låter klyschigt så försöker jag oftast att agera efter vad som känns rätt i mitt hjärta. Hjärnan är såklart också med på ett hörn när det kommer till beslutstagande av olika sorter, men när hjärnan får problem tar hjärtat det slutgiltiga beslutet.. och då kan det inte bli så himla fel, egentligen. Det finns få saker som jag ångrar.. för även om något fört med sig mycket ont, så har det oftast varit övervägande gott på något sätt.

Men det finns såklart grejer jag ångrar - jag är inte mer än mänsklig... Såsom beslut jag tog när jag var yngre, som kunde ha fått ett helt annat, och möjligtvis bättre, resultat. Jag ångrar bland annat my sense of style som ung... herregud, som man såg ut.. (fick häromdagen se en video på mig själv när jag var i 14-årsåldern... smal var man visserligen, men jag skulle inte ens överväga att hångla med mig själv även om jag vore en överkåt tonårspojke med sjukt dåligt självförtroende). Jag ångrar att jag slutade med träningen.. en gång i tiden var jag ju fit!

Som ni ser är det mest ytliga grejer jag ångrar.. Det finns något enstaka tillfälle som är mer personligt och djupgående som jag ångrar väldigt mycket, med facit i hand, men sett ifrån ett större perspektiv har jag ändå nästan alltid agerat efter mina värderingar och saker jag står för.

Exempelvis, så kan jag berätta att jag har vuxit upp att bli en sådan person som tar tag i saker som andra personer kan tycka är för jobbiga att engagera sig i. Om någon i min bekantskapskrets mår dåligt över något, t.ex. en partner, ett missbruk, en händelse osv, så är jag oftast den personen som tar "snacket", även om det är sjukt jobbigt och även om jag riskerar att bli hatad av personen i fråga. Jag har på så vis förlorat kontakten med relativt många jag en gång kände... Men även om man vid frågan om man ångrar sitt agerande kanske på rak arm svarar "ja", så vet jag ju egentligen att jag gjorde det enda rätta: att jag gjorde precis det jag själv skulle vilja att någon gjorde för mig om jag var i samma sits. Ibland ifrågasätter man ju såklart sig själv och undrar om man kanske överdrev det hela, om man kanske utsatte personen för något jobbigt helt i onödan.. Men, för att vara ärlig, så visar det sig oftast i slutändan att jag hade "rätt".. Inte för att det är viktigast att ha rätt, men det känns bra att veta att ens instinkt inte är rent utav helvete fel.

Sen kan man ju avrunda blogginlägget med att säga något klyschigt igen: Även om jag har gjort saker som jag ångrar, så har även dessa faktorer bidragit till att skapa personen jag är idag. Och jag tycker om mig själv... Det gör jag faktiskt.