Jag är riktigt jävla sugen på en australiensk man just nu. De är bara så jävla härliga.. Långa, solbrända och rufsigt surfarhår. De har ofta barbeques dessutom. Dock slänger de oftast räkor på grillen, men det är väl en liten defekt som man kan acceptera... ett tag. Tänk att vara tillsammans med en sån australiensare.. Konstant sand i trosan och sånt där hemtrevligt kli.. Och accenten, såklart. Hur kan man inte gilla accenten!
Fast en britt skulle också gå ganska bra. De är så där likbleka och narkotikasmala som bara riktiga rockstjärnor kan vara. Även hos dessa män kan man finna tendens till wild and crazy hair. Galet hår och slitna jeans.. Smal kropp utan sexpack eller tjurnacke. Och korv, bönor och ägg till frukost - varje dag. Om inte det är himmelriket, då vet jag fan inte. Och accenten.. Att umgås med en britt skulle vara som att få tillgång till en värld full av Vicky Pollard. How wicked isn't that, like yeah but no but yeah.
Eller om jag nu skulle få en riktigt hemlängtan nångång så tror jag nog att jag skulle kunna nöja mig med en norrman. De är så roliga liksom.. Ungefär som svenskar, fast lite blondare och lite roligare. Jag raggade på en norrman en gång och han blev riktigt till sig. Att lyssna på en norrman i normalt läge är kul.. Att lyssna på en norrman som är kåt är hilarious! "Sanna, jeg er så kåt!! Jeg vil fa deg å komme slik du aldri har komme før!!" Hilarious.
Röstning för vinnande nationalitet? Which one should I go for?
Jaha, nu har man sett Tokio Hotel också. Fan, den där Bill Kaulitz alltså.. Han får det att bubbla i trosorna på båda mig och storasyster! Jag var tvungen att ringa Elin och berätta att jag skulle se dem. "Knulla med Bill åt mig!", fick jag till svar. I wish.
Igår på jobbet frågade en skotsk kvinna mig om hurdana de italienska männen är - om de är så sliskiga som ryktena uppger dem att vara eller om de faktiskt är lite romantiska också. Mitt svar visade sig bli en lång diskussion.
Innan jag väl hade träffat italienare i verkliga livet tror jag nog att jag föreställde mig dem lite sliskiga à la uppknäppt skjorta ner till naveln, men även lite romantiska.. som om de konstant bar en röd ros i munnen och en liten chokladask i bakfickan. Mitt första riktiga intryck av italienare var då mitt ex och hans bästa kompis. Två napolitanare. Jag vet inte riktigt om de tillhör undantaget eller om det är dom som är "riktiga" italienare, men en sak är säker. I min smak är de mycket mer civiliserade och normala än romare.
I Rom möttes jag verkligen av den mer traditionella synen av italienare. Det är "Ciao bella!" hit och dit, flera händer på rumpan, uppknäppta skjortor, spjutskor och plockade ögonbryn. Håret ska vi inte ens tala om. Okej, utseendet är en grej.. De försöker väl bara hänga med i det otroligt konstiga modet som finns här och det kanske är lite förståeligt ändå... lite.. kanske.
Sen har vi personligheten. Jag måste erkänna att vissa delar av deras personlighet tilltalar mig. De är öppna och sociala på ett helt annat sätt än svenskar och oftast är de faktiskt riktigt roliga. Men tanken på att vara tillsammans med en italienare.. Att ha något seriöst med en pastasnubbe.. Det känns omöjligt.
Jag har pratat med ett par italienska killkompisar om att vara trogen sin flickvän och tron på kärleken in general, och svaren jag har fått är lite skrämmande. Det kanske tål att nämnas att jag faktiskt tvivlar på att jag har mött en enda italienare som har varit fullkomligt trogen mot alla sina flickvänner. De italienarna jag verkligen har trott varit gentlemen har ändå visat sig falla för frestelsen även dom. "Men man kan ju inte ligga med en och samma tjej hela livet heller!" När jag sedan frågar dem om de inte vill sin flickvän väl och om de inte är kär i henne så svarar dem att självklart vill dem väl och att kärlek finns och så.. men att efter ett tag i ett förhållande är det liksom underförstått att man är otrogen mot varann.. Tjejerna också.
Trist sätt att se på kärleken. Vill man inte ha sex med sin pojkvän/flickvän längre, så kan man väl lika gärna göra slut? Egentligen. För det enda som gör skillnad på en vanlig vänskap och ett förhållande är ju ändå det sexuella. Nä, de kan inte göra slut heller. Det är också en grej som känns jävligt italienskt på nåt sätt. Varenda jävel är i ett förhållande! Ingen är singel, fan. Alla är i ett förhållande, men de knullar gärna andra. Ah, där har vi ju svaret på all jävla drama som försegår bland italienare.
Det är alltid drama. Jämt. Han har inte ringt, hon betedde sig slampigt, etc. De är så oerhört svartsjuka, men jag antar att de har en bra anledning att vara det då de flesta faktiskt ÄR otrogna också.
Nä, jag vet inte. Börjar tappa hoppet om att träffa en vettig italienare som jag skulle kunna lita på. Kanske därför jag klingar fast vid tanken på mitt ex.. han är så otroligt... normal i jämförelse, liksom. Jag hade det bra med honom. Och så vitt jag vet var han nog faktiskt trogen mot mig också! Jag har tänkt på honom mycket de här dagarna. Han hör inte av sig. Inte jag heller för den delen.. Men han sa faktiskt att han skulle höra av sig och berätta hur det gick med pluggandet och om han klarade sina tentor. Men jag börjar tappa hoppet. Är han som vilken annan italienare som helst? Maybe he just doesn't give a fuck?
Matilda säger: jag tänkte på det innan förresten hur glad jag är att vi träffades att vi blev utmobbade och inte fick vara med i någon klass att du skulle plugga i just göteborg tur för mig
... gruppen på 25 italienare som firade nån kärrings födelsedag på trintiy igår. De tog upp hela övervåningen (restaurangen) och konsumerade knappt något, var a pain-in-da-ass men ändå slickade jag rumpa. De gav mig en euro i dricks. EN FUCKING EURO!! Die bitches, DIE!
Mycket jävelskap, ja. Men samtidigt skulle det ju alltid kunna vara värre. Jag skulle t.ex. kunna vara död just nu. Yeah, you heard me. Härom dagen tog minn buss eld! Motorn tog eld och det var rök överallt.. Bensin läckte och paniken var enorm. "Öppna dörrarna!!!!!", skriker folk, men till en början så har busschauffören problem med att öppna dörrarna och folk knuffas och skriker. Jag fick också panik när jag började känna den starka bensinlukten. Jag började inbilla mig att bussen skulle sprängas vilken minut som helst och hjärtat började bulta snabbare och snabbare. Till slut fick chauffören upp dörrarna och jag bara sprang därifrån. Jag vet inte vad som hände med bussen in the end, men huvudsaken är väl ändå att jag är oskadd.
