Summer of '10.

Nu har jag gjort mitt val inför sommaren 2010. Efter många om och men, och problem hit och dit, så tog jag ett beslut som jag hoppas att jag inte kommer ångra.

Jag hade rätt många valmöjligheter till hur jag skulle spendera sommaren, men faktum var att hur jag än gjorde och var jag än skulle befinna mig, så skulle jag hur som helst vara tvungen att betala hyran på min lägenhet i göteborg från och med juni. Så om jag nu inte skulle flytta hem till göteborg, skulle detta alltså innebära att jag skulle ha två hyror på nacken varje månad. Min ekonomi sade prompt nej till den här lösningen, då man knappast går plus här i Italia. Men jag skulle ju inte heller kunna återvända till Göteborg utan att vara säker på att jag hade ett jobb över sommaren.. för då skulle det praktiskt taget vara omöjligt att betala hyran hur som helst, även om det bara skulle vara EN hyra.

Jag fick igår tummen ur och ringde min chef på mitt gamla jobb och frågade om det fanns möjlighet att få jobba där i sommar, och hon blev jätteglad och sa att de mer än gärna skulle ta tillbaka mig. Så nu har jag alltså kirrat jobb i göteborg från och med juni. På något sätt kändes det som att detta ändå var långt borta, men nu har jag insett att det faktiskt bara rör sig om ytterligare tre månader här i Italien.. Är jag redo att lämna mitt italienska liv så snart? Tre månader är ju ingenting.. Men jag tror jag faktiskt behöver Sverige lite.. Jag behöver lite förändring, lite stabilitet... I alla fall för en termin.. Sen bär det av till England! ;)

Napoli, Napoli, Napoli.

Det var då ett jävla tjat om bloggupdatering..! Jag förstår att det är många av er där ute som lever för mitt bloggande more or less, men ibland måste lilla Sanna få ta en paus också. Jag va ju i Napoli i helgen och sedan har jag faktiskt jobbat konstant, så det har inte hunnits med riktigt!

Jag fick ett par kommentarer igår av ett par bekanta att jag verkligen ska tänka på vad jag skriver i min blogg och att jag kanske inte ska skriva om precis allting.. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Jag menar, jag skriver ju inte illa om någon direkt.. eller jo, det kanske jag gör.. Men jag nämner ju inga namn! Då borde det väl vara okej att skriva om vad som helst? Jag vet inte.. Jag vet bara att bloggen ibland fungerar lite som en terapi för mig.. Här får jag ventilera saker som jag behöver prata om. Jag hoppas att jag inte sårar folk med min blogg, för det är absolut inte min mening.

Hur som helst.. Napoli, ja. Jag och Katrin fick ett ryck och drog till Nappe-stad i helgen.
* Vi checkade in på ett hostel mitt i stan, åt fjortontusen napoletanska pizzor, gick, såg, och festade till det lite.
* Vi blev allvarligt (polisanmälan-varning i Sverige) stalkade två gånger av äckliga män som ja.. inte verkade ha alla korvar i korvbröden, so to speak.
* Folk hälsade till 98% av gångerna på oss på spanska: "Hola, como estas?", för att sedan fråga om vi var från Polen/Ryssland/Rumänien/Spanien/England/Tyskland/Hawaii. Vet dock inte om detta räcker för att konstatera att folket är mindre bildade ju längre söderut man kommer i Italien, men jag fick ju inte mensa-vibbar direkt.
* Vi gjorde en dagsutflykt till Pompei - dock utan att lyckas se själva Pomepiruinerna, då vi var 10 minuter för sena för att få släppas in på området. Vi försökte överlista vakterna genom att smyga in genom utgången, men vi blev tyvärr tagna på bar gärning.
* Jag träffade mitt ex ute en snabbis, vilket gick helt okej. Inga fucked-up emotions whatsoever.
* Vi träffade en kille med årets snorkråka på näsan, totaldissade honom, och sprang på honom på stan dagen efter.
* Vi blev ofrivilligt och totalt ovetandes inbjuda på dejt med killen som jobbade på hostelet. Vi fick meddelandet av hans kollega att "han skulle komma klockan 22:30 och hämta upp oss". Vi dissade.
* Vi kissade nerför en trappa.
* Vi var underhållningen på en studentpiazza lördagkväll då ALLA kom och ställde sig i en cirkel runtom oss för att ta del av det exotiska.
* Vi lyckades undvika att bli rånade, våldtagna, knivskurna och utpressade av maffian.
* Vi träffade mycket folk, pratade med en massa, drack äckliga drinkar, såg live-musik med årets sexigaste band, blev serverade av världens sämsta servitris, fick tusentals komplimanger och såg otroligt många italienare med rött hår och ännu fler med blåa ögon.

Ja, det var vår Napolihelg sammanfattad i en fin liten lista. Foton kommer en annan gång.

Eccomi, Napoli!

Om sju timmar sitter jag på tåget till staden som plockar fram många blandande känslor ut mitt känslomässiga förråd. Denna gång åker jag ner med en kompis, Katrin, för första gången. Det kommer bli första gången jag åker till denna stad utan att åka till mitt ex, vilket känns lite småkonstigt minsann. Men jag är sjukt peppad. Äntligen ska jag få se den stad jag har spenderat så mycket tid i på riktigt. Jag kommer att få vara den där turisten jag aldrig fick vara, få njuta av ett utelivet som är allt annat än privata hemmafester och få frossa i den underbara napoletanska pizzan. Jag kommer att få vara migsjälv i Napoli för första gången, och inte bara exets andra hälft. Detta har jag sett fram emot mycket och länge... För även om Napoli är en väldigt farlig stad, så fascinerar den mig. "Det farliga" som alla talar om känns snarare som en utmaning, än ett hinder. That being said, så kommer ju dock pepparsprayen att få förstaparkett-biljett i min handväska ändå!

Jag velar hit och dit om huruvida jag ska kontakta exet eller inte. Jag borde ju nämna att jag är i hans stad liksom.. Men samtidigt vill jag inte förstöra min crazy napolihelg med för stor fokus på honom. Jag tror dock inte att jag skulle bli så känslomässig om jag nu skulle möta upp honom för en kaffe eller så.. För ärligt talat så tänker jag inte så mycket på honom längre.. Just nu så upptar indiern alla mina tankar, to be honest. Hehe. Fan vad jag är peppad inför helgen.. I'll have a blast!

O soleee miooooo! Vi hoppas på SOL i helgen! Forza Napoliiiii!

...."som oss..."

Jag känner mig som en fnittrig liten flicka, här. "Indiern" har hört av sig och skriver i ett mail att han konstant har tänkt på mig sedan han lämnade Rom... Att jag var otroligt het (fattar ni ironin då killen endast sett mig som Elton J och totalt sminklös), osv. Det kanske är såna man ska hålla fast vid; såna som gillar en trots att man ser ut som själve fan utan sminket. Jag måste bara upprepa: han var så fin. Så nu mailar vi fram och tillbaka till varandra.. Planerar väldigt löst på att kanske träffas i Frankrike i sommar, osv. Såna här saker gör mig fnittrig...!

Det blev en liten konstig stämning när min regelbundna strulkille fått reda på att jag raggade upp en annan. Egentligen har jag ju ingenting att skämmas för då vi inte har något annat typ av förhållande än just strulandet; jag behöver inte vara trogen honom, lika lite som han behöver vara trogen mig. Men av att döma utav hans reaktion på situationen med indiern börjar jag misstänka att det kanske finns ytterliga känslor där, från hans sida... Vilket kan göra allting lite krångligt.

Jag hade en sån oerhört konstig diskussion med Svettis här om kvällen då jag berättade om hur min stamstrulis hade reagerat. Hon ansåg att han förmodligen känner mera för mig, vilket jag kinda misstänker själv också, och att jag borde överväga att bli tillsammans med honom. Sedan förklarade jag att jag inte kände ett sådant pirr för den personen och att jag aldrig skulle kunna ta ihop det med någon jag inte kände ett pirr för. Det hon sedan berättade för mig fick bokstavligen hakan att tappa käkfästet.

"Sanna, när man ser ut som oss så kan man inte vara så petig och endast nöja sig med det perfekta, Ja, vi är roliga, men vi är ju inte direkt snyggast på ställena. Kolla bara på dina kompisar.. de kan få vem de vill ha. Men såna som jag och du.. Vi får sänka ribban lite. Annars riskerar vi att leva ensamma resten av våra liv."

"Ser ut som oss"... Vad innebär "oss", liksom? Innebär det att jag och hon är fula? Att vi inte har rätt till att vilja ha någon som är snygg, bra och perfekt? Liksom.. Det är okej när man själv säger och klagar över att man är ful och tjock.. men när ens kompisar har satt in en i "ful"-facket och inte heller skäms för att berätta det.. då blir jag lite upprörd.

Can you feel the love tonight?

Ja, Elton blev en succè på alla sätt och vis! Jag var helt klart fulast på stället, men jag bidrog nog till att alla fick sig ett gott skratt. Folk ropade mitt namn (Elton John), sjöng "mina" låtar och ville fotograferas med mig.

Jag skämtade lite med mina väninnor om att det säkerligen skulle komma en skitsnygg kille till Trinity just den kvällen då jag var utklädd, ENBART för att jävlas då det aldrig är några snyggingar där annars. Jo, men visst blir det så också.

Brevid kassan, där jag gör mestadelen av mitt jobb, står en skitsnygg, lång kille... ENSAM och dricker öl. Jag har med andra ord vääärldens läge att ragga på denna karl. Men då är jag ju så klart själv en karl för kvällen, så mina chanser är ju minst sagt minimala. Jävla satans skit. ENDA kvällen det finns en lång, snygg kille på Trinity som dessutom är där ensam, ser jag ut som fan.

När kvällen lider mot sitt slut och efter x antal gin & tonic senare, tar jag modet till mig att ändå försöka mig på att ragga upp denna karl. Jag inleder med några standardfrågor och sedan slänger jag ur mig följande; "Bara så att du vet, så är jag mycket snyggare på riktigt, utan denna utstyrsel". Han skrattar och säger att jag är en rolig prick och verkar ändå intresserad av att snacka vidare.

Vid stängningsdags slänger jag av mig peruken, gnuggar bort mina mansögonbryn och försöker klösa bort tandsvartan. "Wow, du är ju riktigt jävla vacker!", säger karln och gör det klart och tydligt att han gärna väntar på mig tills jag slutat jobba och ska hem. Visst fan har man något speciellt om man lyckas ragga upp ställets snyggaste karl, bärandes en Elton John-utstyrsel?! Wooohoo! Och dessutom höll jag mitt löfte angående alla hjärtans, if you know what i mean. Men nu är Flo, som han heter, hemma i Indien igen, så han lär man ju inte se något mer utav. Måste bara klargöra att han inte alls ser ut som en indier, då hans pappa är tysk, hans mamma schweizisk, men han är född och uppvuxen i Indien. Så jävla snygg karl, asså.

... and yes, I did feel the love that night..!

So sick of lovesongs.

Jag har jobbat söndag, måndag, tisdag (morgon och kväll), onsdag (morgon och kväll), torsdag, fredag.. och ska jobba ikväll, söndag, måndag... och säkerligen tisdag, onsdag och torsdag. Förstår ni att jag är trött eller? Jag känner det på min hälsa fan.. this is not good. Okej, att jag får stålar, men EN dag kunde jag väl få ledig?! Igår skulle jag egentligen vara ledig, men då ringde den andra servitrisen och sa att hon var "sjuk" och att jag var tvungen att jobba. Gimme a break!!

Sen tänkte jag uppdatera lite på Napolitanarfronten, då det finns vissa (Jessica) som verkar vara jäkligt nyfikna!!
Jag skickade honom ett sms där jag frågade om det gick bra på hans tenta och så.. En ganska normal och soft inledning på något som kanske skulle kunnas följa upp med en " Vill du ses?"-fråga. Men jag fick så klart inget svar. Vid närmare eftertanke är det ju så himla solklart att grabben har flickvän. I sms:et han skrev tidigare skrev han ju verkligen "JAG hör av mig".. troligtvis för att han inte vill att man ska ringa och störa när han är med sin flickvän.

Nu i efterhand kan jag känna mig lite naiv, då jag borde ha fattat att han var upptagen på en gång. Grejen med italienska killar är att man aldrig kan anta, även om man står där och utbyter saliv i timmar, att de är singlar. Otrohet är så jävla vanligt här så att det snarare uppfattas som någonting vanligt, än någonting att skämmas över. Det är sjukt att man ens ska behöva fråga någon som är villig att hångla med en, huruvida den är singel eller inte. Ah, jag blir less.

Jag är sjuk idag.. Har ont i huvudet som fan, uppsvälld halls och allmänt slut. Men det blir som sagt ändå att jobba... i Elton-utstyrsel! Imorgon är det fucking alla hjärtans.. och jag ska jobba med en massa fulla engelsmän som ska se rugbymatch. Romantiskt, huh?

Nästa helg NAPOLIIII!

Världen är allt bra liten.

"Du var i Dublin 2005 och bodde på the Rainbow Hostel, va?", frågade en liten, mörkhårig italienska mig på jobbet igår. Jag tittar på henne och så klickar det till slut; STEFANIA!

Vi bodde tillsammans på hostelet i Dublin en period... Jag kan inte fatta att hon kände igen mig efter 5 år och med en totalt annan hårfärg. Hon är inte ens från Rom, utan har precis flyttat hit från Bologna. Och här ses vi, 5 år efter.. i ett annat land, i en annan stad - helt randomly.

Livet är allt bra konstigt ibland!