Falukorv.

Det är sommar och bikinitid.. och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade ångest för min kropp. Det finns så många flickor med smala och fina kroppar på stranden... så man är väl inte direkt jättesugen på att vistas bland dem.

Men trots denna ångest, så måste jag faktiskt erkänna att ångesten är betydligt mindre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara post-Italien. På nåt vänster känner jag mig ändå snygg... typ inifrån och ut! Jag har analyserat något som ständigt händer mig. Främlingar tar ofta kontakt med mig för att få hjälp med vägbeskrivning eller något annat. Om man tänker efter så väljer man ju faktiskt ofta ut en person man vill fråga om någon typ av information, beroende på diverse faktorer. Det är sällan man frågar en person om något bara för att den råkar befinna sig närmast dig just vid det tillfället... eller har jag fel? JAG väljer i alla fall ut mina "offer"..

Kanske grundar jag mitt val på huruvida personen ser kunnig nog ut inom det specifika området, eller så kanske jag grundar det på hur pass trevlig personen ser ut/verkar vara. Jag vet inte, men något val är det. Kanske är det utstrålningen?

Jag stod och väntade på spårvagnen igår då en kille gick förbi mig, stannade upp, gick tillbaka och hälsade. Han förklarade att han tyckte att jag var vacker om inte ville gå miste om chansen att lära känna mig. Han överöste mig med komplimanger om mitt utseende och undrade vad min "hemlighet" var. Truth be told, så blev han jävligt jobbigt och insisterade om att vi skulle byta nummer, fastän jag hade dragit lögnen om att jag var upptagen och jättekär. Men såklart blev man smickrad.

Idag på jobbet, när jag stod och packade upp varor, stannade en man upp och sa: "oj, vilken härlig utstrålning du har! Det liksom lyser om dig! Tappa aldrig din underbara utstrålning, för något vackrare finns inte..!" Vi talades vid en stund och så frågade han: "Du är den roliga av dina vänner, va? Du är den som oftast spelar pajas och får alla att skratta, eller hur?".. Med tanke på hur lite vi hade samtalat och att jag inte alls hade skämtat eller försökt vara rolig, tyckte jag att det var en ganska spot-on observation ändå! Att han sedan avslutade den observationen med att säga: "Ja, det märks att du är den roliga.. ofta för att vara så rolig så måste man ju nästan vara lite...(gör kocko-fingerrörelsen mot sidan av sitt huvud)".. Erm, ja. Jag håller med honom för att vara trevlig, men fattar egentligen inte alls vad det är jag håller med honom om. Jag+rolig=kocko? Don't get it.

Hur som haver, så känner jag mig som sagt vacker... trots min falukorvsbilringmage. Inside & out.

Midsommarhysteri.

Jag har sett dokumentärserien "Världens modernaste land" med Fredrik Lindström på svt, där han diskuterar Sverige och svenskar. Hur skiljer svenskar sig från andra nationaliteter, och vad är "okej" och "inte okej" i vårt samhälle. Jag finner detta väldigt intressant.

Det slog mig plötsligt idag på jobbet att det är midsommar imorgon! Jag hade inte insett att dagen D redan var här.. Midsommar; dagen man ska grilla, kanske tälta, spela kubb, supa och vara med alla sina vänner... Det är ju typ liksom ba skitstoooort och man kan inte missa det!!! ...eller? Svensk som man är, fick jag panik. Hur kan jag inte ha planer på midsommar?! Stress!!! MAN SKA GÖRA NÅT PÅ MIDSOMMAR!

Fick bara känslan att det var så jävla svenskt! Varför måste jag absolut göra alla dessa grejer imorgon, bara för att det står "midsommarafton" i kalendern..? Går det inte lika bra att göra allt detta på lördagen, då jag dessutom är ledig..? Nä, för nu är jag i Sverige och jag måste följa normen. Jag kan inte sitta hemma... inte på midsommar.

Tur för mig att jag hade en vän som inte heller hade några planer! Phew! Där slapp jag en eventuell missanpassning! (Svenska 2 på mig)

With age comes...wisdom?

"Det är som att Skellefteå har gått vidare... utan oss", sa Emma när vi stod och tittade på gymnasietreornas balentrè och insåg att vi knappt kände igen någon. Denna känsla byggdes upp ännu mer när vi sedan gick ut på galej på kvällen. Det känns som att det är en ny generation som har tagit över stan, och att ingen längre kommer ihåg oss. Vi är numera främlingar för dagens skelleftebor...! De har till och med en VIP-kö till statt! En VIP-kö!! What's that all about?! Eller ännu hellre... varför fick inte vi stå i den kön?!

Det är sånt som är lite jobbigt nu när man kommit tillbaka till Sverige efter ett par år i Italien. Att gå före i kön och slippa betala en krona för inträde och första drinken var snarare en regel än ett undantag där.. Här får man vara glad om man ens lyckas ta sig in på krogen.. och första drinken kostar - mycket! Om man ser till den aspekten av Italien kanske det var lite lättare.. Jag vill inte medge detta, men sen jag kom hem har jag faktiskt fått lite av en åldersnoja. Jag har aldrig känt mig så här gammal (kanske för att jag aldrig har varit så här gammal tidigare, höhö), men liksom.. Som sagt, det finns en ny generation nu... och jag tillhör den inte.

Aoff, i lördags försökte jag få bot på denna åldersnoja genom att hångla upp en liten nittonåring...!! Trots faktumet att han faktiskt var bra på att hångla, så rådde det inte bot på åldersnojan överhuvudtaget.. Om något, så gjorde det hela den värre! Dagen efter vaknade jag upp med huvudvärk deluxe och en ångest över att vara en peddotant som sätter klorna (och tunga!) i små oskyldiga barn..!

Hjälp mig.

Facing reality.

Förlåt för mitt dåliga bloggande.. Det har blivit lite nu på sistone. Har haft lite fullt upp!

Som ni säkert vet,så har jag lämnat Rom. Just nu sitter jag i Burträsk och njuter av midnattssolen.. Jag hade nästan glömt bort att det faktiskt inte blir mörkt här under sommaren! Jag njuter av att träffa min familj, att bara vara, och att givetvis hänga med Emma. Fritzel saknas, men hon joinar snart!

Flytten från Rom var inte så jobbig, to be honest... Jag har alltid sagt att jag är så fruktansvärt less på landet och att om jag skulle sakna något, så skulle det vara personerna jag lärt känna. Det är lustigt.. när man kommer till slutet av en era, så som jag gjorde nu, så inser man lite vem ens riktiga vänner är. Jag kan till och med påstå att jag fick denna information ganska svart på vitt mina sista dagar i Rom. Jag insåg att mina riktiga vänner där är få, och trots att denna insikt i stunden var väldigt jobbig, så måste jag ju säga att den gjorde det så mycket lättare att bara dra därifrån. Många gjorde mig riktigt besvikna, nästan så att det gjorde ont i hjärtat, och därför kändes det så fruktansvärt bra att lämna dem och klippa av banden som slukat energi från mig under all den här tiden. Jag frågade en kompis om det kanske är så att jag ställer för höga krav på mina vänner.. men att inte kunna göra "uppoffringen" att dedikera en kväll, en av mina sista i Rom, till MIG och inte tänka på sina egna behov for once, är inte agerandet av en sann vän. Det är det bara inte - höga krav or not. I efterhand känns det lite som att det har varit min roll i Rom.. att vara där för andra. Fuck that.

Men ett fåtal personer saknar jag en massa, som sagt. Ett par stycken som alltid funnits där, och som sannerligen vill mig väl.. ett par nya bekantskaper som man bara klickat med... och givetvis mina kollegor.. De var min familj i Rom, och dem var det väldigt svårt att lämna. Jag grät som en liten bebis min sista kväll med crewet.

Det här blir en ny era. Jag ska göra saker för MIG den här eran.. och jag ska definitivt inte umgås med folk som inte skulle fälla äkta tårar på min framtida begravning. Personerna jag saknar från Rom KOMMER jag att träffa igen.. Jag kommer att se till att jag gör det då dessa personer, unlike others, får mig att må bra i hjärtat. Jag behöver det!

Baah. Orka vara så känslomässig... again.

The Italians..

Det börjar närma sig nu.. På måndag lämnar jag Rom! Många frågar mig om hur det känns att lämna staden och Italien och förväntar sig svar som "det är lite jobbigt", osv. Men ska jag vara ärlig, så är det knappt jobbigt alls. Jag är klar med Rom - jag har gjort mitt här. När man inser att man irriterar sig över fler saker än man uppskattar, då är det dags att lämna stället.. Rom må vara en av de vackraste städerna i världen, men det finns så mycket som i alla fall jag personligen stört mig på.

* FOLKET.
Jag är oerhört less på italienarna och finner knappt några ord för dem längre. De italienska tjejerna hatar dig oftast för att du är utländsk, lång och blond och ger dig aldrig en riktigt chans att visa dem att det finns något mer därtill. Lyckas du på något sätt charma italienska tjejer, så har de ändå en tendens att vara falska mot dig; dvs, framför ditt ansikte är de hur gulliga som helst, bakom din rygg är det rena motsatsen. Jag har inte så många italienska tjejkompisar (nära kompisar, that is.. otroligt många bekanta genom jobbet finns), och de är verkligen söta och så. Men jag har märkt att jag helt klart är den givande parten i våra relationer.. de skulle inte ställa upp om jag var i riktigt stor knipa, for instance.

Italienska män, ja. Detta är ju ett kapitel i sig, egentligen. De enda italienska killkompisarna jag har, är dem jag har jobbat med.. Det är nog det enda sättet få killkompisar på här. Annars vill de bara ligga med dig. "Jag tror inte på vänskap mellan män och kvinnor", fick en kompis höra när hon förklarade för en kille att hon bara ville bara vän med honom. Bara DET säger ju en hel del om italienarna... Kanske är det annorlunda just för att man är utlänning, who knows?

Sedan blir jag så fruktansvärt arg när jag inser att 95% av italienska männen är otrogna.. ärligt talat så tror inte jag att jag känner EN italiensk kille som aldrig har varit otrogen... Hur hemskt är inte det? Jag hade en diskussion men en killkompis här om dagen... han har fru och en 9 månaders gammal bebis, men är ändå otrogen. Han skyller det på att italienska män är så vana att alltid ha sin mamma nära, så när de växer upp måste de fortsätta att känna tryggheten med en kvinna nära.. så därför har de alltid flickvän, fastän de vill roa sig på annat håll. Han tyckte den här ursäkten dög bra, det gör inte jag.

Jag var på en liten marknad häromdagen och jag fick nästan krupp på folket! Okej, jag fattar att de vill sälja sina saker.. men att ta tag i ens arm, att skrika saker efter en på engelska.. Jag svär, det var inte en tyst sekund..! "Miss, miss!", "where are you from?", "you are beautiful", "mamma mia, very sexy", "you want? come here, come here"... what the heck, liksom? Det var ingen köttmarknad jag gick på, god damn it! Kan man aldrig få vara ifred? Man kan gå hem efter jobbet och bilar saktar ner och antar att du är en hora... eller i bästa fall att du kan börja din horkarriär då och där! En gång saktade en bil in och frågade hur mycket jag kostade.. Jag svarade argt att jag för fan inte är någon hora, utan att jag bara är på väg hem och skulle uppskatta om jag kunde få bli lämnad ifred for once. Han svarade med "ingen hora? tror du ja, men mina pengar kan nog få dig att ändra uppfattning.." Vafan?! Lämna mig ifreeeeeed!!

Sen har vi ju allt annat folk som man också träffar på på Roms gator. Tror jag aldrig har hatat amerikanare så mycket som efter min vistelse här.. Okej, jag ska inte dra alla över en kam, men FAN vad de är dumma i huvudet. Seriöst, alltså. och att ständigt höra deras gälla och nasala röster skrika "AMMAGADD! Like seriously! Uhm, yeah like totally, like.. he totally said that and i was like ciao belloooo and he was like all over me and like..uhm... beerpong, c'mon let's do it... totally, let's do a JÄGERBOMB! Dudeeee, i need beeeeeer", etc, etc. DET GÖR ONT I MINA ÖRON!

Okej, jag orkade bara skriva en kategori i sakerna jag stör mig på i italien och rom... det får bli fler sen! Stay tuned.

Idag, om någon dag..

Idag bröt jag ihop. Delvis på grund av ryggsmärtan, men förmodligen också av allting annat pågår i mitt huvud.. alla känslor; att lämna Rom, att återvända till nygamla Sverige, spekulerandet av vad som är äkta och inte..

Jag märkte redan igår på jobbet att smärtan hade förvärras, då det från ingenstans kändes som jag fick tre sylvassa knivar rakt in i ryggen. Chefen hade viktiga kunder som skulle passas upp på och jag fick uppleva hur det var att ha "stiff upper lip" på riktigt. Vid en viss tidpunkt klarade jag inte av smärtan och bad om att få gå på toa för att hyperventilera lite. Idag när jag vaknade hade jag kvar samma smärta.

Efter att ha övervägt mycket och länge om jag verkligen skulle ta mig ut ur huset, beslöt jag mig för att gå och handla något att äta. Givetvis med min förbaskade otur, ropar en gammal gubbe efter mig att han behöver hjälp. Vem kan ignorera en söt, gammal gubbe liksom? Han hade tappat sin mobil i bilen och kunde inte hitta den, och han behövde mina "unga ögon" sa han. Efter att ha rotat igenom hela hans bil, fann jag den till slut under en av bilmattorna (hur den hamnat där har jag ingen aning om?), och det var efter det här, att konstant stå böjd och leta efter mobilen, jag inte klarade av smärtan längre. Gubben tackade, jag önskade snabbt honom en "buona serata" och sprang vidare och satt mig ner på en undanskymd trottoar och grät. Tårarna bara kom. Smärtan var olidlig och jag kände behovet av någon, och när jag sedan insåg att jag inte hade någon jag kunde ringa så blev jag ännu mer ledsen. Jag blev sittandes ett tag.. Sedan slängde jag iväg ett sms till Svettis och sa att hon skulle komma så fort hon kunde efter jobbet för att ta mig till akuten. Hon är påväg hem nu med någon kompis som har bil.

Jag hoppas på tunga droger. Nåt som tar bort smärtan och ensamheten jag kände idag. Idag om någon dag hade jag verkligen behövt någon där, någon som för en gångs skull skulle få agera MIN mamma och ta över den roll jag oftast får ta i vänsammanhang. Idag, om någon dag..

Lika som bär?