Emotionellt.

Sammanfattningsvis fick jag en bra semester hemma fastän det var dåligt väder och regnade nästan varje dag. Jag fick umgås med familj och vänner och äta massa gott och det var väl ungefär det jag ville få ut av min hemresa. Fastän hela vistelsen gick bra och det inte var något bråk eller tjafs (vilket det ofta är i vår familj), så fick jag ändå dåligt samvete när det rörde sig mot hemgång.

En av dom många nackdelarna med att vara skilsmässobarn är att man alltid, hur man än vrider och vänder på det, måste göra val som förmodligen sårar den andra föräldern. Nu försökte jag verkligen spendera lika mycket tid hos vardera förälder, men vet inte om jag lyckades så bra. Även om de kanske försöker dölja sin besvikelse när man säger att man ska till den andre föräldern, så ser jag det i deras ögon.. och det gör ont. Jag blir så irriterad över att jag ska behöva göra såna val - val som sårar någon - när jag som barn tvingades in i ett liv fyllt av hat, bråk och jobbiga val.

Nu var det ju väldigt många år sedan min mamma och pappa skiljde sig och ska man se något positivt ur det hela, så har jag kommit ur det hela som en väldigt stark person som klarar ganska mycket skit. Men så kommer ibland de där svaga ögonblicken.. Besvikelsen i föräldarnas ögon, som bara får en att vilja slänga sig på sängen och störtgråta. Jag hoppas att min mor och min far förstår att jag vill dem väl och att jag älskar dem av hela mitt hjärta och att det inte är meningen att såra dem med dessa, kanske utifrån sett, "enkla" och vardagliga valen man ställs inför som skilsmässobarn. Vem sa att livet var lätt egentligen...?