Det är över nu..

Ah, nu är jag klar med uppsatsen om italienare också! Det var så mycket jag ville skriva om, men jag hann bara inte. Men jag lyckades faktiskt skrapa ihop en hel uppsats from scratch på två dygn. Inte illa pinkat, säger jag!

Jag ringde E i förrgår. Jag fick nog av att vänta på hans jävla mail och kände bara att jag inte orkade mer. Så jag ringde honom, och det visade sig faktiskt vara bland det bästa jag har gjort. Vi pratade ut, lugnt och sansat, och han förklarade för mig att han verkligen inte vill bryta kontakten med mig och att han vill mig väl och grejer. Men att kärleken inte längre finns kvar. Och det kändes faktiskt... bra! Det lät så logiskt när han sa det på nåt sätt..

Jag börjar nu inse att jag har varit fast i det förflutna (hey newsflash! tänker ni förmodligen) och troligtvis har intalat mig att jag fortfarande var kär i honom. Men jag inser nu att jag är kär i honom fyra år tillbaka i tiden. Jag är kär i personen han var då, i situationen vi befann oss i. Jag är kär i... kärleken, typ. I tanken på att ha det jag hade med honom i Dublin. Att känna den känslan igen. Det är så himla konstigt, men jag ändrade mina känslor för honom efter samtalet. Ett enda samtal, var det som krävdes. Med tanke på att resten av samtalet, som varade i 45 minuter, gick jättebra och vi skämtade och drev med varandra som vanligt, så tvivlar jag inte på att vi fortfarande kommer kunna vara vänner.

"That was sooo 2006", som Brüno säger. Det är 2009 nu, god dammit. Hur många fler år ska jag slösa bort på att gräva i det förflutna egentligen? 2009 är mitt år, fan. 090909 - remember? It's ON!