Murphy's law.

(det bör tilläggas att under dom två sekunderna det tog för mig att skriva rubriken till detta blogginlägg så åkte både datasladden och min sovsäck ner på golvet... och jag sover överst i våningssängen...)

"Det ska då jävlas!", brukar pappa säga och jag håller fan med. Varför ska allt jävlas?? Häromkvällen är ändå ett perfekt exempel på en sådan där dag då ingenting går ens väg:

Det började med att jag och Johanna var ute på promenad, vilket i och för sig var väldigt trevligt, men slutade i en extrem eftersvettningsattack när vi kommit hem. Mitt i denna svettattack blir vi inbjudna att åka med till Brisbane och hänga på en häftig bar i några timmar, undertiden vår chaufför (en australienskiska vi bor med) gjorde några ärenden i stan. Vi fick dock bara 20 minuter på oss att båda två hinna duscha och göra oss i ordning + att vi inte hade hunnit äta något mer än frukost på hela dagen. Stress är inte min grej (inte svett heller för den delen), så jag ville egentligen inte åka in, men jag tog en för laget och gjorde det ändå.

Det var trångt i bilen och flertalet utav oss kedjerökte under hela resan in.. Visst kunde det varit värre... och visst blev det det! I ett stoppljus märkte troligtvis inte Julie (chauffören) att färgen röd visades, eller så missbedömde hon avståndet till bilen framför helt och hållet för rätt som det var körde hon rakt in i den! Krocken tog hårdast på hennes bil dock.. vi andra blev egentligen bara lite chockade och jag blev lite öm utav bältet. Bilen framför fick bara en liten repa på nummerplåten, otroligt nog. Okunnig om bilar som jag är, ska jag inte ens låtsas som att jag vet vad jag pratar om.. men nånting gick troligtvis sönder för bilen lät konstant som något entonigt alarm... och det slutade aldrig låta. Ingen av oss visste vad vi skulle göra för att få det att sluta låta, så vi fortsatte vår resa in mot city i hopp om att våra öron inte skulle falla sönder helt och hållet. Julie släpper sedan av oss i stan och vi lyckas stanna en förbipasserande som sedan hjälpte henne med bilen.

Väl inne på baren var det fullt ös.. billig dricka för tjejer och manlig strippa på scen! Vår amerikanska vän blev dock lite väl förfriskad (sprang lite då och då på toaletten för att kräkas), så vi föreslog snällt att han kanske skulle gå och ta sig en liten nap i bilen som var parkerad utanför, för att sedan komma in och fortsätta njuta av vår stadskväll lite senare. Han tyckte detta lät som en mycket bra idé och gick frivilligt med ut. Väl vid bilen ville han inte längre ta en nap, utan han ville med in till baren igen. Vi förklarade för honom att det inte fanns en chans att han skulle bli insläppt igen i det skicket han då befann sig i, men att han nog kunde få följa med in efter en liten nap och tillnyktring. Han förstod situationen, men föredrog att sitta utanför bilen och nyktra till. Vi kunde inte tvinga honom att sitta i bilen (trots att det säkerligen hade varit säkrare och skönare), så vi lät honom göra som han själv ville.. Han är ju trots allt vuxen och kan troligtvis ta rationella beslut på egen hand. Jag försökte få hans nummer, som jag inte hade sedan tidigare, men han vägrade ge mig numret. Så vi sade att han helt enkelt inte fick röra sig från bilen annat än att gå in till baren igen. Vi övervägde att åka hem på med honom på momangen, men Julie ville inte riskera att han spydde ner hela bilen då alla fönster inte gick att öppna.

Väl inne på baren börjar jag snacka med en ganska gullig kille (ingenjör var han också!) och det kändes som att vi klickade personlighetsmässigt. När jag sedan råkat vända ryggen till är han borta. Jag får senare syn på honom vid baren där han står och hånglar med en annan tjej. Just my luck, eh? Hur som helst går Julie för att kolla till Logan (Amerikanen) och upptäcker då att han är spårlöst försvunnen. Då ingen av oss har han mobilnummer, känner vi att vi endast kan vänta på att han kommer tillbaka till bilen. Han kommer aldrig tillbaka till bilen. Jag och Johanna lämnar baren för att till fots leta efter honom kvarteret runt.. men ingen Logan finns att hitta. Vi frågar random folk om de har sett honom, vi åker till det enda andra utestället som fortfarande har öppet.. vi kollar mcdonalds, närliggande hostel.. vi ringer polisen för att höra om han sitter i någon fyllecell.. vi ringer de närmsta sjukhusen för att höra om de har honom.. Men icket. Vi ringer hem och väcker upp killarna hemma i huset för att få tag på hans nummer vilket vi till slut får, men det visar sig att Logan har lämnat mobilen hemma. Vi vet inte vad vi ska göra.. Vi överväger att sova hela natten i bilen i hopp om att han skall återvända, men vi kommer alla till insikten att han mst troligt inte kommer komma tillbaka.. isåfall skulle han redan ha gjort det. Så vi åker hem.. med otrolig ångest.

På vägen hem är alla trötta och Johanna och Liya halvsover i baksätet. Jag försöker hålla mig vaken och pratar med Julie så att hon ska hålla sig vaken också. PANG!! låter det och allt blir svart. Motorhuvshelvetet har flugit upp och täcker hela rutan.. när vi kör 110km/h på en motorväg. Jag trodde att det var slutet, att jag skulle dö där och då... men på något mirakulöst sätt lyckades julie styra undan bilen till säkerhet. Hon plockade fram en klädhängare ur bagagelyckan som hon sedan böjde till och gjorde någon form av provosorisk fastsättning av motorhuven som vid det där laget var en total katastrof. Bilen är inte försäkrad och Julie har INGA pengar.. Vill inte ens förställa mig hur hon måste känna sig.

Dagen efter vaknar vi av att höra Logans röst från köket. Jag och Johanna springer dit och frågar vad FAN som hände! Han berättade att han hade gått med några backpackers till deras hostel och haft en jättekul kväll...! Vi har fortfarande inte förlåtit honom.

Vidare är vi numera arbetslösa, huset är skabbigare än någonsin och en av "hyresgästerna", eller vad vi nu kallas, driver mig till vansinne med han och hans vänners alkohol och marijuanamissbruk om nätterna. Han väckte mig i natt för att han behövde hjälp av vår bil för att hans mobil var urladdat (för typ sjuttionde gången.. köpt ett nytt god dammit!!!), och han ville skjutsa hem sina vänner. Jag fick alltså stiga upp mitt i natten, gå ut i regnet för att han och hans JÄVLA vänner inte kan gå 800 meter i regn. Tror ni jag såg rött eller? Anthony, en annan kille jag bor med, blev så rädd för mig att han städade hela köket. Joe, den lilla jäveln som jag hatar, vågade inte komma in sedan.. Han antog väl att jag skulle få ett utbrott på honom.. vilket också var min plan. Men efter en viss tids väntan gick jag till slut och lade mig. Jag har fortfarande inte sett till honom.

Ja, och så får vi såklart inte glömma att någon karl gick in på mig när jag duschade idag (vi har inget lås på dörren, men det finns en oskriven regel om att när dörren är stängd är någon därinne... och när man hör ljudet av vatten från duschen är någon VERKLIGEN därinne!) Så, ja. grattis till dig.. vem du nu är (jag hade en handduk för ansiktet så såg inte vem det var) som har fått dig en fin titt på min vagina. Grattis!

Nu fattas det bara att tyskan och skottskan som lånade bilen för att åka till banken eller whatever (för ingen här verkar kunna gå i regnet) kraschar den.. dagen innan den ska genomgå en säkerhetskontroll för att snart kunna säljas....