Allting fallerar.

En kille från hembyn har tagit sitt liv. Det väcker tankar hos mig. Hur kom det sig att han inte ville leva längre? Hade det hänt något? Hur kunde det gå så långt att han inte längre ville leva? Hur olycklig var han egentligen? Han såg så glad ut?

Det skulle kunna ha varit jag. Jag får ofta höra att jag ser glad ut. Att jag alltid kliver in i ett rum med ett leende. En bra egenskap, kan man tycka. Ännu bättre hade den varit om utsidan matchade insidan. Sanningen är den att jag inte alls är glad jämt. Faktum är att jag på den senaste inte alls varit särskilt glad. Det är inte så många som vet hur jag egentligen mår med tanke på det där leendet. Vad som gömmer sig där långt inom mig.

Det känns som att allting fallerar. Som att jag får färre och färre saker att vara glad för. Uttrycket att i alla fall "ha hälsan i behåll", stämmer egentligen inte heller. Jag är alltid trött och har ofta huvudvärk/migrän. Nej, det är inte cancer direkt - än. Det skulle inte förvåna mig om jag skulle drabbas av en sådan elak sjukdom. Jag är överviktig. Jag känner inte längre igen min kropp. Mitt BMI är för högt, jag får inte på mig mina kläder längre. Jag har tappat räkningen på valkar och celluliter. Jag känner mig så oerhört äcklig. En tjock kropp full av äckliga födelsemärken, ärr och diverse missbildningar. Tyvärr skulle jag tycka att min kropp var äcklig även om jag skulle bli normalviktig. Men det skulle bli bättre såklart - om man slapp se de där valkarna. Om de tjocka låren slutade att nöta sönder mina jeans.

Mat. Ska jag gå ner i vikt, så måste jag skärpa mig när det kommer till vad jag stoppar i mig. Jag är fullt medveten om att jag äter fel. Jag äter skräpmat. Jag dricker cola. Jag frossar i chips. Jag skäms för att "chipsmiddag" förmodligen är ett av de mest använda orden i mitt vokabulär. Men jag orkar inte. Jag kommer hem sent på eftermiddagen/kvällen med huvudvärk. Jag orkar inte laga mat. Att laga mat till sig själv är så fruktansvärt tråkigt. Det tar förhållandevis lång tid att göra maten och sedan äter man upp den på 5 minuter. Allt slit för 5 minuters glädje.

Jag försöker träna för att kompensera för mitt frosseri. Min träningskompis har en perfekt kropp. Man ska inte jämföra sig med andra, men när man står där i träningslokalen som har speglar i alla vinklar och hörn får man det svart på vitt. Vilket jävla flodhäst i jämförelse. Så fruktansvärt osexig människa. Jag, alltså.

Jag har i alla fall ett jobb. Så illa kan det inte vara, right? Så som allt jag nämner, så har jag väl egentligen mig själv att skylla. jag tackade ja till detta jobb med alla dess utmaningar. Jag visste på ett ungefär vad jag gav mig in på. Men jag hade inte räknat med att dagligen känna mig så dålig. Jag är van vid att känna mig duktig - jag har haft det hyffsat lätt för mig i skolan, etc. Jag har fått bra betyg och lärare har älskat mig. Nu är jag själv en lärare. En lärare som dagligen känner att hon inte räcker till. En lärare som försöker, försöker och försöker att göra allt så bra som det bara går. Tiden räcker inte till. Orken räcker inte till. Jag tror att jag är omtyckt av eleverna, men det räcker tyvärr inte. Det är så mycket runtom som fallerar. Jag vill kunna komma hem om dagarna och känna att jag har gjort ett perfekt jobb. Men det gör jag inte. Och det tär.

Det är säkerligen långt ifrån alla som trivs på sitt jobb, men jag upplever att de har andra saker i sina liv som gör dem lyckliga. Kanske en partner, barn.. ett intresse som de brinner för. Jag har inte det. Jag lever ensam och har gjort det i 9 år. Jag tror inte att jag någonsin kommer att uppleva äkta kärlek. Kanske hittar jag en partner som jag, för att det är praktiskt, tar ihop det med. Kanske. Jag kommer nog aldrig att få egna barn. Kanske kommer jag att bli en styvmor. "Ge inte upp hoppet", har jag fått höra - inte bara en gång. Känner mig som en barnunge när jag säger detta, men "lätt för Dig att säga". Du har inte varit singel så länge. Du vet inte hur det är att aldrig få uppleva bekräftelse som bara en partner kan ge en. Att aldrig få veta att man duger - att man är så bra att någon skulle kunna bli kär i en. Man går sönder inombords.

När allting är som värst, ska man alltid kunna vända sig till familj och vänner. Jag kommer alltid att ha min familj, även om den inte är fysiskt nära mig. Min storasyster bor 40 minuter bort bara, men hon har sitt. Hon lever sitt samliv och jag tror att hon mår bra. Hon har kärlek i sitt liv. Övriga familjemedlemmar bor 17 timmar bort. Det är lite jobbigt att ha dem så långt bort, men samtidigt tror jag att jag hade gått sönder ännu mer om jag bodde nära. Det är jobbigt när jag inte kan hjälpa till så att allting blir bra - så att alla mår bra. Jag har försökt. Nu har jag i alla fall avståndet att skylla mina misslyckanden på.

Efter medial vägledning fick jag reda på att många vänner bara kommer att vara mina vänner så länge som jag ler. Jag har genom åren förlorat många kompisar, när vi mött motgångar i våra relationer. När det blir jobbigt, stannar de inte kvar. När jag slutar att le, tycker de allra flesta att det inte är roligt längre. När jag, som stått där i vått och torrt, behöver stöttning - då finns de inte längre där. Jag har trott att jag har haft kompisar som skulle göra vad som helst för mig, men jag har gång på gång blivit motbevisad. Det tär något så fruktansvärt mycket. Hur kan jag ha varit så naiv?

Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna ta mitt liv. Men tankarna snurrar - var det så här byapojken kände sig?

Catwoman.

Nu är examensarbetet inlämnat vilket innebär att skrivande för mig inte längre kommer att vara lika med en plåga. Nu kan jag börja njuta av att sätta ord på mina tankar igen. För det tycker jag faktiskt om.. Spåtanten kanske hade rätt när hon påstod att min framtid kommer att bestå av mycket skrivande.. och att jag till och med kommer släppa en bok! Det låter som ett rätt coolt mål att ha.

Vad skulle boken handla om då? Det känns mest troligt att den skulle vara en självbiografi eller i alla fall baserad på någon typ av personlig erfarenhet. En how to-bok kanske? How to get a guy? How to find true love? How to turn "I" to "we"? Låter inte så troligt, nej. Jag tänker mig snarare "How to be forever single and die with cats all around you". Ja, det skulle definitivt kunna vara titeln på min självbiografi.

Det känns så. Som att jag aldrig någonsin kommer finna någon att älska och bli älskad utav. Sju år. Sju år har jag varit singel nu. Jag har börjat ge upp.. Det känns som att ingen duger för mig, och de som skulle kunna duga är antingen redan upptagna eller så skulle de aldrig kunna tänka sig en relation med äckliga mig. Det är sjukt hur en och samma person kan ha så otroligt bra självförtroende, men att det samtidigt är så fruktansvärt dåligt. Så är det för mig. Insidan är jag grymt stolt över: jag har en härlig personlighet, jag kan få folk att dra på smilbanden, jag är full av erfarenhet och har spännande historier att berätta. Det är utsidan som är problemet... Det är utsidan som inte vill samarbeta med mig... Utsidan som aldrig kommer att vara bra nog. "Det är insidan som räknas", säger man. Som fan heller! Jag bryr mig om utsidan och jag tror fan att resten av jordens befolkning också bryr sig om utsidan! Man vill ha vackra barn.. det är ett biologiskt faktum!

Det är inte det att jag inte har försökt heller. Som jag skrivit tidigare har jag ju till och med börjat med nätdejting. Under hela våren har jag skrivit med en kille från Skåne. Varenda jävla dag. Vi har verkligen klickat och det har känts som att vi praktiskt taget är ihop. Förra helgen åkte jag för att träffa honom IRL - in real Life. Läskigt, nervöst och pirrigt. Men hur fel kunde det gå liksom? Vi klickade ju personlighetsmässigt. Vi har sett bilder på varandra. Hur fel kunde det gå?

Träffen/mötet/dejten/whatever gick otroligt bra. Vi satt och pratade i tre timmar.. inte en sekund var awkward och vi skrattade och trivdes bra i varandras umgänge. Trodde jag. Nu är jag tillbaka i gbg och han beter sig konstigt. Han skriver inte alls som han gjorde innan.. han skriver knappt alls! Och trots detta påstår han att han tyckte att det var trevligt att träffa mig. Han kanske talar sanning... Han kanske tycker det. Det är väl förmodligen det vanliga problemet jag brukar ha.. Att jag pratar för mycket, skämtar för mycket.. tar för stor plats. Och är det inte det, så är det mitt fula och äckliga yttre. De där extra kilona eller de där osmickrande hästtänderna. Eller är det mina okvinnliga ärr eller stora fötter kanske? Vid närmare eftertanke skulle det kunna vara rätt mycket. Who knows?

Det enda som är säkert är att jag mest troligt kommer att förbli ensam. Det enda jag kan göra är att dra från Sverige.. bosätta mig utomlands igen. Sverige må vara ett bra land, men det är verkligen inte stället att bo på med ett ostimulerat hjärta. Här blir jag ständigt påmind om att jag är ensam.. 26 år och singel. Fokus ligger på att ha/finna en livspartner. Inget annat räknas. Inget annat är viktigt. Ju längre tid jag spenderar i detta land, ju mer börjar jag tro på det själv.. Att meningen med livet är att dela det med en partner.. att man inte är fullkomlig som ensam. När jag är i världen utanför Sverige känner jag inte så. Där är det så mycket annat som är viktigare... såsom överlevad, upplevelser och skratt. Jag saknar det. Jag saknar att inte behöva skämmas för att jag bara är jag, och att jag inte är vi. Det är sjukt att man i det land man har sin familj, flest vänner och en trygghet också är det land man känner sig mest ensam i. Ensam, otillräcklig och ful. C'est moi.

Påminnelse.

Wow, det slår verkligen aldrig fel! Jag nätdejtar nu, förstår ni. Ja, inte aktivt egentligen.. utan jag pratar väl mest med en kille då. Han är från Lund och verkar som en riktigt cool kille - en sån som jag skulle kunna tänka mig umgås med. Men då bor ju han i Lund, så ja. Inte ska det vara lätt inte! Hur som helst, så har vi snackat en hel del på sistone, och jag har väl funderat och tänkt på honom en del. Jag kan nog tänka mig träffa honom! Vem tror ni hör av sig mitt i dessa tankar? Jo, Enrico! haha, det slår verkligen aldrig fel. Han vill att jag ska komma och hälsa på i London. Varenda gång jag tänker på någon annan, så är det som om han känner det och tänker att han måste påminna mig om hans existens. Lustigt det där.

Charmige Doc!

http://au.news.yahoo.com/video/sa/watch/30883832-cec4-3837-9538-d47448ab2305/australias-worst-landlord/

Beach 2013 - here I come!

Efter ett avbrott på två år är jag nu återigen i ett förhållande med Kortedalas friskis & svettis. Nu jävlar!! Inga undanflykter - nu ska kaggen bort!

Min första tanke när jag åkte dit och köpte ett årskort var att gymma lite lätt. Men då frågade de om jag inte ville vara med på skivstång. Jag har aldrig fattat vad det där är, men har alltid tyckt att det låter läskigt. Men de lyckades övertala mig att prova på det.

Said and done, så befinner jag mig i en spegelsal med en massa smalisar. Jag tar de lättaste vikterna på min skivstång, och givetvis är jag ensam om det. De andra smalisarna, dom kan lyfta tyngder dom små rackarna! När jag står där och lyfter stången, tränar lite biceps, så tittar jag i spegeln... "HELVETE vad missvisande min spegel hemma måste vara - I'm fucking HUGE!". Jag visste om att jag hade kagge och rumpa, men detta.. det var typ biggest loser kortedala, och jag var var den enda tävlande!

Efter ett tag inser jag att jag står mitt i spegelskarven och att det är därför jag är så förjävla bred! D'oh. Vad gör en sån som jag på ett gym/träningssal. Jag har inget där att göra, haha! Nä, men gruppträningar är nog inget för mig.. kände mig fan sämst! Det blir gym i fortsättningen för det är jag ju så bra på, erm.

NU KÖR VI!!!

Oh, the memories.

Tänkte att ni kanske ville få på bättre bild av min hyresvärd i Australien. Tänk er att jag bodde i två av Docs hus, eller "hostel", i hela fyra månader, haha! Crazy! Men jag vägrade ju att betala hyra mestadels av tiden, som ni kanske förstår...

What are the odds??

Ni känner förmodligen till min otroliga otur, vid det här laget...? Jag fattar inte hur vissa grejer är möjliga.. men det känns liksom att om något kan jävlas, så gör det det för mig! Det är väl det de kallar Murphy's law, va?

Jag tog en titt på min facebookvännerlista i förrgår och rensade lite. Det slutade med att jag tog bort 150 personer från min lista. Ni vet.. såna där ytliga kontakter som man ALDRIG pratar med. Hur som helt hade jag min första skoldag för terminen igår, och där fick jag syn på en av killarna jag plockat bort från min lista. Men jag kände inte mig orolig, för vi är typ 4-500 personer som läser kursen jag läser nu. Vilka är oddsen att just han skulle hamna i min klass! Det händer ju typ inte.

....MEN det gjorde han ju såklart. I de enskilda klasserna skulle vi sen delas in i olika basgrupper (grupper om fyra personer). Once again.. what are the odds? Jo, men såklart att han hamnar i MIN BASGRUPP!!! I slutet på lektionen ska alla i basgruppen byta kontaktuppgifter, varpå han säger "Jag behöver inte din mail, Sanna, jag har ju dig på facebook". Kill me now.

Tvåtusentretton.

Nytt år - nu kör vi!

En kompis frågade mig om hur jag kunde blogga då det är så utlämnande. Jag vet inte. Det är lite som min spåkvinna sade till mig (och satte fingret på det precis): jag pratar inte gärna känslor. Jag pratar gärna och mycket, men när det kommer till grejer jag känner deep inside, så håller jag tyst. Det känns som att ingen skulle förstå mig ändå! I'm pretty fucked up, in that sense. Men det är skönt att berätta för någon om hur jag egentligen känner mig. Det är en liten tröst att ni som läser detta får veta hur jag mår. Tänk om jag skulle go through life utan att någon får veta vad jag egentligen innerst inne känner? Skulle vara lite slöseri på känslor på något sätt.

Mummel, mummel. Vilket flummigt första 2013-inlägg detta blev!

And oh, jag ska försöka vara lite mer positiv detta året. This is my year!

D'oh!

Jag har kommit till en viktigt insikt. Här om dagen såg jag spanjoren med en jack daniels t-shirt på sig - precis en sådan som enrico ägde och ofta bar.. och då slog det mig: min obsession med spanjoren har ju helt klart att göra med att han typ ÄR mitt ex men aningen längre och i en spansk version. Att jag inte insett det innan?! Hur som helst, denna insikt fick mig att förstå vad allt egentligen handlar om. Visst, spanjoren är het (ingen kan förneka det), men jag tror att det snarare har med min åldersnoja att göra. Då jag var tillsammans med enrico var jag blott 19 år gammal och hade då hela livet och hela världen framför mig. Nu är det inte riktigt så. Efter denna insikt var det som en stor tyngd lyfts från mina axlar (och istället ersatts med en anna typ av tyngd). Jag var inte ledsen för att jag blivit dumpad, utan kände snarare en tomhetskänsla då jag i och med denna dumpning på något vis blev ifråntagen min ungdom (som jag på sätt och vis återfunnit genom honom). It all makes sense now. Att det ska vara så förbannat svårt att bli äldre? Att känna stressen över att finna en livspartner, en karriär.. Jag vill inte. Jag vill inte sluta lattja runt som jag har gjort ett bra tag nu. Världen är min att upptäcka.. måste det ta slut nu?

Från gourmet till nudlar.

Här ska det uppdateras! Jag har nu flyttat tillbaka till Caboolture efter att ha bott hos Debban (en kvinna jag jobbar med) och hennes man i én månad. De har varit helt underbara och verkligen skämt bort mig! kakor och efterrätter hit och dit.. De var typ ledsna när jag sade att jag skulle flytta till sharehouset i Caboolture.. De har inga egna barn, så jag tror att de njöt lite av att ha en liten rackarunge i huset! :) Men nu är jag som sagt tillbaka i huset.. Det är väldigt awkward emellanåt pga av spanjoren som också bor här. Han rådejtar ju den här mamman som han dumpade mig för numera. Sover borta flera kvällar i veckan. Men jag tror ändå att det var bra att jag flyttade in här.. för ju mer jag träffar honom, desto lättare är det för mig att komma över honom.... det låter kanske konstigt, men när man inte träffar en person, så spinner huvudet hit och dit och man inbillar sig en massa. Det är liksom enklare att vara på plats och se vad som verkligen händer och sker. Jag har exempelvis får träffa mamman IRL, då hon kom hit till huset här om kvällen.. Det kändes skönt att få se henne och höra henne prata.. För då insåg jag att 1) hon ser fan gammal ut och faktumet att hon klär sig som en tonåring gör bara det hela värre... 2) hon verkar sjuuukt irriterande och har konstiga kommentarer på allting som sägs.. och slutligen 3) hon och spanjacken har ingen som helst connection på muntlig nivå.. Han förstod knappt vad hon sade. Och så pratade hon med honom som man pratar med sitt barn. Det var jäkla konstigt att se. Men som sagt, fick det mig att känna mig lite bättre... För jag inser att han troligtvis är med henne pga hennes pengar... eller så är hon väl skitbra i sängen.. Men jag skulle nog ändå tippa på pengarna och bilen. Han har inte varit sig själv i huset sedan jag flyttade in. Jag vet inte om det beror på attt han är obekväm för att jag är här, eller om mamman har förändrat honom.. han är helt plötsligt väldigt tystlåten och sitter ofta för sig själv.. Innan har han varit värsta glädjesprutan och typ jokern i huset. Kanske har jag övertagit den rollen? Jag kommer bra överens med dom flesta faktiskt.. tror de gillar mig :) Han kanske är svartis på att jag kommer så bra överrens med alla? Jag vet inte.. Men han är olik sig. Anyways, jag har kul.. även om det är awkward med han i huset. Det är nästan skönt när han drar iväg till mommy, för då kan jag slappna av mer! Australiensaren jag träffade för ett par helger sedan har hört av sig varje dag.. han vill verkligen ha mig. Men what's the point?? Jag åker snart hem, och jag pallar inte another heartbreak. Det vore ju förjävla dumt! I helgen är det midsommar.. jag hade velat styra upp något ordentligt, men jag har inte varit så pepp. Nu jobbar jag som en gris.. 10,5 timmar igår, 11 timmar idag.. kanske blir 12 timmar imorgon. Skönt att äntligen få timmar!! men det är tufft.. Tacka gudarna för att det bara är temporärt.. skulle aldrig kunna jobba där under en längre tid... Så mycket skitsnack och elände! Så går det när man bara jobbar med kvinnor, tror jag! Jag skrev ett foruminlägg på internet om midsommar i brisbane och jag såg alldeles nyss att två svenska tjejer svarat! Inte så mycket framförhållning för att styra upp något ordentligt, men kan kanske kan ses iaf! Ta en snaps eller två! :) Jag blir så irriterad över att jag inte kan göra stycken i bloggen längre??? Det ser ju ut som en gröt.. värsta tunga texten att läsa.. När jag skriver, så gör jag stycken och grejer, men så fort jag publicerar försvinner dom. Om någon kan hjälpa mig med detta, vore jag tacksam.. Annars önskar jag er alla där hemma en riktigt fin midsommar! Önskar att jag kunde ha firat den med er! <3

Complicato.

Uäh, jag vill kräkas. Mamman har lagt upp en söt bild på henne och spanjacken på stranden. I seriously wanna hurl. Hon har rynkor liksom. Folk tror att jag är 21, inte 25. That means I'm fuckin fresh lookin!! MEN, hans smak är formodligen lika slapp som hennes bak... eller hur var det nu talessättet gick? Jag vet inte.. jag tror mest att min frustration handlar om att jag blev dissad.. kanske inte lika mycket att det just var HAN som dissade mig eller att jag just blev dissad för HENNE. Eller nu ljuger jag kanske.. det kanske är PRECIS det det handlar om. Jag vette faan. Helgen var så himla akward anyways. Jag kände mig mest ivägen. Vet inte hur detta kommer att påverka planerna jag hade på att flytta in i huset om en vecka eller så.. Jacob och Logan kommer dra på torsdag.. och det är ju dom jag liksom umgåtts med i huset. Nu verkar alla digga faktumet att spanjoren dejtar den här mamman då de ofta får följa med i hennes bil och åka till diverse coola ställen. Awesome for dom, inte lika awesome för mig. Igår hamnade jag helt random i ett australiensiskt sharehouse på fest. Tanken var först att vi skulle på Caboolture show, en typ av festival med karuseller och grejer... men tydligen hade de stängt ner allt när vi väl kom fram. Så vi plockade fram öl och en kortlek istället. Samtliga blev pretty fulla, men det var en himla trevlig kväll. Jag träffade en karl från Sydney som var pretty good-looking. Det hände inget mellan oss direkt, men det är rätt tydligt att han är intresserad. Lite för tydligt. Först tyckte jag att det var charmigt, men nu vettefan. Han har liksom TRIPPEL sms:at mig vid ett tillfälle. Dvs, först skickat ett sms... jag svarade inte, utan tänkte vänta lite med det.. det är väl ingen hets liksom?? Sen skickade han igen... jag svarade inte.. sen skickade han IGEN. Hur på kan man vara liksom? Speciellt efter vi sett ett avsnitt av How I met your mother där de tog upp 3-dagars regeln.. att man ska vänta tre dagar innan man hör av sig. Det gick ju inte bra alls för honom. Visst, han är söt, lång, smal.. pretty much the way I like'em.. Men jag kan inte hjälpa att bli lite avtänd när man bombar mig med sms och komplimanger. Jag vet att jag är knäpp och komplicerad.. Jag borde ju egentligen bara vara glad.. speciellt efter det som hände med spanjoren. Men.. jag vet inte. När jag tittar på spanjoren kan (kunde) jag knappt behärska mig.. jag ville bara röra honom, hålla om honom.. kyssa hans perfekta läppar. Den här Sydney-bloken känner jag inte direkt så för. Jag borde, but I don't.

He's just not that into you.

Frågan är hur fel man egentligen kan ha? Ibland föreställer man sig ett exakt scenario som man tror kommer ske, och det var precis det som hände nu i helgen. Killen jag pratat om tidigare, och som jag sort of trodde att jag frekventerade, gick tydligen på dejt med en moder från byn häromdagen. En trettiotvå-åring med barn. Jag blev såklart lite ledsen över detta (okej, nu ljuger jag.. jag blev mycket ledsen över detta).. Don't get me wrong, jag var fullkomligt medveten att det vi hade inte kunde vara mer än något temporärt, men visst fan trodde jag att det skulle vara aningens mindre temporärt än vad han gjorde det till...! Jag planerade i mitt huvud vad som skulle ske till helgen när jag återigen skulle åka upp till Caboolture för att träffa polare och festa lite. Jag skulle vara så jävla het (vi snackar smokin'), han skulle få syn på mig, ångra sitt "snedsteg" (eller vad man nu ska kalla det..?) och vilja vara med mig igen. Tanken var här att jag skulle totaltdissa honom och känna någon (troligtvis falsk) känsla av vinst. Detta var som sagt tanken. Så, vad hände? First of all, så missade jag bussen till Caboolture, så jag blev sen till festen. När jag kom fram var han inte längre där, utan hade tydligen åkt in till Brisbane... med henne. Vi söp till det i alla fall och gick ut till den lokala puben. Nog var jag het nog, för jag blev stött på från höger och vänster. Till och med tjejer uppmärksammade min skönhet. Vid ett tillfälle hade jag TRE män som köpte öl till mig i baren SAMTIDIGT.. Det var roligt. Tyvärr var inte en kotte på puben i min smak, så det bidde ingeting utav det. Men det var kul i alla fall! Hur som helst, när vi står utanför puben i rökområdet (de andra röker, jag tar en nypa luft), så hoppar en kille fram och knackar på avskärmar-rutan. Det är han. En bit bakom står hon - mamman. Tydligen hade det gått in på puben sen, men jag såg dom aldrig. Dom undvek väl mig troligtvis. Hur som helst spenderade han natten med henne. Morgonen därpå kom han hem, och alla skojade om hur han hade haft en tuff natt. Jag kände mig som en idiot när jag låg och "sov" där inne på rummet.. Jag var liksom den personen som blivit dissad.. för en gammal hagga.. jag var förloraren. jag visste inte vad jag skulle ta mig till.. jag kände att jag aldrig ville gå ut ur det rummet för att möta skammen. Men till slut blev jag tvungen. Jag mötte hans blick, såg hans sugmärken på halsen, fick panik, log och formade min mun ljudlöst till orden "slut". Han tyckte på axlarna och log med mig. Och det var det. Sedan dess har vi knappt tittat på varandra, ännu mindre pratat. Han har hängt med henne hela helgen, sovit borta samtliga nätter. Det är liksom officiellt nu: han dejtar henne. Jag får väl acceptera det.. Trots att det gör ont.. trots att jag fortfarande inte fattar hur han kan föredra henne framför mig.. Hon är 32, ser lite sliten ut, och har en SON. Visste fan trodde jag att jag kunde slå det. Men hon har bil, hus, pengar.. hon kan ta honom till ställen, visa honom platser som jag aldrig hade kunnat visa honom. Det är tydligen det hon gör.. Tar honom till en massa olika platser, bjuder honom på grejer. Kanske är han en golddigger, kanske har han genuina känslor för denna kvinna. I guess I'll never know. Det enda jag vet är att det gör ont. Det gör ont att bli dissad, att känna sig sämre.. att inte få någon direkt förklaring eller ursäkt. Ingenting. Varför blir jag ens involverad med karlar? Jag vet ju hur det alltid slutar.. in pain.

Emotionellt.

Jaha, då kör vi (inte för att jag tror att jag har några läsare kvar efter min frånvaro på denna blogg, men även om ingen lyssnar har jag i alla fall fått skriva av mig lite). Jag lyssnar på Adele's "Someone like you", med tårar rinnandes nedför mina kinder. Det var längesedan jag grät nu.. Jag tror att det är därför jag inte kan sluta! Fast mest tror jag att det har med den här jävla låten att göra. Den är ju så förbannat fin. Fin.. och så oerhört svårt för mig att relatera till på nåt sätt. Adele, som sjunger låten så vackert, förmedlar hennes känslor och sin smärta från att hennes ex funnit en ny kvinna. Jag har inte en tanke på mitt ex längre. Konstigt vore väl annars, kanske. Det var ju trots allt typ 7 år sedan vi var tillsammans. Jag vet inte ens om det var riktig kärlek, jag menar.. det varade i vad, fyra-fem månader? Vad är det? Visst hade jag känslor för honom (så mycket och så länge jag har ältat detta), men det var nog såndär young love. Jag skulle ju aldrig ha skrivit en låt om min smärta när det tog slut, kanske. Jag tror att jag är lite ledsen för att jag vet att jag mest troligt inte kommer känna sådär starkt som Adele gör för någon. Jag tror inte jag kommer att få känna det där som alla andra verkar känna eller ha känt. Det känns så hopplöst. Vänner, syskon, bekanta hör av sig och berättar och beskriver hur underbart förälskade och kära de är. Tänk, att känna så.. att vara kär och få den känslan besvarad. Vad skönt det måste vara. Vad skönt det måste vara att slippa känna en konstant osäkerhet över att inte vara tillräcklig. Vad skönt det måste vara att slippa oroa sig för att man kanske måste nöja sig med någon man kanske inte alls är sådär riktigt attraherad av. Det är det jag nu fruktar. Mest jävligt känns det nu då jag faktiskt funnit någon jag är sjukt attraherad av.. Men annars är det inte många rätt: han är spansk (i.e. inte svensk), han är snygg (för snygg för mig, vilket skapar osäkerhet), han har långt kvar på sin resa (jag har kort kvar), och han är 19, snart 20 år gammal. SEX år yngre än mig.. Är det ens okej? Vi har haft några fina moments ihop, och jag vill ha mer. Klart det inte kommer bli mer, who am I kidding?? Klart det bara är något temporärt.. så är det när man reser ju. Men varför tycker mitt hjärta att det är så jobbigt, då? Huvudet VET ju vad som gäller.. varför hänger inte hjärtat med? När han stryker mig i håret, tittar djupt in i mina ögon och ger mig det där leendet.. då vill jag stanna tiden och bara förbli i den stunden förevigt. Då och där var jag lycklig. Då och där hade jag kunnat skriva en Adele-låt.. baserat på en känsla jag fått utav en 20-årig spanjor jag träffat för första gången för 10 dagar sedan. Det är kanske inte så konstigt att jag är ensam ändå.. Jag är ju rätt patetisk.

Rafting & Hobbiton!

Först och främst ber jag om ursäkt för alla löjliga stavfel i föregående inlägg (och säkert i detta med), men det finns ingen tid att lusläsa, helt enkelt. Ni får tänka till lite extra för att försöka lista ut vad det är för ord jag ville skriva.. :P Vi hann inte med att träffa Jacob då vi insåg hur lite tid vi har kvar på norra ön och hur mycket vi fortfarande hade kvar att se, så vi fortsatte vår resa mot nya turistattraktioner! Vi stannade till vid Waitomo som är känt för sina häftiga gruvor. Vi köpte ett combopass, så vi kunde se två gruvor i alla fall! Den häftigaste av gruvorna tyckte vi helt klart var glow worm-gruvan! Vi fick åka en båt igenom en bäcksvart grotta där det fanns tusentals lysmaskar.. det var som att ha en sjärnklar himmel bara ett par meter ovanför skallen.. en otrolig känsla, faktiskt. Igår åkte vi till Rotorua där vi hade ett mål för dagen: rafting! Vi köpte biljetter och fick åka till ett lite hippie-aktigt ställe med snygga män.. åhh. Jag och Johanna suktade, hehe. Tyvärr hamnade ingen av dessa i vår raft.. men vi fick tillfälle att kika på dom emellanåt ändå! Raftingen var hur kul som helst.. jag var lite nervös då man innan fick skriva på papper om att de inte kunde garantera ens säkerhet till 100% och så gick de igenom en massa säkerhetsinformation om vad som skulle hända om man föll ur raften, vilket tydligen var väldigt vanligt att man gjorde.. Fy fan. Tumla runt i en strömmande flod, liksom! MEN, det gick hur bra som helst! Vi klarade oss igenom det 7 meter höga vattenfallet galant, men nog blev vi blöta! Sedan hoppade vi faktiskt i floden frivilligt för att bada lite. Jag skulle lätt göra om det! Och naturen var obeskrivbart vacker.. Nya zeeland is the place to be, asså! Idag åkte vi lite fel, hehe. Vi åkte upp till ett ställe som hette Matata och började leta efter något som kunde likna det berömda Hobbiton.. men vi fann det ingenstans och tyckte att det var väldigt dålig information överlag! Till slut frågade vi en vänlig själ om vart vi kunde finna Hobbiton och han berättade att vi skulle till MATAMATA och inte Matata! Eeeeeheh, så det blev några timmars felkörande. Sånt som händer när folk inte har bättre fantasi än att döpa ställen till i princip samma sak! :P Hobbiton (där man spelat in delar av Sagan om ringen-filmerna), var i alla fall hur grymt som helst! det var verkligen som att stiga in i en helt annan värld: en sagovärld som man aldrig ville åka ifrån! Guiden vi hade var toppen och han hade många roliga och knasiga anekdoter att berätta: exempelvis har han under en tidigare tur fått frågan "Vart bodde snövit och de sju dvärgarna?", han har sett två människor ramla i hobbiton-sjön och så har han fått en kvinna som tjuvåt ett bär från inspelningsområdet (trots att det var strängt förbjudet) att spy upp detta genom att dra lögn om att man pumpat all bär och frukt med sterioder för att de ska klara alla årstider och även med gift för att giriga personer inte skall äta viktig rekvisita. Sen fick vi också veta att de först hade tänkt ha Sean Connery som Gandalf! Helt grym var han! imorgon ska vi göra en långpromenad genom ett vulkan och gejser-område och sedan bada i någon typ av varmvattenskälla-pool! Kommer nog bli bra! Puss på er där hemma!

New Zealand!

Nu är jag äntligen här i "lord of the rings"-landet! Vi har inte sett så mycket ännu, men det lilla vi har sett har varit otroligt vackert! Vi kom fram i tisdags, men var tvungna att sova på flygplatsen den första natten, då vi inte kunde hämta upp vår campervan förrän på onsdagen. Det gick rätt smidigt att hämta bilen, som var mycket fräschare än vi förväntat oss, och snabbt var vi ute och körde på nya zeelands vackra vägar.

Vi körde till Orewa Beach och tog oss en liten promenad på stranden, stannade till vid Wangarei Falls vilket var en väldigt fint vattenfall och slutligen körde vi hela vägen till Paihia och Bay of Islands. Paihia tyckte vi var en jättemysig liten semesterort alldeles vid havet och fylld av härliga små affärer, caféer och restauranger. Det var dock lite svårt att hitta en sovplats första natten. När man har betalat en massa för en campervan, vill man ju inte direkt betala MER för att kunna ställa den någonstans. Överallt fann vi skyltar där det stod "no camping" och "no campervans", och vi körde fram och tillbaka i mörkret i hopp om att hitta någon liten gräsfläck utan förbudsskylt. Till slut gjorde vi det, en bit utanför Paihia, och vi slumrade så sött... tills vi blev väckta av en arg man som hotade med att ringa polisen. Ooops! Så det var bara att sätta sig bakom ratten igen och leta reda på ett nytt ställe. Vi fann till slut en rastplats som vi sov på i två nätter.

Väl i Paihia så beslöt vi oss ganska snabbt för att åka ut på en båttur för att få ut det mesta av vår vistelse bland alla 144(!!) öar. Vi hade tur med vädret då solen tittade fram efter att det hade varit lite mulet och trist strax innan. Det var himla mysigt ute på båten och de tog oss till det kända "the hole in the rock" OCH så fick vi se vilda delfiner!!!! Äntligen! Vi hade kunnat simma med dom om det inte hade varit för att det fanns en liten bebisdelfin i flocken.. då får man inte störa allt för mycket, tydligen. Men det var en otrolig känla att se dom! Så fina! :)
Efter båtturen åkte vi till ytterligare ett vattenfall, Haruru Falls, som var formad som en hästsko! Det var häftigt att se! Kvällen spenderade vi i den romantiska lilla orten Russell där vi bland annat fick se Nya Zeelands äldsta bar/restaurang och kyrka.

Dagen därpå tog vi oss hela vägen upp till Cape Reinga - Nya zeelands nordligaste punkt. Enligt maori-legenden så är detta platsen där andarna lämnar jorden. Det vi tyckte var otroligt häftigt att se var att man på denna nordliga punkt faktiskt kunde se mötet av två hav! The Pacific Ocean och the Tasman Sea möttes och man såg så tydligt vart gränslen mellan de två haven gick - hur vågorna mötten från olika håll.

Just nu sitter vi på ett bibliotek i Auckland. Vi tog in på ett hostel i lördags och lyxade till det med en VARM dusch.. (sen vi kom hit har vi bara duschat en gång och den duschen var kall och långt ifrån barmhärtig). Vi köpte en vodkaflaska (betydligt billigare alkohol här jäfört med Australien) och lite groggvirke och gav oss ut på staden med en kompis till Johanna från Sverige och en annan svensk tjej. Kvällen slutade med att vi hamnade på samma club som pojkbandet One Direction! Jag känner knappt till detta band, men från vad jag har förstått har dessa småpojkar varit med på x-factor och det är en himla hysteri både i Australien och i Nya Zeeland. Vi fick dock aldrig se dom då vi inte är VIP. Inte en så stor loss, enligt mig själv, men alltid något att skryta om om man någongång skulle träffa ett fan..! :P Igårkväll träffade vi Viktor, en annan svensk kille som vi lärde känna i Byron Bay, och vi åt finmiddag 192 meter upp i luften i Skytower. Det var häftigt och otroligt gott (vanligtvis lever vi på pasta och pastasås + bröd med jordnötssmör)!

Idag ska vi kanske åka och titta på en vulkan och eventuellt träffa Jacob som tar flyget till Auckland idag. Vi får se om vi hinner med att träffa honom.. Annars åker vi nog och kollar på några grottor som ska vara häftiga! Vi har så otroligt mycket som vi ska hinna se på norra ön innan vi tar färjan över till södra ön på lördag.
Som ni vet har jag ingen täckning på min australiensiska mobil, men ibland har jag täckning på min svenska, så om ni vill sms:a mig så når ni mig (nångång) på nummer +46703545935. Internet har jag bara tillgång till nångång... Så går det när man bor i en bil! :) Hoppas att ni har det bra där hemma, så hörs vi när vi hörs! Peace!

Avskedsfest.

Snart är Caboolture ett minne blott och jag är så otroligt redo att lämna den här skithålan. Visst har jag lärt känna jättehärliga människor här, men de flesta av dom är ju borta nu, vilket gjorde att vår "avskedsfest" (eller vad man nu ska kalla det) inte alls blev rolig. Jag orkade inte ens köpa alkohol - så opepp vad jag på denna festen.

En kompis till en av killarna som bor här hade köpt med sig lite vodka (för tjejerna) och whiskey (för killarna), och jag blandade till mig världens svagaste vodka-blodapelsin bara för att vara trevlig. Med tiden blev människor mer och mer fulla (sånt som händer när det är fest), men jag var fortfarande nykter. Folket på festen var till största del såna som jag INTE ville festa med... på min avskedsfest. Så himla tragiskt. Jag blev bara mer och mer irriterad på ett antal personer som inte alls kan hantera alkohol särskilt bra, så jag gick helt enkelt och lade mig. Det gjorde jag rätt i.

Sedan spårade festen ur totalt: folk skrek, slogs och gjorde hål i väggar. Ljudnivån hade nog placerat sig rätt högt på richterskalan! En av killarna hamnade på sjukhuset för en handfraktur efter x antal slagsmål. Jag kan bara tackade gudarna för att jag inte behövde jobba idag (som dock typ hälften av folket i huset behövde, stackarna). Som ni kanske förstår vill jag helt enkelt bara härifrån nu.

Kan det inte vara tisdag nu??? Då åker jag och Johanna till Nya Zeeland! Det kommer bli grymt! Vi har hyrt en campervan som kommer att vara vårt hem i en månad on the road. Vi ska till och med ta bilen över havet på en färja, spännande huh? Hoppas nu bara att inget jäklas. Tydligen, efter det att resebolaget fått för sig att jag hette "Sverige Korkort", har nu flygbolaget tabbat sig och tror att jag är Johannas dotter?? Och av någon väldigt skum anledning måste de ha reda på mitt födelsedatum innan avresa..? Vi fattar noll. Hoppas det inte krånglar!

Vi kommer ju inte ha någon direkt internettillgång på resande fot (om vi nu inte köper bärbart internet, vi får se), så det kommer kanske vara lite tyst från mig ett tag.. Men med min internetaddiction, antar jag att vi kommer hänga på Donken eller andra ställen med fri Wifi lite då och då. Vill ni ha tag i mig om det är något viktigt eller om ni har något kul att berätta, så kommer jag fortfarande att nås på mitt australiensiska nummer: +61420687861.

Nya Zeeland, snart kommer jag!!

Sanna går på zoo.

Sanna jobbar.

Sláinte!

I skrivande stund är jag sjukt bakis. Det är väl så det ska vara dagen efter St Patrick's Day, antar jag. Vi åkte in till Brisbane igår för att fira denna irländska högtid. Det var fullt med grönklädda, galna irländare överallt och humöret var på topp! Vi mötte våra irlänska kompisar på en pub och vandrade där in i dimman. Idag har jag mått piss, men irländarna lyckades på något vänster dra med mig till puben imorse för en återställare. Huvvaligen.


Förra veckan fick vi jobba 25 timmar.. inte så mycket, men det är något. Imorgon ska vi åka och prata med chefen för att se om hon har mer jobb till oss som kiwipackare hädanefter. I need money, that's what I want.

Jag har fått erbjudande på bilen nu också. Fan, jag vill inte sälja den.. men å andra sidan tror jag inte att jag kommer få ett bättre erbjudande. Jag måste bara se till att jag får mig till jobbet på annat vis, ifall jag nu skulle sälja den typ imorgon eller någon dag efter. Trist är det verkligen. Hoppas allt löser sig till det bästa. Saker och ting får gärna börja gå min väg nu, känner jag.

Tick tock.

Jag känner pengastressen nu.. Jobbigt! Vi får inte jobba så mycket som vi önskat då vi tyvärr räkade födas med ett kvinnligt kön, istället för ett manligt.. som tydligen värderas mer när det kommer till farmarbete. Vad hände egentligen med att se till varje person som individ och låta vem som helst provjobba, istället för att förhandsdöma en enbart utifrån vilket kön man råkar ha...?

Så pengarna är nästan slut och min nya respartner har inte mycket tid kvar här i Australien och känner väl att hon kanske måste röra på sig snart för att hinna med allt som hon vill se innan hon ska åka hem. Vi vill ju helst att vi ska få jobba på som fan nu så att jag får ihop en slant pengar och kan resa lite med henne.. Om jag vore troende hade jag förmodligen bett till Gud. Men jag känner hopp. Vi ska sälja bilen, som jag dock har blivit jävligt fast vid och kommer att sakna oerhört mycket, så troligtvis ramlar några laxar in på kontot då.. om vi nu får sålt den. Man vet aldrig!

Annars händer inte så mycket. Jag har fått ett par utbrott på ett par personer i huset som verkligen är respektlösa emellanåt.. Jag tror att samtliga i huset känner likadant som mig angående all jävla röra, oljud och alkoholoserade människor som aldrig vill gå coh lägga sig, oavsett vilken dag på veckan det är. Men tyvärr vågar ingen säga till.. men för mig brast det till slut. Det är fan inte rättvist att man ska behöva ta så mycket skit från folk som DESSUTOM betalar mindre i hyra. Det verkar som att de till slut har tagit mina utbrott på allvar, för de senaste dagarna har de faktiskt lugnat ner sig lite. De säger att jag skrämmer dem, hehe. Men så är det - när jag väl blir arg så blir jag förjävla arg!

Jag vill jobba!!!! Jag är så himla uttråkad om dagarna när jag inte gör något vettigt. För jag har ju inte råd med att åka och göra en massa grejer heller.. Visst kan vi åka till stranden ibland, men det beror ju helt och hållet på vädret. men vi har kul också.. Det finns några i huset som jag kommer väldigt bra överens med och som man kan ha lite roliga konversationer med! Så det är ju inte endast eländes elände, som tur är. vi fick faktiskt jobba i fredags.. de sade att de skulle höra av sig om jobb igen på tisdag igen, så jag hoppas att vi får jobba i alla fall 3-4 dagar nästa vecka.

Jag börjar ändå bli lite nervös. När Johanna har åkt hem, så ska jag helt plötsligt börja resa själv! Vart ska jag ta vägen liksom? Ingen aning. Det är ju lätt att lära känna folk, men kanske inte lika lätt att hitta någon som vill resa med en kanske. Om allt skulle skita sig, hoppas jag att jag får komma hem till mor eller far.. för någon lägenhet har jag inte förrän i september då skolan börjar om igen!

Hör gärna av er lite oftare eller skriv en rad i bloggen! Det ekar lite tomt här...