Fortsättning på yrkeserfarenheter..

Här kommer fortsättningen på min yrkeserfarenhet so far, och vad man ska undvika att göra för att inte pissa off personen som har detta/dessa arbeten som sitt yrke.

Fundraiser. Ja, jag har faktiskt jobbat med detta under tiden jag bodde i Dublin. För er som inte vet vad detta är, kan jag berätta är det de där jobbiga personerna man möter på gatan eller i shoppingcenter, som försöker få er att skänka pengar till diverse hjälporganisationer. Don't worry, jag brukade också hata dem. Men efter det att jag själv har jobbat med det, så hyser jag en stor respekt för dem som faktiskt klarar av att jobba under de grymma förhållanden som man tvingas arbeta i. Det kanske i och för sig är aningen lättare att jobba med det här i Sverige om man jämför med Irland, där det under vinterhalvåret (då jag befann mig där) ständigt regnar. Och då menar jag verkligen att det STÄNDIGT regnar.
Tänk er själva. Du står ute i kylan, i regnet, och försöker stanna folk och få deras uppmärksamhet.. Detta utan att ta mer än två steg i samma riktning som personen du försöker stanna... för det vore mot lagen. Och chansen är hög att du troligtvis blir kontrollerad av civilklädda personer som ska se till att du gör ditt jobb som du ska. Så tänk er då den pressen... Du ska ha fått ett visst antal underskrifter om dagen, för att inte riskera att få kicken. Du ska stanna personer mitt i regn och rusk, som förmodligen inte har tid eller som helt enkelt inte vill stanna i regnet. Du får otroligt mycket skit och för hela dagen lyssna på personer som ber dig dra åt helvete, men du får inte låta detta "get to you", för ingen vill stanna och prata med en person som ser ledsen ut. När du väl har lyckats få ett par stycken att stanna, blir du så klart besviken då du inser att de inte tänker skänka ett öre till din hjälporganisation, utan vill bara ha ditt telefonnummer.
-Tänk på detta nästa gång ni springer in i en Fundraiser! De har ett av de tuffaste jobben i världen som verkligen tär på ditt psyke och din självkänsla. Om du nu inte vill skänka några pengar till organisationen, förklara bara vänligen detta. Var ärlig och trevlig och visa samma respekt mot denna person som du själv skulle vilja ha i ditt jobb. Är du snäll och ärlig, kommer personen förstå och låta dig gå vidare. Det är inte svårare än så!

Callcenter. Detta är på samma spår som fundraiser. Jag jobbade dock bara med att göra intervjuer via telefonen, så jag försökte inte sälja något vilket var rätt skönt. Samma sak gäller här:
* har ni inte tid/vilja att genomföra intervjun, förklara då vänligen detta. Säg att du inte är intresserad. Har du inte tid, kan du be oss ringa upp vid en annan tidpunkt då det passar bättre! Det är bara en liten intervju, folks. 3-4 minuter av din tid, för att sätta ett leende på en annan människas ansikte? Kan ni väl bjuda på. Kostar inte ett öre! Och som sagt: det finns ingen anledning att vara taskig.

Servitris. Oj, här finns det så otroligt mycket att säga.. Man är nog irriterad på folk rätt ofta när man är servitris... JAG var i alla fall det! Where to begin? Ja, jag kan ju börja med att säga: dricksa! Dricksa, dricksa, dricksa! Man känner det lite som ett personligt misslyckade om ett bord inte dricksar.. man funderar på om man har gjort något fel, sagt något dumt, etc. Givetvis ska man inte dricksa om man tycker att services vart dålig, det gör inte jag heller. Då vill jag liksom markera med mitt "odricksande" att jag tycker att servicen var dålig, vilket jag anser vara rätt. Jag tycker att dricksen representerar det där "lilla extra".. Mat & dricka betalar du för med de angivna priserna i menyn och finns det bord, ingår bordserveringen. Dricksen är till för att visa servitrisen/seritören att denne har gjort ett bra jobb, att han/hon kanske njudit på sig själv, tagit lite extra tid på sig vid bordet för att prata och skoja lite. Detta gjorde jag som fan, när jag var servitris. Jag jobbade häcken av mig för dricksen och gjorde mig väl förtjänt av den! That being said, så tog jag väldigt illa upp om jag INTE fick dricks av ett bord jag verkligen lagt ner tid på. Så hör och lär, folks... dricksa, om ni tycker att servitrisen/servitören givit er det där "lilla extra"..!
* Smutsa inte ner borden mer än nödvändigt.. SÅ jävla kul är det inte att städa upp.
* Om ni kommer in till restaurangen och ser ett ledigt, men smutsigt, bord.. VÄNTA med att sätta er tills servitrisen har fått plocka bort och göra det rent först. Sjukt irriterande att städa bord när det sitter folk där med sina armbågar överallt.
* Om ni reserverat bord för t.ex. 10 personer.. kom då i en grupp på 10 personer! Varken fler eller färre. Ni vet förmodligen långt innan om ni kommer bli fler eller färre, så ni kan mycket väl slå en pling till restaurangen och meddela detta.
* Sitt inte kvar vid bordet typ 2 timmar efter det att du har slutat konsumera. Chansen är stor att servitrisen behöver bordet till någon annan som faktiskt vill spendera pengar.
* NEJ, NEJ, NEJ.. Ni kan INTE få betala separat! Sjukt jobbigt. Och spela roll några kronor hit och dit...! Tyskar, till exempel, sitter ofta med notan en halvtimma typ och räknar ut på ÖRET hur mycket var och en ska betala.
* Säg hejdå till servitrisen och gå inte bara iväg bakom hennes rygg.
* NEJ, det spelar ingen roll hur full du nu är eller hur otroligt snäll jag är.. Det är fortfarande rökförbud inomhus på restaurangen/krogen.
* Om du är i ett sällskap på många personer, kanske 10-15 pers.. och lämnar 50 öre i dricks, kan du lika gärna behålla den femtioöringen och stoppa upp den någonstans. 50 öre, liksom? Jag tar det som en förolämpning och tycker nästan att det är värre än att inte lämna någon dricks alls.
* Om du beställer i baren, vifta för fan inte med pengar eller visa-kort. Det är bland det värsta jag vet. Detta inkluderar även fingerknäppningar och visslande. I'm not your freakin' dawg!!
Finns nog mycket att tillägga för just det här yrket, men pallar inte nu.

Hotellstäderska. Okej, jag hade det här jobbat när jag var i Dublin... i två dagar! Så jag skulle inte påstå att jag har så jättemycket erfarenhet just inom den här yrkesbranschen. Men FAN vad folk stökar ner, säger jag bara. Okej, jag fattar.. det är väl lite av charmen att bo på hotell, att du får göra vad fan du vill nästan. Men det är inte så jävla kul att plocka upp allt ditt skit. Var sugen på att sätta upp en skylt i varje rum där det stod: "din mamma jobbar inte här". Hehe.

Och slutligen, lärarvikarie. Jävla ungar. Tror de på allvar att jag tror på att deras vanliga lärare "brukar alltid släppa oss på rast 20 minuter innan", "brukar låta dem sitta och sms:a med mobilerna.. det kan ju vara nåt viktigt", "har redan gått igenom det du går igenom och att de därför borde få gå på rast", osv. Jag blev seriöst chockad när jag inser att "dagens ungar" kommer till lektionerna utan penna! Detta var inte ens ett alternativ på min tid. Då skulle man komma förberedd med böcker och pennskrin... Så är det inte längre. Man har TUR om de har böckerna man ska jobba i med sig.
* Visa samma respekt för din vikarie som du gör med din "riktiga" lärare.
* Om sanningen ska fram, så skiter förmodligen vikarien fullkomligt i om du läser och gör läxan som hon givit dig. Du är inte hennes elev och det är du själv som förlorar på det hela.. Vikarien får betalt hur som helst!

Fan nu pallar jag inte skriva meraaaa! Hejdå!

Kunden har alltid rätt?

Jag hade en sån fruktansvärd dålig dag på jobbet häromdagen. Folk var bara så otroligt otrevliga och visade verkligen noll respekt för mig. Okej, jag fattar att jag jobbar inom servicebranchen och att "kunden har alltid rätt", men det innebär för fan inte de har rätt att behandla mig hur som helst. De liksom svär i mitt ansikte, kallar mig för saker, knäpper med fingrarna och tar för givet att jag ska släppa allting jag håller på med på momangen för att vara dem till lags.

Det är nästan så att man önskar att folket skulle få prova på alla typ av yrken, bara för en dag eller två, och på så vis kunna förstå hur det är inom ett specifikt yrke. Jag har inte provat på jättemånga olika yrken, men en del har jag ändå hunnit med under mina 23 år på jorden. Generös som jag är, tänkte jag nu dela med mig litegrann av mina jobberfarenheter och vad man ska tänka på att göra/inte göra, för att bli en så bra medmänniska på andra personers arbetsplatser som möjligt.

Vi kan ju börja med handelsbranchen, där jag jobbar nu.
* Personerna som jobbar på en affär är givetvis där för dig, men du måste ändå inse att bortsett från att de ska vara där och besvara dina frågor, så har de tusen andra grejer som de ska hinna med att göra innan ett visst klockslag.
* Fråga inte vad något kostar om du inte är helt säker på att det inte står på hyllkanten... Använd ögonen först!
* Fråga inte om hjälp att hitta en specifik vara om du inte ens vet vad varan heter, eller kan förklara vad det är/hur det ser ut. Om inte du själv vet, hur ska då någon annan veta vad det är du vill?
* Blir inte arg på kassörskan/kassören om en vara inte går in för rätt pris. Det är troligtvis inte hon/han som har registrerat priserna i datasystemet, och hon/han har troligtvis ingen superkraft som gör att han/hon kan veta precis alla priser på alla varor i hela butiken utantill.
* Om nu kassörskan/kassören råkade slå in dubbelt av en vara, eller fel PLU-kod på fel vara.. blir inte arg. Alla är vi människor och alla gör vi misstag. Det GÅR att rätta till om det blivit fel och tar typ 2 minuter tops. No reason for getting angry and rude.
* Om du kommer på att du inte vill ha en vara som du stoppat i vagnen/korgen.. lämna tillbaka den på RÄTT plats. Ni anar inte hur mycket tid man spenderar på att gå omkring i butiken och sätta varor på sina rätta platser.
* Om du har handlat och kassörskan har blippat in alla varorna och du plötsligt märker att du inte har några pengar med dig, varken på kortet eller kontant, så kan du väl åtminstone gå tillbaka med alla varorna själv. Kassörskan har fullt upp med annat, och bör inte straffas för att du är klantig och går och handlar utan pengar.
* Om du NÄSTAN har pengar så det täcker beloppet du ska handla för... försök inte. Nära skjuter ingen hare. Du kan tycka att 2-3 kronor inte är något för en butik som går bra.. Men det ligger lite mer än så bakom. Man måste dra en tydlig gräns någonstans. Låter man en person slippa undan 2-3 kronor, måste man låta alla som hamnar i en sån situation slippa undan. Och det blir några pengar om dagen, ska ni veta. Det som ni kanske inte tänker på, är att det blir minus i kassan då.. Och minus i kassan = problem för kassörskan. Så nästa gång ni tänker att 2-3 kronor inte är så mycket.. think again! Skulle ni vilja vara den stackars kassörskan som kanske för ta pengarna som saknas ur egen ficka? Wouldn't think so.
* Respektera en butiks öppettider. Stänger butiken en viss tid, stänger butiken den tiden.. och inte fem minuter senare bara för att du har glömt köpa mjölk och kondomer. Vi får inte betalt för övertid och nej, jag jobbar inte gratis.. inte ens för DIG.
* Slutligen: Var inte så jävla taskig och skäll inte ut en person som jobbar på affär. Det ni förmodligen inte inser, är att det tar dubbelt så hårt när man inte får käfta emot själv. Du måste liksom svälja all skit du får av kunderna och får inte yttra ett enda taskigt ord in return, för "kunden har alltid rätt", och du ska upphöra dig professionellt. Det är en sak om någon skäller ut dig och du får skälla tillbaka.. men får du inte det.. gör det faktiskt lite ont i hjärtat. Och det kan inte vara nyttigt att bita sig i tungan så ofta som man gör när man jobbar på affär... seriously.

Oj, vad mycket det här blev! Sen småsaker som att rada upp varorna fint på rullbandet, men streckkoden åt rätt håll och så, är ju alltid trevligt. Jag kan personligen även tycka att det är lite oförskämt att ge en ihopknövlad sedel till kassörskan.. du kan ju liksom försöka släta ut den i alla fall!

Phew. Skönt att få ur sig lite av all irritation man går omkring och bär på hela dagarna.. Åh, jag tog förresten en snattare häromkvällen! Det kändes skönt som fan, om än det var lite läskigt.. Han blev väldigt aggressiv, och man vet ju inte hur många minuter det skulle ta för polisen att komma ifall det skulle gå överstyr och så. Men jag skötte det hela mycket pedagogiskt och bra, tycker jag. Jag fick till och med beröm av kunder som sett hela situationen.

Mina rekommendationer för mina andra arbetserfarenheter får komma i någon annat blogginlägg. Det här får räcka för idag! Hoppas att jag täckt det mesta nu, men ni fellow handelsjobbare, får gärna sticka in och kommentera om ni tycker att det är något jag har glömt!

Spårvagnsdrama.

Man lämnar Italien och tror att man ska slippa de där jobbiga typerna som alltid är på en, skriker efter en på gatan, har otroligt dåliga ursäkter för att få samtala med en, etc etc.. men icke. Jag vet inte vad jag utstrålar för att få alla psychos att dras till mig..!

Jag talade i förra inlägget om att folk har en tendens att "välja" just mig att fråga när de undrar över något.. och denna trend tycks hålla i sig! Jag satt på spårvagnen för ett par dagar sedan och ser hur en äldre man, som sitter långt bort i spårvagnen, reser sig och går mot mig. Han stannar vid mig och frågar om jag vet vad klockan är, medan han stirrar mig i urringningen. Sedan lunkar han tillbaka hela vägen till sin sittplats. Det roliga var ju att han hade en person alldeles brevid sig som han kunde fråga om tiden, och kanske 20 personer som han gick förbi innan han nådde mig också. Att jag kände mig utvald, är väl det minsta man kan säga.

Igår stod ett gäng från Pakistan som var på semester i Göteborg på samma hållplats som mig och väntade på spårvagnen. De undrade lite om vilken spårvagn de skulle ta för att komma till ett specifikt ställe. Jag förklarade för dem att de skulle ta 6:an. Själv hoppade jag på 5:an kort därefter. Sedan märker jag att samma gäng killar kommer och sätter sig brevid mig på 5:an, trots att jag sagt att de skulle ta en annan spårvagn. De berättar att de vill lära sig svenska och att jag skulle kunna lära dem något. Jag säger att de isåfall får fråga något specifikt, så skulle jag kunna översätta det till svenska. Ena killen blinkar och säger att det han vill fråga mig föredrar han att fråga in privacy. Jag sympatiskrattar och går av spårvagnen.

Idag var ändå värst. Spårvagnen är typ tom, men ändå väljer en kille att sätta sig brevid mig. Jag lyssnar på musik, tittar ut genom fönstret, och ignorerar totalt faktumet att denna kille sitter helt vänd mot mig och bara tittar. Till slut knackar han mig på axeln och frågar vad klockan är. Jag berättar vad klockan är, sätter på mig hörlurarna och försätter mitt stirrande ut genom fönstret. Sedan känner jag helt plötsligt hur han börjar smeka min arm.. Jag ställer mig upp, knuffar undan honom, och kliver av spårvagnen. Jag märker att han också kliver av, så jag börjar gå väldigt snabbt.. Killen börjar springa och säger "ursäkta, ursäkta!" Jag stannar, vänder mig om, och säger "Ja?! Vad vill du nudå?" Han fumlar lite och säger "Eh, jo.. du har ett ärr på armen." Jaha, liksom. Tack för infon! Jag svarar "det gör ingenting" och smiter in på jobbet". Vafan liksom? Hur mycket freaks finns det på spårvagnen i Göteborg egentligen?

Falukorv.

Det är sommar och bikinitid.. och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade ångest för min kropp. Det finns så många flickor med smala och fina kroppar på stranden... så man är väl inte direkt jättesugen på att vistas bland dem.

Men trots denna ångest, så måste jag faktiskt erkänna att ångesten är betydligt mindre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara post-Italien. På nåt vänster känner jag mig ändå snygg... typ inifrån och ut! Jag har analyserat något som ständigt händer mig. Främlingar tar ofta kontakt med mig för att få hjälp med vägbeskrivning eller något annat. Om man tänker efter så väljer man ju faktiskt ofta ut en person man vill fråga om någon typ av information, beroende på diverse faktorer. Det är sällan man frågar en person om något bara för att den råkar befinna sig närmast dig just vid det tillfället... eller har jag fel? JAG väljer i alla fall ut mina "offer"..

Kanske grundar jag mitt val på huruvida personen ser kunnig nog ut inom det specifika området, eller så kanske jag grundar det på hur pass trevlig personen ser ut/verkar vara. Jag vet inte, men något val är det. Kanske är det utstrålningen?

Jag stod och väntade på spårvagnen igår då en kille gick förbi mig, stannade upp, gick tillbaka och hälsade. Han förklarade att han tyckte att jag var vacker om inte ville gå miste om chansen att lära känna mig. Han överöste mig med komplimanger om mitt utseende och undrade vad min "hemlighet" var. Truth be told, så blev han jävligt jobbigt och insisterade om att vi skulle byta nummer, fastän jag hade dragit lögnen om att jag var upptagen och jättekär. Men såklart blev man smickrad.

Idag på jobbet, när jag stod och packade upp varor, stannade en man upp och sa: "oj, vilken härlig utstrålning du har! Det liksom lyser om dig! Tappa aldrig din underbara utstrålning, för något vackrare finns inte..!" Vi talades vid en stund och så frågade han: "Du är den roliga av dina vänner, va? Du är den som oftast spelar pajas och får alla att skratta, eller hur?".. Med tanke på hur lite vi hade samtalat och att jag inte alls hade skämtat eller försökt vara rolig, tyckte jag att det var en ganska spot-on observation ändå! Att han sedan avslutade den observationen med att säga: "Ja, det märks att du är den roliga.. ofta för att vara så rolig så måste man ju nästan vara lite...(gör kocko-fingerrörelsen mot sidan av sitt huvud)".. Erm, ja. Jag håller med honom för att vara trevlig, men fattar egentligen inte alls vad det är jag håller med honom om. Jag+rolig=kocko? Don't get it.

Hur som haver, så känner jag mig som sagt vacker... trots min falukorvsbilringmage. Inside & out.

Midsommarhysteri.

Jag har sett dokumentärserien "Världens modernaste land" med Fredrik Lindström på svt, där han diskuterar Sverige och svenskar. Hur skiljer svenskar sig från andra nationaliteter, och vad är "okej" och "inte okej" i vårt samhälle. Jag finner detta väldigt intressant.

Det slog mig plötsligt idag på jobbet att det är midsommar imorgon! Jag hade inte insett att dagen D redan var här.. Midsommar; dagen man ska grilla, kanske tälta, spela kubb, supa och vara med alla sina vänner... Det är ju typ liksom ba skitstoooort och man kan inte missa det!!! ...eller? Svensk som man är, fick jag panik. Hur kan jag inte ha planer på midsommar?! Stress!!! MAN SKA GÖRA NÅT PÅ MIDSOMMAR!

Fick bara känslan att det var så jävla svenskt! Varför måste jag absolut göra alla dessa grejer imorgon, bara för att det står "midsommarafton" i kalendern..? Går det inte lika bra att göra allt detta på lördagen, då jag dessutom är ledig..? Nä, för nu är jag i Sverige och jag måste följa normen. Jag kan inte sitta hemma... inte på midsommar.

Tur för mig att jag hade en vän som inte heller hade några planer! Phew! Där slapp jag en eventuell missanpassning! (Svenska 2 på mig)

With age comes...wisdom?

"Det är som att Skellefteå har gått vidare... utan oss", sa Emma när vi stod och tittade på gymnasietreornas balentrè och insåg att vi knappt kände igen någon. Denna känsla byggdes upp ännu mer när vi sedan gick ut på galej på kvällen. Det känns som att det är en ny generation som har tagit över stan, och att ingen längre kommer ihåg oss. Vi är numera främlingar för dagens skelleftebor...! De har till och med en VIP-kö till statt! En VIP-kö!! What's that all about?! Eller ännu hellre... varför fick inte vi stå i den kön?!

Det är sånt som är lite jobbigt nu när man kommit tillbaka till Sverige efter ett par år i Italien. Att gå före i kön och slippa betala en krona för inträde och första drinken var snarare en regel än ett undantag där.. Här får man vara glad om man ens lyckas ta sig in på krogen.. och första drinken kostar - mycket! Om man ser till den aspekten av Italien kanske det var lite lättare.. Jag vill inte medge detta, men sen jag kom hem har jag faktiskt fått lite av en åldersnoja. Jag har aldrig känt mig så här gammal (kanske för att jag aldrig har varit så här gammal tidigare, höhö), men liksom.. Som sagt, det finns en ny generation nu... och jag tillhör den inte.

Aoff, i lördags försökte jag få bot på denna åldersnoja genom att hångla upp en liten nittonåring...!! Trots faktumet att han faktiskt var bra på att hångla, så rådde det inte bot på åldersnojan överhuvudtaget.. Om något, så gjorde det hela den värre! Dagen efter vaknade jag upp med huvudvärk deluxe och en ångest över att vara en peddotant som sätter klorna (och tunga!) i små oskyldiga barn..!

Hjälp mig.

Facing reality.

Förlåt för mitt dåliga bloggande.. Det har blivit lite nu på sistone. Har haft lite fullt upp!

Som ni säkert vet,så har jag lämnat Rom. Just nu sitter jag i Burträsk och njuter av midnattssolen.. Jag hade nästan glömt bort att det faktiskt inte blir mörkt här under sommaren! Jag njuter av att träffa min familj, att bara vara, och att givetvis hänga med Emma. Fritzel saknas, men hon joinar snart!

Flytten från Rom var inte så jobbig, to be honest... Jag har alltid sagt att jag är så fruktansvärt less på landet och att om jag skulle sakna något, så skulle det vara personerna jag lärt känna. Det är lustigt.. när man kommer till slutet av en era, så som jag gjorde nu, så inser man lite vem ens riktiga vänner är. Jag kan till och med påstå att jag fick denna information ganska svart på vitt mina sista dagar i Rom. Jag insåg att mina riktiga vänner där är få, och trots att denna insikt i stunden var väldigt jobbig, så måste jag ju säga att den gjorde det så mycket lättare att bara dra därifrån. Många gjorde mig riktigt besvikna, nästan så att det gjorde ont i hjärtat, och därför kändes det så fruktansvärt bra att lämna dem och klippa av banden som slukat energi från mig under all den här tiden. Jag frågade en kompis om det kanske är så att jag ställer för höga krav på mina vänner.. men att inte kunna göra "uppoffringen" att dedikera en kväll, en av mina sista i Rom, till MIG och inte tänka på sina egna behov for once, är inte agerandet av en sann vän. Det är det bara inte - höga krav or not. I efterhand känns det lite som att det har varit min roll i Rom.. att vara där för andra. Fuck that.

Men ett fåtal personer saknar jag en massa, som sagt. Ett par stycken som alltid funnits där, och som sannerligen vill mig väl.. ett par nya bekantskaper som man bara klickat med... och givetvis mina kollegor.. De var min familj i Rom, och dem var det väldigt svårt att lämna. Jag grät som en liten bebis min sista kväll med crewet.

Det här blir en ny era. Jag ska göra saker för MIG den här eran.. och jag ska definitivt inte umgås med folk som inte skulle fälla äkta tårar på min framtida begravning. Personerna jag saknar från Rom KOMMER jag att träffa igen.. Jag kommer att se till att jag gör det då dessa personer, unlike others, får mig att må bra i hjärtat. Jag behöver det!

Baah. Orka vara så känslomässig... again.