Första dagen på mitt nyttiga liv.

Idag har jag haft en produktiv dag! Klockan 10 kilade jag upp till grannen och så gick vi igenom hela översättningen till nästa vecka.. Det tog sin lilla tid! Vi lunchade sen ihop, hon med sin matlåda sen gårdagens kok, jag med min. Sedan mailade jag min handledare om min c-uppsats, och till sist.. tro't eller ej.. åkte jag och tränade!! Joho! Bas-jympa med tanterna på friskis och svettis! Och OM jag svettades... herre min jesus. Även om det var lite jobbigt, otränad som man är, så kändes det ändå sjukt bra efteråt. Imorgon lär jag ju ha en sån satans träningsverk så då ska jag nog bara köra ett avslappnande yoga-pass!

Ska soff-Sanna bli fit-Sanna? Spännande, spännande! Det kanske var det de där tanterna från ett par veckor tillbaka menade när de skrek "Fitta!" efter mig... det kanske var en uppmaning snarare än en förolämpning.. Det kanske ville att jag skulle gå och bli fit helt enkelt! Hihi!

En liten ljusglimt i mörkret..

Lovisa överraskade mig en superdupergod tårta och present på fredagen. Så jag fick en tårta i slutändan ändå, mamma! Och sen kanske jag ska nämna att jag inte var HELT ensam på min födelsedag, ändå. Underbara Erika var minsann en bra vän och tog ut mig på fika och bio. Så det var mysigt! Men på många andra vänner är jag besviken.

Jag vill inte sitta och vara en surfitta, men ibland kan jag inte hålla tillbaka lilla surfittepersonen som bor inuti mig... Hon vill ut ibland, så är det bara. Det kanske lite var mitt fel att jag tog det bokstavligt talat när folk sa "vi ska fira dig, Sanna! På torsdag blir det fest. I helgen blir det fest".. Jag kanske borde ha förstått att det bara var en av dom sakerna man bara säger. Men ibland är man lite naiv, vilket jag var, och trodde att dessa personer verkligen planerade in att gratulera mig under någon av ovan nämnda dagar. Och visst hade de planerat att festa till det nog! ... men jag ingick inte i de planerna överhuvudtaget. Och då blir man lite ledsen, faktiskt.

Men nu är min födelsedag över, thank god. Jag kanske kan berätta om något annat? Jag har ju börjat skolan! Italienska C. Det är verkligen hög nivå på språket nu.. Ingen hopp&lek längre! Så jag är lite nervös över huruvida jag ska klara terminen och tentorna, men det får gå som det går.. Till skillnad från högskolan jag pluggade vid innan, så har man ju faktiskt flera chanser på sig att göra tentorna. En av tjejerna som jag kommit närmast i klassen bor faktiskt i lägenheten ovanför mig och vi har nu planerat in vår första pluggdate! Kan behövas för någon som mig som har noll självdisciplin.

Ja, och så har jag ju klippt lugg också!

Happy birthday to me.

Igår var det min födelsedag. Jag måste faktiskt erkänna att det var den mest tragiska och ångestfyllda födelsedagen hittills. Jag kände mig liksom så.. ensam. Det var inte alls som när man var liten och alla folk runtom en dedikerade hela sin dag till att gratulera en och hylla en på olika vis. Inför den här födelsedagen hade jag gått och köpt en tårta (ingen födelsedag utan tårta, right?) och till och med ställt mig och bakat en cheesecake.. försökt pussla till det perfekta födelsedagsfikat, liksom. Bara för att väl inse på självaste dagen att ingen kommer och fikar och att jag troligtvis kommer få sitta och tjockisäta min tårta och cheesecake själv. Hur tragiskt är inte det? Jag frågade till och med min syster om jag fick komma hem till henne trots att hon var jättesjuk, bara för att jag inte ville äta min tårta själv..

Och samtidigt som man sitter där, ensam och tårtasugen, så fortsätter det att strömma in gratulationer på facebook.. Det kändes så ironiskt! Hur kan jag få så himla mycket gratulationer på facebook, men lik förbannat sitter jag här ensam på min födelsedag? Är mitt liv så ytligt? Är mitt liv.... facebook?

Det är såna här gånger jag ångrar mina livsval lite.. Om jag inte hade valt att leva mitt liv som jag har gjort, dvs rest runt och aldrig varit bofast på ett och samma ställe under ett längre tag, så kanske jag hade haft ett kontaktnät, vänner, som alltid var där för en. Utan att man behöver fråga, liksom. Lite som Samantha, Carrie, Charlotte och Miranda. De är alltid där för varandra och kan helt kravlöst räkna med att de andra ställer upp. Om jag hade levt i Sverige under en längre tid, eller i ett annat land för den delen... då kanske jag hade haft folk som överraskade mig med tårta och ballonger på min födelsedag. Men nu blev det ju inte så.. Jag blev sittandes ensam i min lägenhet, med facebook och alla ytliga gratulationshälsningar som enda nöje.

Jag tycker verkligen det är lite ångestladdat att fylla år.. inte bara för att man blir äldre och kommer ett steg närmare döden, utan för att man verkligen sitter och tänker på vilka som kommer höra av sig och vilka som glömmer ens födelsedag. Det är liksom på sin födelsedag man får veta svart på vitt vilka som verkligen bryr sig. Vilka som orkar plocka upp telefonen och ringa en... iaf en dag om året. Att skriva grattis på facebook är ganska opersonligt, tycker jag. Skulle jag gratulera någon som jag verkligen bryr mig om så skulle jag ringa den personen, definitivt. Oh well. Några telefonsamtal fick jag i alla fall.. Men med tanke på hur få samtalen var i jämförelse med hur otroligt många facebookgratulationer jag fick så kan jag bara konstatera att mitt liv är jävligt ytligt. Och jag har bara mig själv att skylla.

And if all the world was perfect I would only ever want to see your scars.

Jag är upprörd. Min syster gav en otroligt dum kommentar om mina ärr och jag kände mig inte bara sårad och arg, men även missförstådd. Även om mina ärr förvisso på sätt och vis är självförvållande, betyder inte det att jag är stolt över dem, skalpellberoende eller något annat löjligt man kan få för sig.

Jag skulle inte vilja kalla mig för hypokondrisk, snarare hypokondrisk med sakligt skäl för att vara det. Jag kan inte komma ihåg tiden jag inte hade alla mina jävliga fysiska defekter på min kropp som påverkar min hälsa.. var det innan jag var 10 kanske? Jag vet inte.. tycker mig minnas att det alltid varit något som jävlats, om det så har varit nageltrång, halsmandlar, allergier, atopi eller annat.

Därför kanske det ändå inte är så jävla konstigt att man går och tror att man ska drabbas av cancer en regnig dag.. framför allt inte då vi har haft en hel del av det i vår släkt..! För mig är det inte konstigt att tro att om det skulle drabba någon, så skulle det givetvis drabba den person som alltid drabbas av allting annat; dvs mig.

Att sedan lägga en kommentar om att jag tycker det är "roligt" att behöva ta till en skalpell för att dämpa min oro, är bortom min förståelse. Jag vet att det finns folk som har det värre än mig och som kanske har cancer.. på riktigt.. men det är inte dem som jag jämför mig med, utan med min tidigare hälsa.. innan allt detta jävelskap satt igång.

Jag tycker inte ens att mina ärr är speciellt stora eller särskilt synliga, men trots detta verkar det vara det första folk ser och det första de vill kommentera. De får mig att bli mina ärr... men jag är inte mina ärr - jag är så mycket mer. Jag kan bli så jävla förbannad varenda gång folk ska fråga om mina ärr.. vad fan spelar det för roll hur jag fick dem? Jag har till och med hittat på spännande historier om hur jag fått dem, för att ta bort hela dramatiseringen som de bidrar till. Hur sjukt är inte det, egentligen?

Ibland är folk bara så jävla ignoranta och ytliga.

Finalmente Aperol Spritz!

Jag beställde två flaskor aperol och nu har de kommit! Jag ser fram emot spritzandet!

Spridda tankar.

Jag lovade Lovisa att jag skulle blogga idag, så nu ligger jag här på min soffa och lyssnar till Mumford & Sons ljuva stämmor medan jag knappar på tangentbordet.

Jag var på (läs: utanför) en festival igår! 900 spänn för att bara gå in under dagen och se Mumford & Sons spela.. Om det var värt det? Heck yes! Okej, vi missade håkan och la roux.. vi trampade i gyttja och bajs(?) när vi skulle springa och kissa emellanåt i skogen, vi fick mask på vårt dricka och tvingades klä oss som två gigantiska kondomer. Det var blev heta diskussioner om intersexualitet och analsex med tranemobor och ett och annat avdäcksagerande, blandat med vinägerchips och fjortispussar. Hur kan en sådan kväll inte vara värt det?!


Jag fyller år om typ tre veckor och börjar redan känna paniken. Jag känner en ally mcbeal-kris krypa närmare.. sedan när började jag tycka att det är hemskt att fylla år och bli lite äldre? Födelsedagar var ju alltid roliga när man var liite yngre. Vad hände egentligen?

Vi pratade om vårt förflutna idag, jag och Lovisa, och jag facebookssökte för första gången mitt första ex. Jag hittade först honom inte, då bara ett resultat kom upp när jag sökte på hans namn och personen på bilden var så jävla ful att det såklart inte var han. Men sedan visade det sig att det visst var han! Herreminjesus. Vart gick det snett? Vart kom den ölkaggen ifrån? Jag snokade lite om vad han gör nu för tiden och läste att han är förlovad, soon to be married, och har en bebis on the way! Han har blivit vuxen, med andra ord. Vem kunde ana att han skulle hamna här för what, sju år sedan? Inte jag, iaf.

Jag kan inte låta bli att undra vad folk trodde att det skulle bli av mig för sju år sedan? Har jag gjort mitt åldrande stolt över mig? Har jag fyllt alla dessa år med en massa galna upplevelser och gjort precis vad jag själv har velat? Jag tycker faktiskt det. Jag har ingen man i mitt liv, har nästan aldrig haft, ingen hund, ingen bebis i magen, ingen fast boendesituation och inte heller en fast livssituation heller för den delen. Jag bara är och har drömmar och planer, och det duger fint för mig. Vi har alla olika ambitioner i livet och fru, barn och villa kanske just var ambitionen för mitt ex.. but I don't wanna go there. Inte än!

Jag tycker att det duger fint att ha upplevt en massa saker, blivit berörd av och har förhoppningsvis berört folk över hela världen. Det duger fint att sitta inne på en massa galna historier om mitt liv som jag kan berätta för mina framtida barn. Det är inte så illa pinkat, faktiskt. När man ser på det så, så kanske det inte är så farligt att fylla 24 år... egentligen. Är man nöjd med vad man hittills har åstadkommit, så kanske varje nytt år fyllt borde firas ordentligt istället för att fruktas?

You got a friend.

Tacka gud för internet. Igår satt jag och snackade via webcam med min gamla vän Adelina.. Hon befann sig i Etiopien hos sin familj. Jag kan inte låta bli att tycka att det är helt otroligt att man kan snacka med varandra fastän man befinner sig tusentals mil ifrån varann. Hon är så söt, min lilla Addis. Hon är en sån där kompis som alltid kommer att finnas där, även om vi kanske bara hörs nån gång om året. Vi vet liksom vart vi har varandra ändå!

Efter detta snackade jag med mitt lilla mumintroll på skype i typ en timma! Känns så skööönt att få snacka italienska med någon.. Jag vill verkligen inte glömma allt. Hon är rolig, mumin! Hon får mig allt att skratta! Jag är så glad för hennes skull.. hon har kommit in på universitetet i Helsinki och får äntligen, efter sjukt många år, lämna Italien. Vi diskuterade lite om huruvida man ser annorlunda på Italien efter man har bott där ett bra tag.. I början av sin vistelse i landet går man verkligen och är konstant nyförälskad i allt som heter Italien.. allting är underbart och dusjälv är underbar. Italien gör dig underbar! Men när du bott där ett par år.. och ser "sanningen", dvs. Italiens dåliga sidor.. då inser du faktiskt hur bra sverige är. Italien är asnice att åka till på semester eller ett kortare tag, men vill du ha ett vardagsliv som heter duga är du i helt fel land. Jag känner Katjas lycka hela vägen hit, till göteborg.. hon kommer att få det bra i finland! Blir det för tråkigt får vi väl ta nån crazy weekend i Roma lite då och då. Det löser sig! :)