Sanna jobbar.

Sláinte!

I skrivande stund är jag sjukt bakis. Det är väl så det ska vara dagen efter St Patrick's Day, antar jag. Vi åkte in till Brisbane igår för att fira denna irländska högtid. Det var fullt med grönklädda, galna irländare överallt och humöret var på topp! Vi mötte våra irlänska kompisar på en pub och vandrade där in i dimman. Idag har jag mått piss, men irländarna lyckades på något vänster dra med mig till puben imorse för en återställare. Huvvaligen.


Förra veckan fick vi jobba 25 timmar.. inte så mycket, men det är något. Imorgon ska vi åka och prata med chefen för att se om hon har mer jobb till oss som kiwipackare hädanefter. I need money, that's what I want.

Jag har fått erbjudande på bilen nu också. Fan, jag vill inte sälja den.. men å andra sidan tror jag inte att jag kommer få ett bättre erbjudande. Jag måste bara se till att jag får mig till jobbet på annat vis, ifall jag nu skulle sälja den typ imorgon eller någon dag efter. Trist är det verkligen. Hoppas allt löser sig till det bästa. Saker och ting får gärna börja gå min väg nu, känner jag.

Tick tock.

Jag känner pengastressen nu.. Jobbigt! Vi får inte jobba så mycket som vi önskat då vi tyvärr räkade födas med ett kvinnligt kön, istället för ett manligt.. som tydligen värderas mer när det kommer till farmarbete. Vad hände egentligen med att se till varje person som individ och låta vem som helst provjobba, istället för att förhandsdöma en enbart utifrån vilket kön man råkar ha...?

Så pengarna är nästan slut och min nya respartner har inte mycket tid kvar här i Australien och känner väl att hon kanske måste röra på sig snart för att hinna med allt som hon vill se innan hon ska åka hem. Vi vill ju helst att vi ska få jobba på som fan nu så att jag får ihop en slant pengar och kan resa lite med henne.. Om jag vore troende hade jag förmodligen bett till Gud. Men jag känner hopp. Vi ska sälja bilen, som jag dock har blivit jävligt fast vid och kommer att sakna oerhört mycket, så troligtvis ramlar några laxar in på kontot då.. om vi nu får sålt den. Man vet aldrig!

Annars händer inte så mycket. Jag har fått ett par utbrott på ett par personer i huset som verkligen är respektlösa emellanåt.. Jag tror att samtliga i huset känner likadant som mig angående all jävla röra, oljud och alkoholoserade människor som aldrig vill gå coh lägga sig, oavsett vilken dag på veckan det är. Men tyvärr vågar ingen säga till.. men för mig brast det till slut. Det är fan inte rättvist att man ska behöva ta så mycket skit från folk som DESSUTOM betalar mindre i hyra. Det verkar som att de till slut har tagit mina utbrott på allvar, för de senaste dagarna har de faktiskt lugnat ner sig lite. De säger att jag skrämmer dem, hehe. Men så är det - när jag väl blir arg så blir jag förjävla arg!

Jag vill jobba!!!! Jag är så himla uttråkad om dagarna när jag inte gör något vettigt. För jag har ju inte råd med att åka och göra en massa grejer heller.. Visst kan vi åka till stranden ibland, men det beror ju helt och hållet på vädret. men vi har kul också.. Det finns några i huset som jag kommer väldigt bra överens med och som man kan ha lite roliga konversationer med! Så det är ju inte endast eländes elände, som tur är. vi fick faktiskt jobba i fredags.. de sade att de skulle höra av sig om jobb igen på tisdag igen, så jag hoppas att vi får jobba i alla fall 3-4 dagar nästa vecka.

Jag börjar ändå bli lite nervös. När Johanna har åkt hem, så ska jag helt plötsligt börja resa själv! Vart ska jag ta vägen liksom? Ingen aning. Det är ju lätt att lära känna folk, men kanske inte lika lätt att hitta någon som vill resa med en kanske. Om allt skulle skita sig, hoppas jag att jag får komma hem till mor eller far.. för någon lägenhet har jag inte förrän i september då skolan börjar om igen!

Hör gärna av er lite oftare eller skriv en rad i bloggen! Det ekar lite tomt här...

Ikväll..

Murphy's law.

(det bör tilläggas att under dom två sekunderna det tog för mig att skriva rubriken till detta blogginlägg så åkte både datasladden och min sovsäck ner på golvet... och jag sover överst i våningssängen...)

"Det ska då jävlas!", brukar pappa säga och jag håller fan med. Varför ska allt jävlas?? Häromkvällen är ändå ett perfekt exempel på en sådan där dag då ingenting går ens väg:

Det började med att jag och Johanna var ute på promenad, vilket i och för sig var väldigt trevligt, men slutade i en extrem eftersvettningsattack när vi kommit hem. Mitt i denna svettattack blir vi inbjudna att åka med till Brisbane och hänga på en häftig bar i några timmar, undertiden vår chaufför (en australienskiska vi bor med) gjorde några ärenden i stan. Vi fick dock bara 20 minuter på oss att båda två hinna duscha och göra oss i ordning + att vi inte hade hunnit äta något mer än frukost på hela dagen. Stress är inte min grej (inte svett heller för den delen), så jag ville egentligen inte åka in, men jag tog en för laget och gjorde det ändå.

Det var trångt i bilen och flertalet utav oss kedjerökte under hela resan in.. Visst kunde det varit värre... och visst blev det det! I ett stoppljus märkte troligtvis inte Julie (chauffören) att färgen röd visades, eller så missbedömde hon avståndet till bilen framför helt och hållet för rätt som det var körde hon rakt in i den! Krocken tog hårdast på hennes bil dock.. vi andra blev egentligen bara lite chockade och jag blev lite öm utav bältet. Bilen framför fick bara en liten repa på nummerplåten, otroligt nog. Okunnig om bilar som jag är, ska jag inte ens låtsas som att jag vet vad jag pratar om.. men nånting gick troligtvis sönder för bilen lät konstant som något entonigt alarm... och det slutade aldrig låta. Ingen av oss visste vad vi skulle göra för att få det att sluta låta, så vi fortsatte vår resa in mot city i hopp om att våra öron inte skulle falla sönder helt och hållet. Julie släpper sedan av oss i stan och vi lyckas stanna en förbipasserande som sedan hjälpte henne med bilen.

Väl inne på baren var det fullt ös.. billig dricka för tjejer och manlig strippa på scen! Vår amerikanska vän blev dock lite väl förfriskad (sprang lite då och då på toaletten för att kräkas), så vi föreslog snällt att han kanske skulle gå och ta sig en liten nap i bilen som var parkerad utanför, för att sedan komma in och fortsätta njuta av vår stadskväll lite senare. Han tyckte detta lät som en mycket bra idé och gick frivilligt med ut. Väl vid bilen ville han inte längre ta en nap, utan han ville med in till baren igen. Vi förklarade för honom att det inte fanns en chans att han skulle bli insläppt igen i det skicket han då befann sig i, men att han nog kunde få följa med in efter en liten nap och tillnyktring. Han förstod situationen, men föredrog att sitta utanför bilen och nyktra till. Vi kunde inte tvinga honom att sitta i bilen (trots att det säkerligen hade varit säkrare och skönare), så vi lät honom göra som han själv ville.. Han är ju trots allt vuxen och kan troligtvis ta rationella beslut på egen hand. Jag försökte få hans nummer, som jag inte hade sedan tidigare, men han vägrade ge mig numret. Så vi sade att han helt enkelt inte fick röra sig från bilen annat än att gå in till baren igen. Vi övervägde att åka hem på med honom på momangen, men Julie ville inte riskera att han spydde ner hela bilen då alla fönster inte gick att öppna.

Väl inne på baren börjar jag snacka med en ganska gullig kille (ingenjör var han också!) och det kändes som att vi klickade personlighetsmässigt. När jag sedan råkat vända ryggen till är han borta. Jag får senare syn på honom vid baren där han står och hånglar med en annan tjej. Just my luck, eh? Hur som helst går Julie för att kolla till Logan (Amerikanen) och upptäcker då att han är spårlöst försvunnen. Då ingen av oss har han mobilnummer, känner vi att vi endast kan vänta på att han kommer tillbaka till bilen. Han kommer aldrig tillbaka till bilen. Jag och Johanna lämnar baren för att till fots leta efter honom kvarteret runt.. men ingen Logan finns att hitta. Vi frågar random folk om de har sett honom, vi åker till det enda andra utestället som fortfarande har öppet.. vi kollar mcdonalds, närliggande hostel.. vi ringer polisen för att höra om han sitter i någon fyllecell.. vi ringer de närmsta sjukhusen för att höra om de har honom.. Men icket. Vi ringer hem och väcker upp killarna hemma i huset för att få tag på hans nummer vilket vi till slut får, men det visar sig att Logan har lämnat mobilen hemma. Vi vet inte vad vi ska göra.. Vi överväger att sova hela natten i bilen i hopp om att han skall återvända, men vi kommer alla till insikten att han mst troligt inte kommer komma tillbaka.. isåfall skulle han redan ha gjort det. Så vi åker hem.. med otrolig ångest.

På vägen hem är alla trötta och Johanna och Liya halvsover i baksätet. Jag försöker hålla mig vaken och pratar med Julie så att hon ska hålla sig vaken också. PANG!! låter det och allt blir svart. Motorhuvshelvetet har flugit upp och täcker hela rutan.. när vi kör 110km/h på en motorväg. Jag trodde att det var slutet, att jag skulle dö där och då... men på något mirakulöst sätt lyckades julie styra undan bilen till säkerhet. Hon plockade fram en klädhängare ur bagagelyckan som hon sedan böjde till och gjorde någon form av provosorisk fastsättning av motorhuven som vid det där laget var en total katastrof. Bilen är inte försäkrad och Julie har INGA pengar.. Vill inte ens förställa mig hur hon måste känna sig.

Dagen efter vaknar vi av att höra Logans röst från köket. Jag och Johanna springer dit och frågar vad FAN som hände! Han berättade att han hade gått med några backpackers till deras hostel och haft en jättekul kväll...! Vi har fortfarande inte förlåtit honom.

Vidare är vi numera arbetslösa, huset är skabbigare än någonsin och en av "hyresgästerna", eller vad vi nu kallas, driver mig till vansinne med han och hans vänners alkohol och marijuanamissbruk om nätterna. Han väckte mig i natt för att han behövde hjälp av vår bil för att hans mobil var urladdat (för typ sjuttionde gången.. köpt ett nytt god dammit!!!), och han ville skjutsa hem sina vänner. Jag fick alltså stiga upp mitt i natten, gå ut i regnet för att han och hans JÄVLA vänner inte kan gå 800 meter i regn. Tror ni jag såg rött eller? Anthony, en annan kille jag bor med, blev så rädd för mig att han städade hela köket. Joe, den lilla jäveln som jag hatar, vågade inte komma in sedan.. Han antog väl att jag skulle få ett utbrott på honom.. vilket också var min plan. Men efter en viss tids väntan gick jag till slut och lade mig. Jag har fortfarande inte sett till honom.

Ja, och så får vi såklart inte glömma att någon karl gick in på mig när jag duschade idag (vi har inget lås på dörren, men det finns en oskriven regel om att när dörren är stängd är någon därinne... och när man hör ljudet av vatten från duschen är någon VERKLIGEN därinne!) Så, ja. grattis till dig.. vem du nu är (jag hade en handduk för ansiktet så såg inte vem det var) som har fått dig en fin titt på min vagina. Grattis!

Nu fattas det bara att tyskan och skottskan som lånade bilen för att åka till banken eller whatever (för ingen här verkar kunna gå i regnet) kraschar den.. dagen innan den ska genomgå en säkerhetskontroll för att snart kunna säljas....

Nya tag - ny bloggadress.

Take my hand, take my whole foot too.

Alltid ska det jävlas. Det regnar på mig, flippfloppen viker sig och jag snubblar till.. kliver på min egen stortå (jepp, det är möjligt) vilket resulterade i en nu, troligtvis, stukad tå med en infekterad och blodig nageljävel. Och där står jag, på en parkeringsplats i regnet och gråter som en liten bebis. Jag orkar inte mer.. kan inte bara någon hugga av mina fötter? De leder bara till en massa elände.. Ett till exempel på detta följer nedan lite senare.

Jag är som ett litet känslopaket. Den senaste tiden har jag känt alla känslor man kan känna, tror jag. Jag har varit glad, lycklig, ledsen, besviken, sårad, arg etcetera. Jag känner så mycket och vet inte riktigt vad jag ska göra med alla känslor.. Dom gör liksom ingen nytta för mig just nu. Det är som om dom äter upp mig innifrån.

Mina nyfunna vänner Hanna och Johanna har gjort det hela lite lättare. Jag har kunnat dela med mig av sånt jag känner och behöver prata om med dom, vilket har underlättat saker och ting mycket. Nu har Hanna lämnat Australien för personliga motiv, vilket är jättejättetråkigt. Jag har verkligen kommit bra överens med henne! Ibland händer dock saker och ting som man tyvärr inte har någon kontroll över och då sker förändringar. Hon lånade mig dock hennes bästa kompis Johanna lite, så jag ska nog klara mig. Men såklart kommer vi känna saknad, både jag och hon.

Det har hänt en hel del grejer på sistone. Många grejer kan jag inte ta upp här i bloggen och andra grejer vill jag helt enkelt inte ta upp heller. Men i stora drag har vi gjort Melbourne, Sydney och Byron Bay dom senaste veckorna. Det har gått fort, men det känns som att man i alla fall hann se det vesäntliga. I Byron Bay hände ett annat missöde med min fotjävel.

Sent en kväll vandrar jag ensam hem längs med stranden. Jag är upprörd över diverse grejer och är lite i mina egna tankar och lägger inte märke till vad som sker runtom mig. Plötsligt kommer en man springandes mot mig, skrikandes. Allting går så fort och jag hinner inte vara med om vad som sker överhuvudtaget och inte heller hör jag vad han skriker. Rätt som det är knuffar mannen omkull mig och jag faller hjälplös mot marken. I en millisekund tror jag att mannen är på väg att göra mig illa, men plötsligt står det klart för mig vad han ropat. Han har ropat "Watch out for the snake!".. En orm som jag inte sett överhuvudtaget och (typ?) råkat kliva på. "It'll kill ya!", skriker mannen, varpå panik utbrister. Jag kravlar mig upp och springer fortfare än jag någonsin sprungit förr. Mannen springer också. En bra bit bort stannar vi båda och mannen förklarar för mig om att han sett ormen och att jag var påväg rakt emot den. Han förklarade också att det var en av Australiens giftigaste ormar och att ett enda bett mest troligt hade dödat mig på plats. Tårarna börjar rinna pga chocken och jag tackar mannen för hjälpen. Min lilla skyddsängel. Hjärtat bultade fort och fortsatte att bulta en bra bit in på natten. Åter igen: fotjävel.

Jag befinner mig förresten nu i Queensland, i en liten håla kallad Caboolture. Vi åkte upp hit för att jobba. Vi har haft kontakt med ett working hostel som har sagt att de skulle fixa jobb åt oss inom ett par dagar om vi bodde hos dem. Det tyckte vi lät jättebra, så vi styrde helt enkelt kosan hitåt. När vi kom fram trodde vi inte våra ögon. I ett garage fick vi fylla i alla papper och betala för två veckor på en gång. Brevid oss (bokstavligt talat en meter ifrån) sov en halvnaken, äcklig, kedjerökande grek som verkade ha seriösa andningssvårigheter. Kvinnan vi pratade med, Louise, verkade vettskämd och pratade så försiktigt och var skakig på händerna. När greken sedan vaknade till fick vi höra hur han pratade med denna Louise.. Han pratade med henne som ett barn, eller typ som en hund, som snabbt fick oss att misstänka att han hade en enorm makt över denna kvinna. Kanske var hon ett misshandeloffer? Psykiskt eller fysiskt. Hemskt var det i alla fall att se. Louise pratar sedan om att vi ska flytta in i huset som de båda bor i.. Det stinker rök och annat äckligt och vi tänker alla att vi inte vill bo med den här äckliga mannen. Mannen tyckte att vi skulle flytta in i ett annat hus, vilket var en stor lättnad.

Väl framme i det andra huset, inser vi att detta hus inte var så mycket bättre. På väggarna är det inristat "fuck you Doc" (Doc är äckliga greken), det är mögel lite här och var i tak och på väggar. Det finns massvis av myror överallt.. det finns bara en toalett (utan lås) på 12-13 personer som stinker bajs 24/7. I natt vaknade jag och Johanna upp av att en RÅTTA var under en säng och gnagade på något. Härligt, härligt. Men männen i huset är hur gulliga som helst. Det verkar som att de nu för tiden har börjat gå ut för att röka och så har de börjat städa upp mer efter sig själva. Supperhjälpsamma och frågar allting hur det är fatt och om de kan hjälpa till med något. Australiensaren kom in med en sopkvast i natt för att hjälpa oss att jaga ut råttan, men den var nowhere to be found.

Vi googlade greken och hittade en massa läsning. Folk varnade för honom och skrev att han bara lurade folk på pengar.. att han inte alls hjälpte till att hitta jobb. vi blev oroliga över detta och åkte för att ta ett snack med honom. Han verkar ha tagit oss på allvar och fixade faktiskt ett jobb till oss redan nästa dag. Så dagen efter rensade vi lychee-frukter, vilket var ett lätt jobb och pengarna var bra. Tyvärr kunde chefen på det jobbet inte erbjuda oss så många timmar, då lychee-säsongen snart var över. Men vi kirrade ett ananas-packningsjobb som är minst lika bra om inte bättre. Problemet är bara att vi endast jobbar 3 dagar i veckan. Det räcker helt enkelt inte.. Men jag vet inte hur vi ska lösa det. Vi får kanske försöka hitta något till jobb.

En trevlig nyhet har jag i alla fall! Den 24 februari ska jag och Johanna och se ROXETTE live i Brisbane.. haha, det kommer sannerligen bli hur coolt som helst! Det blir typ min första konsert ju! Och jag kommer ju typ kunna sjunga med i samtliga låtar.. kommer bli hur grymt som helst ju! Johanna vill att vi ska ropa "Per och marie, här är vi.. per och marie, här är vi!".. som om de skulle känna oss! Hon är bra knäpp den tjejen! Det är lite därför hon får hänga med mig. Jag behöver knäppisar runtom mig för att känna mig lite mer normal..!

Skämt åsido. Fan vad jag har ont i min tå alltså. Hoppas inte på ännu ett sjukhusbesök.. Pallar fan inte det. I övrigt blir det väl till att fundera vad fan jag ska göra med min australienresa.. folk åker hem snart och det dröjer nog inte länge förrän jag är ensam. Det hade varit en grej att ha pengar och vara ensam.. men fattig och ensam.. kan det verkligen sluta bra?? :S Den som lever får se! Nu har jag ont i fingrarna också pga detta superlånga blogginlägg. Hoppas att ni orkar läsa!