What are the odds??

Ni känner förmodligen till min otroliga otur, vid det här laget...? Jag fattar inte hur vissa grejer är möjliga.. men det känns liksom att om något kan jävlas, så gör det det för mig! Det är väl det de kallar Murphy's law, va?

Jag tog en titt på min facebookvännerlista i förrgår och rensade lite. Det slutade med att jag tog bort 150 personer från min lista. Ni vet.. såna där ytliga kontakter som man ALDRIG pratar med. Hur som helt hade jag min första skoldag för terminen igår, och där fick jag syn på en av killarna jag plockat bort från min lista. Men jag kände inte mig orolig, för vi är typ 4-500 personer som läser kursen jag läser nu. Vilka är oddsen att just han skulle hamna i min klass! Det händer ju typ inte.

....MEN det gjorde han ju såklart. I de enskilda klasserna skulle vi sen delas in i olika basgrupper (grupper om fyra personer). Once again.. what are the odds? Jo, men såklart att han hamnar i MIN BASGRUPP!!! I slutet på lektionen ska alla i basgruppen byta kontaktuppgifter, varpå han säger "Jag behöver inte din mail, Sanna, jag har ju dig på facebook". Kill me now.

Tvåtusentretton.

Nytt år - nu kör vi!

En kompis frågade mig om hur jag kunde blogga då det är så utlämnande. Jag vet inte. Det är lite som min spåkvinna sade till mig (och satte fingret på det precis): jag pratar inte gärna känslor. Jag pratar gärna och mycket, men när det kommer till grejer jag känner deep inside, så håller jag tyst. Det känns som att ingen skulle förstå mig ändå! I'm pretty fucked up, in that sense. Men det är skönt att berätta för någon om hur jag egentligen känner mig. Det är en liten tröst att ni som läser detta får veta hur jag mår. Tänk om jag skulle go through life utan att någon får veta vad jag egentligen innerst inne känner? Skulle vara lite slöseri på känslor på något sätt.

Mummel, mummel. Vilket flummigt första 2013-inlägg detta blev!

And oh, jag ska försöka vara lite mer positiv detta året. This is my year!

D'oh!

Jag har kommit till en viktigt insikt. Här om dagen såg jag spanjoren med en jack daniels t-shirt på sig - precis en sådan som enrico ägde och ofta bar.. och då slog det mig: min obsession med spanjoren har ju helt klart att göra med att han typ ÄR mitt ex men aningen längre och i en spansk version. Att jag inte insett det innan?! Hur som helst, denna insikt fick mig att förstå vad allt egentligen handlar om. Visst, spanjoren är het (ingen kan förneka det), men jag tror att det snarare har med min åldersnoja att göra. Då jag var tillsammans med enrico var jag blott 19 år gammal och hade då hela livet och hela världen framför mig. Nu är det inte riktigt så. Efter denna insikt var det som en stor tyngd lyfts från mina axlar (och istället ersatts med en anna typ av tyngd). Jag var inte ledsen för att jag blivit dumpad, utan kände snarare en tomhetskänsla då jag i och med denna dumpning på något vis blev ifråntagen min ungdom (som jag på sätt och vis återfunnit genom honom). It all makes sense now. Att det ska vara så förbannat svårt att bli äldre? Att känna stressen över att finna en livspartner, en karriär.. Jag vill inte. Jag vill inte sluta lattja runt som jag har gjort ett bra tag nu. Världen är min att upptäcka.. måste det ta slut nu?

Från gourmet till nudlar.

Här ska det uppdateras! Jag har nu flyttat tillbaka till Caboolture efter att ha bott hos Debban (en kvinna jag jobbar med) och hennes man i én månad. De har varit helt underbara och verkligen skämt bort mig! kakor och efterrätter hit och dit.. De var typ ledsna när jag sade att jag skulle flytta till sharehouset i Caboolture.. De har inga egna barn, så jag tror att de njöt lite av att ha en liten rackarunge i huset! :) Men nu är jag som sagt tillbaka i huset.. Det är väldigt awkward emellanåt pga av spanjoren som också bor här. Han rådejtar ju den här mamman som han dumpade mig för numera. Sover borta flera kvällar i veckan. Men jag tror ändå att det var bra att jag flyttade in här.. för ju mer jag träffar honom, desto lättare är det för mig att komma över honom.... det låter kanske konstigt, men när man inte träffar en person, så spinner huvudet hit och dit och man inbillar sig en massa. Det är liksom enklare att vara på plats och se vad som verkligen händer och sker. Jag har exempelvis får träffa mamman IRL, då hon kom hit till huset här om kvällen.. Det kändes skönt att få se henne och höra henne prata.. För då insåg jag att 1) hon ser fan gammal ut och faktumet att hon klär sig som en tonåring gör bara det hela värre... 2) hon verkar sjuuukt irriterande och har konstiga kommentarer på allting som sägs.. och slutligen 3) hon och spanjacken har ingen som helst connection på muntlig nivå.. Han förstod knappt vad hon sade. Och så pratade hon med honom som man pratar med sitt barn. Det var jäkla konstigt att se. Men som sagt, fick det mig att känna mig lite bättre... För jag inser att han troligtvis är med henne pga hennes pengar... eller så är hon väl skitbra i sängen.. Men jag skulle nog ändå tippa på pengarna och bilen. Han har inte varit sig själv i huset sedan jag flyttade in. Jag vet inte om det beror på attt han är obekväm för att jag är här, eller om mamman har förändrat honom.. han är helt plötsligt väldigt tystlåten och sitter ofta för sig själv.. Innan har han varit värsta glädjesprutan och typ jokern i huset. Kanske har jag övertagit den rollen? Jag kommer bra överens med dom flesta faktiskt.. tror de gillar mig :) Han kanske är svartis på att jag kommer så bra överrens med alla? Jag vet inte.. Men han är olik sig. Anyways, jag har kul.. även om det är awkward med han i huset. Det är nästan skönt när han drar iväg till mommy, för då kan jag slappna av mer! Australiensaren jag träffade för ett par helger sedan har hört av sig varje dag.. han vill verkligen ha mig. Men what's the point?? Jag åker snart hem, och jag pallar inte another heartbreak. Det vore ju förjävla dumt! I helgen är det midsommar.. jag hade velat styra upp något ordentligt, men jag har inte varit så pepp. Nu jobbar jag som en gris.. 10,5 timmar igår, 11 timmar idag.. kanske blir 12 timmar imorgon. Skönt att äntligen få timmar!! men det är tufft.. Tacka gudarna för att det bara är temporärt.. skulle aldrig kunna jobba där under en längre tid... Så mycket skitsnack och elände! Så går det när man bara jobbar med kvinnor, tror jag! Jag skrev ett foruminlägg på internet om midsommar i brisbane och jag såg alldeles nyss att två svenska tjejer svarat! Inte så mycket framförhållning för att styra upp något ordentligt, men kan kanske kan ses iaf! Ta en snaps eller två! :) Jag blir så irriterad över att jag inte kan göra stycken i bloggen längre??? Det ser ju ut som en gröt.. värsta tunga texten att läsa.. När jag skriver, så gör jag stycken och grejer, men så fort jag publicerar försvinner dom. Om någon kan hjälpa mig med detta, vore jag tacksam.. Annars önskar jag er alla där hemma en riktigt fin midsommar! Önskar att jag kunde ha firat den med er! <3

Complicato.

Uäh, jag vill kräkas. Mamman har lagt upp en söt bild på henne och spanjacken på stranden. I seriously wanna hurl. Hon har rynkor liksom. Folk tror att jag är 21, inte 25. That means I'm fuckin fresh lookin!! MEN, hans smak är formodligen lika slapp som hennes bak... eller hur var det nu talessättet gick? Jag vet inte.. jag tror mest att min frustration handlar om att jag blev dissad.. kanske inte lika mycket att det just var HAN som dissade mig eller att jag just blev dissad för HENNE. Eller nu ljuger jag kanske.. det kanske är PRECIS det det handlar om. Jag vette faan. Helgen var så himla akward anyways. Jag kände mig mest ivägen. Vet inte hur detta kommer att påverka planerna jag hade på att flytta in i huset om en vecka eller så.. Jacob och Logan kommer dra på torsdag.. och det är ju dom jag liksom umgåtts med i huset. Nu verkar alla digga faktumet att spanjoren dejtar den här mamman då de ofta får följa med i hennes bil och åka till diverse coola ställen. Awesome for dom, inte lika awesome för mig. Igår hamnade jag helt random i ett australiensiskt sharehouse på fest. Tanken var först att vi skulle på Caboolture show, en typ av festival med karuseller och grejer... men tydligen hade de stängt ner allt när vi väl kom fram. Så vi plockade fram öl och en kortlek istället. Samtliga blev pretty fulla, men det var en himla trevlig kväll. Jag träffade en karl från Sydney som var pretty good-looking. Det hände inget mellan oss direkt, men det är rätt tydligt att han är intresserad. Lite för tydligt. Först tyckte jag att det var charmigt, men nu vettefan. Han har liksom TRIPPEL sms:at mig vid ett tillfälle. Dvs, först skickat ett sms... jag svarade inte, utan tänkte vänta lite med det.. det är väl ingen hets liksom?? Sen skickade han igen... jag svarade inte.. sen skickade han IGEN. Hur på kan man vara liksom? Speciellt efter vi sett ett avsnitt av How I met your mother där de tog upp 3-dagars regeln.. att man ska vänta tre dagar innan man hör av sig. Det gick ju inte bra alls för honom. Visst, han är söt, lång, smal.. pretty much the way I like'em.. Men jag kan inte hjälpa att bli lite avtänd när man bombar mig med sms och komplimanger. Jag vet att jag är knäpp och komplicerad.. Jag borde ju egentligen bara vara glad.. speciellt efter det som hände med spanjoren. Men.. jag vet inte. När jag tittar på spanjoren kan (kunde) jag knappt behärska mig.. jag ville bara röra honom, hålla om honom.. kyssa hans perfekta läppar. Den här Sydney-bloken känner jag inte direkt så för. Jag borde, but I don't.

He's just not that into you.

Frågan är hur fel man egentligen kan ha? Ibland föreställer man sig ett exakt scenario som man tror kommer ske, och det var precis det som hände nu i helgen. Killen jag pratat om tidigare, och som jag sort of trodde att jag frekventerade, gick tydligen på dejt med en moder från byn häromdagen. En trettiotvå-åring med barn. Jag blev såklart lite ledsen över detta (okej, nu ljuger jag.. jag blev mycket ledsen över detta).. Don't get me wrong, jag var fullkomligt medveten att det vi hade inte kunde vara mer än något temporärt, men visst fan trodde jag att det skulle vara aningens mindre temporärt än vad han gjorde det till...! Jag planerade i mitt huvud vad som skulle ske till helgen när jag återigen skulle åka upp till Caboolture för att träffa polare och festa lite. Jag skulle vara så jävla het (vi snackar smokin'), han skulle få syn på mig, ångra sitt "snedsteg" (eller vad man nu ska kalla det..?) och vilja vara med mig igen. Tanken var här att jag skulle totaltdissa honom och känna någon (troligtvis falsk) känsla av vinst. Detta var som sagt tanken. Så, vad hände? First of all, så missade jag bussen till Caboolture, så jag blev sen till festen. När jag kom fram var han inte längre där, utan hade tydligen åkt in till Brisbane... med henne. Vi söp till det i alla fall och gick ut till den lokala puben. Nog var jag het nog, för jag blev stött på från höger och vänster. Till och med tjejer uppmärksammade min skönhet. Vid ett tillfälle hade jag TRE män som köpte öl till mig i baren SAMTIDIGT.. Det var roligt. Tyvärr var inte en kotte på puben i min smak, så det bidde ingeting utav det. Men det var kul i alla fall! Hur som helst, när vi står utanför puben i rökområdet (de andra röker, jag tar en nypa luft), så hoppar en kille fram och knackar på avskärmar-rutan. Det är han. En bit bakom står hon - mamman. Tydligen hade det gått in på puben sen, men jag såg dom aldrig. Dom undvek väl mig troligtvis. Hur som helst spenderade han natten med henne. Morgonen därpå kom han hem, och alla skojade om hur han hade haft en tuff natt. Jag kände mig som en idiot när jag låg och "sov" där inne på rummet.. Jag var liksom den personen som blivit dissad.. för en gammal hagga.. jag var förloraren. jag visste inte vad jag skulle ta mig till.. jag kände att jag aldrig ville gå ut ur det rummet för att möta skammen. Men till slut blev jag tvungen. Jag mötte hans blick, såg hans sugmärken på halsen, fick panik, log och formade min mun ljudlöst till orden "slut". Han tyckte på axlarna och log med mig. Och det var det. Sedan dess har vi knappt tittat på varandra, ännu mindre pratat. Han har hängt med henne hela helgen, sovit borta samtliga nätter. Det är liksom officiellt nu: han dejtar henne. Jag får väl acceptera det.. Trots att det gör ont.. trots att jag fortfarande inte fattar hur han kan föredra henne framför mig.. Hon är 32, ser lite sliten ut, och har en SON. Visste fan trodde jag att jag kunde slå det. Men hon har bil, hus, pengar.. hon kan ta honom till ställen, visa honom platser som jag aldrig hade kunnat visa honom. Det är tydligen det hon gör.. Tar honom till en massa olika platser, bjuder honom på grejer. Kanske är han en golddigger, kanske har han genuina känslor för denna kvinna. I guess I'll never know. Det enda jag vet är att det gör ont. Det gör ont att bli dissad, att känna sig sämre.. att inte få någon direkt förklaring eller ursäkt. Ingenting. Varför blir jag ens involverad med karlar? Jag vet ju hur det alltid slutar.. in pain.

Emotionellt.

Jaha, då kör vi (inte för att jag tror att jag har några läsare kvar efter min frånvaro på denna blogg, men även om ingen lyssnar har jag i alla fall fått skriva av mig lite). Jag lyssnar på Adele's "Someone like you", med tårar rinnandes nedför mina kinder. Det var längesedan jag grät nu.. Jag tror att det är därför jag inte kan sluta! Fast mest tror jag att det har med den här jävla låten att göra. Den är ju så förbannat fin. Fin.. och så oerhört svårt för mig att relatera till på nåt sätt. Adele, som sjunger låten så vackert, förmedlar hennes känslor och sin smärta från att hennes ex funnit en ny kvinna. Jag har inte en tanke på mitt ex längre. Konstigt vore väl annars, kanske. Det var ju trots allt typ 7 år sedan vi var tillsammans. Jag vet inte ens om det var riktig kärlek, jag menar.. det varade i vad, fyra-fem månader? Vad är det? Visst hade jag känslor för honom (så mycket och så länge jag har ältat detta), men det var nog såndär young love. Jag skulle ju aldrig ha skrivit en låt om min smärta när det tog slut, kanske. Jag tror att jag är lite ledsen för att jag vet att jag mest troligt inte kommer känna sådär starkt som Adele gör för någon. Jag tror inte jag kommer att få känna det där som alla andra verkar känna eller ha känt. Det känns så hopplöst. Vänner, syskon, bekanta hör av sig och berättar och beskriver hur underbart förälskade och kära de är. Tänk, att känna så.. att vara kär och få den känslan besvarad. Vad skönt det måste vara. Vad skönt det måste vara att slippa känna en konstant osäkerhet över att inte vara tillräcklig. Vad skönt det måste vara att slippa oroa sig för att man kanske måste nöja sig med någon man kanske inte alls är sådär riktigt attraherad av. Det är det jag nu fruktar. Mest jävligt känns det nu då jag faktiskt funnit någon jag är sjukt attraherad av.. Men annars är det inte många rätt: han är spansk (i.e. inte svensk), han är snygg (för snygg för mig, vilket skapar osäkerhet), han har långt kvar på sin resa (jag har kort kvar), och han är 19, snart 20 år gammal. SEX år yngre än mig.. Är det ens okej? Vi har haft några fina moments ihop, och jag vill ha mer. Klart det inte kommer bli mer, who am I kidding?? Klart det bara är något temporärt.. så är det när man reser ju. Men varför tycker mitt hjärta att det är så jobbigt, då? Huvudet VET ju vad som gäller.. varför hänger inte hjärtat med? När han stryker mig i håret, tittar djupt in i mina ögon och ger mig det där leendet.. då vill jag stanna tiden och bara förbli i den stunden förevigt. Då och där var jag lycklig. Då och där hade jag kunnat skriva en Adele-låt.. baserat på en känsla jag fått utav en 20-årig spanjor jag träffat för första gången för 10 dagar sedan. Det är kanske inte så konstigt att jag är ensam ändå.. Jag är ju rätt patetisk.