Nu är examensarbetet inlämnat vilket innebär att skrivande för mig inte längre kommer att vara lika med en plåga. Nu kan jag börja njuta av att sätta ord på mina tankar igen. För det tycker jag faktiskt om.. Spåtanten kanske hade rätt när hon påstod att min framtid kommer att bestå av mycket skrivande.. och att jag till och med kommer släppa en bok! Det låter som ett rätt coolt mål att ha.
Vad skulle boken handla om då? Det känns mest troligt att den skulle vara en självbiografi eller i alla fall baserad på någon typ av personlig erfarenhet. En how to-bok kanske? How to get a guy? How to find true love? How to turn "I" to "we"? Låter inte så troligt, nej. Jag tänker mig snarare "How to be forever single and die with cats all around you". Ja, det skulle definitivt kunna vara titeln på min självbiografi.
Det känns så. Som att jag aldrig någonsin kommer finna någon att älska och bli älskad utav. Sju år. Sju år har jag varit singel nu. Jag har börjat ge upp.. Det känns som att ingen duger för mig, och de som skulle kunna duga är antingen redan upptagna eller så skulle de aldrig kunna tänka sig en relation med äckliga mig. Det är sjukt hur en och samma person kan ha så otroligt bra självförtroende, men att det samtidigt är så fruktansvärt dåligt. Så är det för mig. Insidan är jag grymt stolt över: jag har en härlig personlighet, jag kan få folk att dra på smilbanden, jag är full av erfarenhet och har spännande historier att berätta. Det är utsidan som är problemet... Det är utsidan som inte vill samarbeta med mig... Utsidan som aldrig kommer att vara bra nog. "Det är insidan som räknas", säger man. Som fan heller! Jag bryr mig om utsidan och jag tror fan att resten av jordens befolkning också bryr sig om utsidan! Man vill ha vackra barn.. det är ett biologiskt faktum!
Det är inte det att jag inte har försökt heller. Som jag skrivit tidigare har jag ju till och med börjat med nätdejting. Under hela våren har jag skrivit med en kille från Skåne. Varenda jävla dag. Vi har verkligen klickat och det har känts som att vi praktiskt taget är ihop. Förra helgen åkte jag för att träffa honom IRL - in real Life. Läskigt, nervöst och pirrigt. Men hur fel kunde det gå liksom? Vi klickade ju personlighetsmässigt. Vi har sett bilder på varandra. Hur fel kunde det gå?
Träffen/mötet/dejten/whatever gick otroligt bra. Vi satt och pratade i tre timmar.. inte en sekund var awkward och vi skrattade och trivdes bra i varandras umgänge. Trodde jag. Nu är jag tillbaka i gbg och han beter sig konstigt. Han skriver inte alls som han gjorde innan.. han skriver knappt alls! Och trots detta påstår han att han tyckte att det var trevligt att träffa mig. Han kanske talar sanning... Han kanske tycker det. Det är väl förmodligen det vanliga problemet jag brukar ha.. Att jag pratar för mycket, skämtar för mycket.. tar för stor plats. Och är det inte det, så är det mitt fula och äckliga yttre. De där extra kilona eller de där osmickrande hästtänderna. Eller är det mina okvinnliga ärr eller stora fötter kanske? Vid närmare eftertanke skulle det kunna vara rätt mycket. Who knows?
Det enda som är säkert är att jag mest troligt kommer att förbli ensam. Det enda jag kan göra är att dra från Sverige.. bosätta mig utomlands igen. Sverige må vara ett bra land, men det är verkligen inte stället att bo på med ett ostimulerat hjärta. Här blir jag ständigt påmind om att jag är ensam.. 26 år och singel. Fokus ligger på att ha/finna en livspartner. Inget annat räknas. Inget annat är viktigt. Ju längre tid jag spenderar i detta land, ju mer börjar jag tro på det själv.. Att meningen med livet är att dela det med en partner.. att man inte är fullkomlig som ensam. När jag är i världen utanför Sverige känner jag inte så. Där är det så mycket annat som är viktigare... såsom överlevad, upplevelser och skratt. Jag saknar det. Jag saknar att inte behöva skämmas för att jag bara är jag, och att jag inte är vi. Det är sjukt att man i det land man har sin familj, flest vänner och en trygghet också är det land man känner sig mest ensam i. Ensam, otillräcklig och ful. C'est moi.
