Ammagadd.

Okej, jag dör. Kom utav en slump in på nåt forum där otrohet diskuterades. Lyssna på den här historian;

"För ett par helger sedan var jag ute med mina väninnor på en trevlig middag som sedan övergick till en utekväll på krogen. Väl på krogen träffade jag en ytterst charmig italienare som lyckades ragga upp mig ganska bra även om jag inte förstod ett ord på italienska. Jag blev tillslut helt såld på denna vältränade figur och vi hamnade senare på kvällen efter x antal drinkar på dennes hotellrum.
Väl på hotellrummet får han ett samtal som drar ut ganska mycket på tiden och jag märker i hans tonläge att nått är inte 100% och när samtalet väl är över så förklarar han ärligt att det var hans fru som ringt och att han hade lite ångest över vad han höll på att göra. Men jag var redan mer än salongsberusad och tänkte att "vad fan jag kan tänka mig att bara ha lite kul ikväll inget mer, ett one-night-stand om det funkar för honom".

Då börjar han helt plötsligt dra igång en vals om att han inte är otrogen mot sin fru om vi bara kör doggystyle. Först låter han som att han bara försöker övertala sig själv i stunden men sen började han låta mer och mer övertygande, han menade att eftersom han inte älskar mig utan bara behöver "blow off some steam" som han kallade det och om jag gick med på bakifrån så skulle det inte påverka hans relation med sin fru. Han skulle alltså inte vara otrogen mot henne då.
Jag gick med på det och sexet var vad jag mindes inte så jättespännande. Han gick inte in för det utan körde bara på för fullt bakifrån tills han var klar och jag var nöjd bara jag fick nått eftersom jag inte haft sex på ett antal veckor innan. A girls gotta blow some steam off too you know.

Men iallafall till poängen, jag gick och tänkte lite på det här och jag kan faktiskt hålla med lite i det han säger. Om man bara själv är tillräckligt övertygad att man inte är otrogen och man bara kör i doggystyle och inte har några känslor för den man sex med. Man bara knullar och glömmer liksom och sen älskar man med sin fru/man/sambo/respektive och har passionerat sex med denne så är man inte otrogen. Jag kan faktiskt köpa detta.

Så vad säger ni, är man eller är man inte otrogen i doggystyle?"


Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, vad som är mer tragiskt. Italienaren som kommer på världens lamaste ursäkt för att få lite fitta, eller svenskan som faktiskt går på skiten...?

Plugg, plugg, plugg.

Jag vet inte om jag borde vara orolig för mitt lilla finger, men jag har pluggat så hårt, skrivit så mycket, att jag har tappat känseln i fingertoppen. Det har varit så hela dagen nu.. hoppas det går över. Jag har verkligen pluggat som en tok.. På onsdag har jag en av tentorna.. Jag hoppas verkligen att jag klarar den, because if i don't... kommer det bli problem.

Första advent, var det idag. Hade tyvärr ingen julstämning alls då det fortfarande är typ 17 grader om dagarna här i Rom. Insane. Jag saknar snön, faktiskt. Det är inte samma sak att tända adventsljusstaken om det inte är snö utomhus.

Jag vill bara att det ska bli den 21:a nu.. Att den här helvetesterminen är över och att jag förhoppningsvis har klarat alla kurserna. Jag vill festa med mina norrlandpärlor, mysa med familjen. Jag ser fram emot nästa år då jag helt seriöst ska rycka upp mitt liv. Jag vill vad som än händer INTE repetera den här hösten... Jag ska försöka komma lite i form, äta bättre, sova mer regelbundet, upptäcka Rom och nya ställen.. och framförallt ska jag börja dejta. Det är dags nu!

Men nu ska jag sova, för jag är knäckt. Plugg imorgon... yey.

I just wanna be what you're not.

När jag började på lärarprogrammet så förklarade en av lärarna att det finns tre orsaker till varför någon väljer att bli lärare;
- att man har en lärare i familjen och därmed följer i hans/hennes fotspår.
- att man har haft bra lärare själv och helt enkelt blivit inspirerad.
- att man har haft dåliga lärare och vill "rädda världen" genom att bli en mycket bättre lärare och undervisa som man bör göra.

Min anledning var att jag har haft bra lärare och helt enkelt blivit inspirerad. På högstadiet hade jag nog the best of the bunch; Sturup, Anita, Ulf, Bertil, m. fl. Sturup var så inspirerande på något sätt.. Det var som att han brann för att han undervisade om. Anita var en frisk fläkt.. Hon var så glad och lättsam och gjorde det roligt att lära. Ulf gjorde verkligen lärandet roligt, den knasbollen. Jag minns att jag såg fram emot lektionerna med Ulf, då man undrade vad han skulle hitta på för roligt och knasigt, vilket han gjorde varenda gång. Bertil var så härlig när han satt och skrattade för sig själv. Jag tror verkligen han gillade vår klass, vilket gjorde det naturligt för oss att gilla honom också.

Jag hade många bra lärare på gymnasiet också och mina lärare på språkskolan i Rom var det toppklass på. Jag tror att det var lätt för mig att bli inspirerad, när man under sin uppväxt har vistats bland så talangfulla och härliga lärare. Det är först nu jag känner att orsaken till att jag vill bli lärare har tagit en helomvändning. Jag vet att jag senast i förra blogginlägget uttryckte mina tvivel om huruvida läraryrket är det rätta för mig. Mina tvivel skapades pga av en av mina nuvarande lärare.

Denna läraren får mig att tappa allt sug för att lära mig och saker och ting som genuint intresserar mig egentligen. Hon får mig att tappa viljan och bara ge upp. Hon får mig att bli den dumma och korkade person, som jag misstänker att hon tycker att jag är. Hon uppmuntrar inte alls och hånskrattar till och med åt någon som försöker sig på att svara på hennes frågor. Hon skapar rädsla bland sina elever. Det är inte bara jag som har ångest inför varje lektion med henne och jag tvivlar på att jag är den enda som har ett hjärta som pumpar extra fort när det är dags för "frågestunden". Nu känner jag lite att det är på grund av denna person som jag vill bli lärare. Jag vill aldrig någonsin att mina elever ska känna rädsla för att komma till min lektion och jag vill absolut inte vara anledningen till att de inte längre vill lära. Jag ska göra världen bra igen.

A bad day.

Okej, det här suger. Jag har fått ett till dåligt betyg, och även om jag blir irriterad på min lärare (som jag tycker har bedömt lite fel), så blir jag mest irriterad på mig själv. Jag kan så mycket bättre än det här! Jag är, och har alltid varit, ett MVG-barn god damn it! Vad hände?

Det känns som att jag är inne i nån jävla livskris just nu. Jag är ständigt trött och har inte vilja att göra någonting. Direkt jag sätter mig och pluggar, säger min hjärna åt mig att jag borde sova. När jag, istället för att vara hemma och ha ångest eller sover, väl går ut och hittar på något får jag ännu mera ångest och kan inte njuta alls av stunden.

Med dessa dåliga betyg har jag börjat att fundera på om detta verkligen det jag borde göra? Borde inte mina dåliga betyg vara ett tecken på att det är fel bana för mig? Att jag inte är så bra som jag tror? Jag trodde jag var bra på italienska, men tydligen suger jag. Hur kan jag då bli lärare i det? Ska jag hoppa av min utbildning? Skita i allt, dra iväg någonstans ensam och försöka hitta migsjälv igen?

Arrgh. Jävla fitt-Vera som fick mig att tvivla på allt...! Suck.

Maybe I'm too young to keep good love from going wrong..

Orginalet med Jeff Buckley är ju så klart priceless, men Jamie Cullum är jävligt go' han också. Bra låt + bra sångare kan ju inte gå fel, liksom.

Ja, hej förresten. Jag har varit lite frånvarande då jag varit (och fortfarande är) nedgrävd under diverse hemtentor och skoluppgifter. Det är lustigt hur mycket man får gjort då man stannar hemma hela dagarna och kvällarna för att plugga. Liksom, jag har ändå så pass mycket självdisciplin att jag klarar av att säga nej till utekvällar för att stanna hemma och plugga. Men sen är ju vad jag i själva verket gör hemma en annan femma. Jag städar en massa, diskar och tvättar som en tok. Idag tog jag världens längsta dusch där jag säkerligen sjöng "Hey Jude" som om det vore en idolaudition, en 10-15 ggr. Fan vad jag var bra, alltså. Jag vet inte riktigt om det är jag som är jävligt bra på att sjunga (asså for real), eller om det är duschen som lurar mig. Aukustiken är så bra där inne i duschkuren.

En annan sak man gör istället för att plugga är att tänka på diverse saker. Jag har vänt ut och in på mitt liv, analyserat hit och dit, ställt den aningens djupa och skrämmande frågan; "Är jag lycklig?". Jag har gått igenom de valen jag har gjort i mitt liv, och jag måste faktiskt erkänna att jag nästan inte ångrar någonting. Alla de valen jag har gjort har jag gjort för mig själv och för att jag vill det. Skoltiden kanske inte ska räknas in, då man då ändå lever ganska styrt utav det man "ska" och borde göra. Men efter gymnasiet vart det helt upp till mig och mina val.

Jag valde att åka till Dublin, där jag kanske hade den roligaste, arbetsmässigt jobbigaste och galnaste tiden i mitt liv. Diverse omständigheter ledde till en modig förflyttning till ytterligare en främmande stad; Neapel. Där lärde jag mig mycket om mig själv och var mina gränser gick. Jag utsatte mig för de jobbigaste levnadsförhållanden en människa med sunt förnuft aldrig skulle acceptera, but I did it for love. Jag har gjort det taktiska valet att jobba periodvis på Konsum, som gjort det möjligt för mig att kunna bekosta mina andra val. Jag har trivts bra på Konsum då jag har haft turen att ha riktigt bra arbetskamrater. Jag har flyttat till Göteborg där jag också trivts bra, bortsett från saknaden av gamla vänner och familj. Jag har spenderat lite tid i England där jag till och med var på min livs första ordentliga heldags-dejt. Jag har bott i Rom i totalt snart två år där jag bland annat ätit och levt gott men också lärt mig uppskatta Sverige. Jag har lärt mig två språk, praktiskt taget, flytande. Well, engelska kunde jag rätt bra innan jag begav mig ut i världen men italienskan är helt ny och fungerar toppenbra!

Allt det här har jag hunnit med sedan studenten 2005 och jag skulle faktiskt vilja påstå att det inte är så illa pinkat. Den enda uppoffringen är väl att jag egentligen inte hunnit bygga mig ett stabilt liv och hem.. och givetvis kärleken då. Jag har så mycket planer på hur mina näst kommande år ska se ut och jag vill verkligen följa dom in i minsta detalj, även om det sällan blir så. Jag är rädd för att finna en kärlek som, med all säkerhet, skulle fucka upp mina planer. Jag vill resa hit och dit, bo lite här och var.. Hur skulle jag kunna klara av det med en man som håller mig fast? Men samtidigt är jag inte mer än mänsklig och vill även jag träffa den stora kärleken. God knows I need it, efter att ha varit emotionellt singel i 4 år snart. Mitt hjärta behöver kärlek med min hjärna vet att det skulle förstöra allt. Jag har alltid varit en ganska intellektuell och teoretisk person, och min hjärna håller ju bevisligen i tyglarna, 4 years running.

Kortfattat har jag gjort det bra. Jag är ensam, men jag har haft ett hittills bra singelliv fullt med galna erfarenheter vilket har skapat mig som person. And people do seem to like me... but just not like that. :)

Europeer vs Italienare.

Jag har inte tid och orken att blogga just nu; har fullt upp med hemtentor och skit. Här får ni dock en liten filmsnutt där man jämför italienare med resterande europeer. Det är så sant alltihop!

Hejdå-hälsning.

Efter att ha konsulterat min kalender nu imorse, så kan jag nu konstatera att jag inte kommer att ha något liv framtills jag åker hem i jul. Jag är ledsen gott folk, men ni kommer varken se eller höra från mig. Jag kommer att befinna mig inlåst hemma med x antal böcker och ångesttankar då jag har typ tusen tentor som jag ska hinna göra nu i dagarna. Och med tanke på hur dåligt jag har pluggat hittills får jag sota för det nu.

Hejdå. Vi ses nästa år.