I just wanna be what you're not.

När jag började på lärarprogrammet så förklarade en av lärarna att det finns tre orsaker till varför någon väljer att bli lärare;
- att man har en lärare i familjen och därmed följer i hans/hennes fotspår.
- att man har haft bra lärare själv och helt enkelt blivit inspirerad.
- att man har haft dåliga lärare och vill "rädda världen" genom att bli en mycket bättre lärare och undervisa som man bör göra.

Min anledning var att jag har haft bra lärare och helt enkelt blivit inspirerad. På högstadiet hade jag nog the best of the bunch; Sturup, Anita, Ulf, Bertil, m. fl. Sturup var så inspirerande på något sätt.. Det var som att han brann för att han undervisade om. Anita var en frisk fläkt.. Hon var så glad och lättsam och gjorde det roligt att lära. Ulf gjorde verkligen lärandet roligt, den knasbollen. Jag minns att jag såg fram emot lektionerna med Ulf, då man undrade vad han skulle hitta på för roligt och knasigt, vilket han gjorde varenda gång. Bertil var så härlig när han satt och skrattade för sig själv. Jag tror verkligen han gillade vår klass, vilket gjorde det naturligt för oss att gilla honom också.

Jag hade många bra lärare på gymnasiet också och mina lärare på språkskolan i Rom var det toppklass på. Jag tror att det var lätt för mig att bli inspirerad, när man under sin uppväxt har vistats bland så talangfulla och härliga lärare. Det är först nu jag känner att orsaken till att jag vill bli lärare har tagit en helomvändning. Jag vet att jag senast i förra blogginlägget uttryckte mina tvivel om huruvida läraryrket är det rätta för mig. Mina tvivel skapades pga av en av mina nuvarande lärare.

Denna läraren får mig att tappa allt sug för att lära mig och saker och ting som genuint intresserar mig egentligen. Hon får mig att tappa viljan och bara ge upp. Hon får mig att bli den dumma och korkade person, som jag misstänker att hon tycker att jag är. Hon uppmuntrar inte alls och hånskrattar till och med åt någon som försöker sig på att svara på hennes frågor. Hon skapar rädsla bland sina elever. Det är inte bara jag som har ångest inför varje lektion med henne och jag tvivlar på att jag är den enda som har ett hjärta som pumpar extra fort när det är dags för "frågestunden". Nu känner jag lite att det är på grund av denna person som jag vill bli lärare. Jag vill aldrig någonsin att mina elever ska känna rädsla för att komma till min lektion och jag vill absolut inte vara anledningen till att de inte längre vill lära. Jag ska göra världen bra igen.