Friends will be friends?

Sådärja! Nu har man kommit tillbaka till verkligheten igen efter en skön semester hemma i Burträsk. Det var skönt att vara hemma.. Jag fick snön jag önskat och mer därtill! Jag fick umgås med min fina familj och de finaste vännerna och bara ta det lugnt och sakta(?) med säkert gå upp i vikt pga den goda maten.

Två veckor är inte lång tid egentligen.. Det är så mycket man vill hinna med när man är hemma - så många man vill hinna med att träffa! Men tiden fanns bara inte denna gång att träffa alla tyvärr. Som skilsmässobarn har man ju TVÅ familjer man ska spendera tid med, dessutom. Men jag hann ändå träffa och umgås med en hel del tycker jag.. Och ni jag inte hade tid med - I'm sorry. Inte min mening att dissa, men när jag väl kommer hem kommer familjen i första hand.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lustigt ändå det här med att träffa gamla kompisar när man återvänder hem och så... Helt plötsligt hör folk av sig som man inte har hört ett knyst av på flera år kanske och förväntar sig att man på något sätt ska "offra" en av sina få dagar hemma på dem..! Jag tror att jag har ärvt det av min far att vara duktig att hålla kontakt med folk, men för ett par år sedan insåg jag att det oftast var JAG som höll kontakt med folket.. JAG som kom ihåg att gratta på födelsedagar, osv. Nu snackar jag tiden innan facebook, så man faktiskt var tvungen att SJÄLV komma ihåg folks födelsedagar, va. Det är lite sorgligt att plötsligt upptäcka att många relationer upphör ganska snabbt om man själv slutar ta det där första steget att höra av sig med jämna mellanrum.

Jag bestämde mig därför för att sluta höra av mig till folk som ändå aldrig skulle höra av sig till mig på eget initiativ. I samband med detta förlorade jag ju givetvis många kontakter, men det kanske är lika bra då? Sen att folk plötsligt börjar höra av sig efter de har brutit med sin pojk-/flickvän, är ju också lite lustigt. En del kanske tycker att jag inte "fattar" hur det är att ha pojkvän, då jag är den eviga singeln, och hur det är att vara kär upp över öronen och bara vilja umgås med sin partner 24/7, och det må så vara. Kanske fattar jag helt enkelt inte, eller så kanske jag värdesätter mina kompisrelationer mer än så?

Jag skulle vilja påstå att jag har ganska få nära vänner; de lyckliga personerna som får lära känna HELA mig och inte bara den kanske humoristiska ytan. Jag har många bekanta som kanske bara sett just den ytan, vilket också är okej. Sen har jag föredetta nära vänner som nånstans på vägen slutade bry sig. Jag tror inte jag skulle vilja ha det på något annat sätt, faktiskt. Jag trivs som det är. Jag har mina få nära vänner jag kan lita på och räkna med, mina mer ytliga bekanta som jag kan umgås med på en "lättare" nivå, och mina föredetta nära vänner som inte längre tar upp min tid och energi.

Nytt år, nya tag! Detta år ska jag göra precis vad jag vill för MIG och ingen annan.