... brukade mamma alltid säga när jag var mindre och gjorde grimaser. Som om man skulle kunna fastna i ett visst ansiktsuttryck på riktigt! Grimaser är faktiskt en av mina starkare sidor. Min storasyster förundras varje gång över hur otroligt ful jag kan vara och jag tar det faktiskt lite som en komplimang. Det är väl alltid bra när man är bra på något.. eller? Sedan har jag även tänkt att det kan vara en positiv grej att kunna se så sjukt ful ut, då man jämförelsevis helt plötsligt blir jävligt snygg när man är "normal". Men tänk om man en dag skulle fastna sådär?
Tanken slog mig idag på spårvagnen, när jag framför mig hade en kvinna som satt och gjorde grimaser - och inte vilken grimas som helst, utan MIN grimas. Dvs den grimasen som kommer till mig mest naturligt: jag skjuter ut hakan så att jag får underbett deluxe och skelar med ögonen så mycket att jag faktiskt inte ser något annat än mitt eget näsben. Sen slog det mig att hon i själva verket inte alls gjorde grimaser åt mig.. it was just her.. face. Hon såg alltså ut så! Jag är medveten om att jag kan låta hemsk när talar illa om hennes utseende på detta viset, men när jag såg henne var verkligen min tanke "det där skulle kunna ha varit jag" (just när hennes ansikte var i form av sanna-grimas) och där och då beslöt jag mig därför för att lyda min mors råd, sisådär en 15 år senare, och sluta grimasera.
Jag kan ju faktiskt fastna så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar