Det här fina fotot fick jag precis skickat till mig med texten "Bara du saknas!". Det är personalen på Trinity College - den irländska puben jag jobbade på i Rom. Så himla söta dom är, mitt lilla crew.. Jag saknar dem!
Ombytlig - ja, det kan man nog säga att jag är. Tänka sig att jag levt i Rom i hela 2,5 år, 10% av mitt liv, och att jag nu nästan har stängt dörren helt till det rum fyllt av glädje, smärta, besvikelse, kärlek, humor, irritation och tålamodsprövande jag en gång levde i. Jag trodde att jag hade lämnat mitt fotspår där - att jag alltid skulle blir ihågkommen och saknad men lika fort som jag själv glömmer, glömmer också andra. Personer jag trodde att jag skulle hålla daglig kontakt med, pratar jag nästan aldrig med.. Svettis included. Jag försökte ha kontakt med henne till en början, men då hon aldrig hade tid för mig, blev det längre och längre mellan samtalen.. och nu hörs vi knappt alls. Kanske är det så det blir bara? Livet går vidare. Försvinner någon i ens liv, måste man kämpa vidare.. man har inget val! Men jag blev i alla fall positivt överraskad när jag fick detta foto idag och inser att jag inte helt och hållet är bortglömd. Kanske förgyllde jag deras liv ett litet tag, som de förgyllde mitt och nu när vi inte längre är tillsammans måste vi finna en annan källa till förgyllning.
Min stavas A-U-S-T-R-A-L-I-E-N.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar