Män - del 2.

Okej, jag förstår att ni är spända på att läsa om fortsättningen med min ibland-skitstövel-till-ex-pojkvän, och jag ska givetvis uppdatera er. Efter helgen som var fick jag till slut nog och skickade honom ett sms där jag frågade om det skett något missförstånd och varför han inte hörde av sig innan helgen för att meddela hur det skulle blir, som vi hade kommit överens om. Han ringde dagen därpå (!!) och var i alla fall så pass ärlig att han inte försökte komma på nån bra ursäkt till varför han inte hade hört av sig, utan sa helt enkelt att han glömde bort det och att han är en skitstövel - någon som jag redan vet. Jag berättade för honom att jag vet att han inte är världens mest pålitliga karl, men att det fan inte är okej att bete sig hur som helst. Han förstod where I was coming from, och sa att han skulle försöka bättra sig.

"Försöka bättra sig". Nu ska ni få höra om han försök till att bättra sig. Efter vi hade kommit över ursäktsstadiet i vårt telefonsamtal så började vi prata om mer vardagliga saker och det blev ett kul och lättsamt samtalt till slut. Vi pratade om planerna inför nästa helg, då vi också hade planerat att ses. Han skulle komma till Rom på fredagen (idag) och så skulle vi åka till Napoli tillsammans på lördagen för att gå på vår gemensamma kompis Afredo's födelsedagsfest. Det var planen. Och jag sa till honom "At this point, så förväntar jag mig ingenting av dig längre för att du går helt enkelt inte att lita på, men du kan ju försöka höra av dig innan helgen denna gången iaf. INNAN helgen, så att jag kan planera mitt liv lite också". Han skrattade och sa att han verkligen skulle försöka höra av sig innan helgen.

Ja, då har vi ju idag fredag då. Har han hört av sig? Självklart inte. Så, jag tror att jag kan anta att han inte kommer och att jag inte kommer att åka till Napoli imorgon. Man tycker ju att man ska skärpa sig lite nästa gång när man har gjort någon så besviken, men some people just don't give a shit. Jag är faktiskt oerhört frustrerad här och jag vet att den lättaste utvägen bara skulle bara att släppa honom helt och hållet och hitta mig en bra karl. Men det är som Frida sa; "E är din mr. Big". Which is sooo true; han är fan min mr. Big. Jag kan bara inte släppa honom. Tyvärr.

Men att inte kunna släppa honom, betyder inte på långa vägar att jag känner att jag på något sätt måste vara trogen honom. Hell, no. Jag har tyvärr ett sugmärke på min hals idag to prove it. Jag hatar sugmärken. Förstår inte varför nån skulle vilka ha ett? Man ser ju bara ut som att man har nån terminal disease eller något. Och M hatar att ge sugmärken. Så efter gårdagens strul satt vi båda i hans bil och var lite förbannade. Jag var arg för att jag hade fått ett sugmärke, och han var arg för att han hade råkat ge ett. "Förlåt Sanna.. Fan, jag har aldrig i hela mitt liv givit någon ett sugmärke - jag hatar dem!" Han bad om ursäkt i typ en kvart, men sen orkade inte jag lyssna mer utan sa att det är sånt som händer. Bullshit. Vad fan måste han suga på halsen för? Okej, om man pussas lite. Men för att det ska bli ett märke måste man fan suga lite. Men det konstiga är att jag brukar knna om folk börjar suga lite och därmed hinna stoppa det hela before any damage is done. Jag kanske bara har superkänslig hy, helt enkelt?