Män - del 3.

Det här måste vara den snabbaste uppdateringen ever, men ibland händer bara allting så himla fort. E har ringt nu i alla fall. Istället för att be om ursäkt för att han ringer lite sent. Let's face it.. att ringa på fredag eftermiddag räknas fan inte till att ringa före helgen. Han låtsas som ingenting och undrar vad jag sysslar med och vad jag ska göras ikväll och så. Jag spelar med och klämmer sedan in frågan; "Jag antar att du är på väg till Rom by now, eller?" Visst, säger han, och undrar om jag kan komma och möta upp honom på tågstationen om en halvtimma. Oh the irony.. när det är så obvious att han fortfarande är hemma då han ringer från sin hemtelefon. Fortfarande och fortfarande.. Det visar sig ganska snabbt att han inte har några som helst intentions att åka till Rom. Och han verkar inte bry sig alls om det och inte heller om jag går ut och knullar vilka random killar som helst. Ungefär så mycket tycker han om mig, visar det sig nu. Han fortsätter och skämtar och fattar inte att jag är seriös och att jag är jävligt besviken. Inte bara ringde han för sent utan han gör det även så jävla tydligt att vi inte ligger på samma nivå. Jag tycker om honom, jättemycket, och han tycker om mig... när det passar typ. Som när jag var hos honom för två veckor sedan. Då passade det minsann.. Men så fort jag börjar komma med lite krav - typ att han för en gångs skull kan komma och hälsa på mig nångång och inte bara jag hälsa på honom - blir det för jobbigt, helt enkelt.

Varför ska det alltid vara så jävla svårt? Folk får ju ihop det helatiden - de lyckas ju! Jag får bara nederlag, efter nederlag, efter nederlag.. "Om du är intresserad ska du inte visa att du är intresserad, för de är då killarna fattar att de kan behandla dig hur som helst". Alltså, om jag tycker om någon ska jag inte visa att jag tycker om den, för då riskerar jag att bli sårad. När är det okej att visa att man tycker om någon då? Aldrig? Vad är det då för poäng att träffa någon? Jag förstår mig inte på det här jävla spelet och jag kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Varför kan jag bara inte få träffa en bra kille som jag tycker om och som tycker om mig tillbaka och behandlar mig med lite respekt? Vad får jag? Ett fult jävla fjortissugmärke som är assvårt att täcka över. La vita è bella.. fucking jävla underbart.